Så sveper vinden förbi.. Det är nog inte meningen att jag ska känna av den. Här finns ingen, mina träd står stilla, men jag känner ändå doften av luften som sveper förbi annanstans, ljudet som inte hörs här. Finns det något annat sätt att beskriva det? Min värld är lite konstig, tror jag. Men det är riktigt bra så.
Jag undrar vad som pågår. Vind kommer inte med ord, den berättar ingenting, den bara känner. Svagt, otydligt. Hur har du mått idag? Luften vibrerar annorlunda nu, den har en annan styrka. Jag vet inte. Det känns som om vi mimar ord till varandra genom hinnor och dimensioner, det finns för många lager, du är otydlig där borta.
Korten talade till mig igår om stagnationsvanor. En del tycker om att vara säkra, så även när deras kvicka luftsjäl vill göra nytt så kastar deras vind träd över deras väg så att förändring kräver hårdare arbete, sågen ska fram. Det är inte förändringen som oroar mig, om det kommer att gå bra eller inte om det är ett "ja". Jag ser framför mig skräckvisioner av hur ditt nej ekar högt och alla ser. De har inte rätt att se.
Just nu är jag inställd på att bygga. Vi gör det tillsammans, lite här och där, sätter till ett ord då och då.
När jag tittar på dig ser jag in i ljuset. Jag ser både våra möjligheter i olika grader (success på level 1, success på level 2, etc..) och vårt potentiella nedfall. Jag tycker om att titta in i sådant, att stirra in i ljus, ljus, ljus och se luddiga bilder. Titta inte in i mörkret för mycket, de kanske är potential men vi kan. Vi har skills. Vi har gjort det här förut, right?
Jag känner ingen vind mera. Sådant kommer och går, jag blir distraherad eller tune in till en annan kanal. Jag tittar på klockan: picturamöte om en timme, kanske jag går dit eller kanske jag går hem? Jag börjar läsa en bok och väntar på att vinden kommer med budskap om reaktionen till detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar