Brittiskt trädgårdshjärta

Hittade detta på morgonen och kände mig så plötsligt exalterad att det gjorde ont i hela kroppen: BBC Gardeners Corner (radio).
http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/garden

Då är det inte så att det garanterat är ett bra program, jag har inte lyssnat på det, jag bara reagerar som Pavlovs hund på brittiska trädgårdsprogram. Det är ett landskap jag känner igen mig själv i, på något sätt känns miljön mera hemma än det jag har här i Finland. Och ah, trädgårdsprogrammen.. Alla dessa blommor jag inte riktigt kan odla här, blomnamn jag inte känner igen, trädgårdsutrymmen jag inte äger, men åh jag avgudar Alan Titchmarsh och får inte nog av brittiska trädgårdsprogram!

Och that reminds me - jag har ju frön och skott som borde planteras!! Med den stora eländiga flytten så har allting fått stå, men de orkar inte vänta på mig hur länge som helst.

Ibland tänker jag att det vore fint att bo i Somerset. Men de har sina problem också.. Vad jag har tillräckligt med egna plantor här hemma klarar jag mig väl?

Kaos, inget organiseringssinne..

Lovade att jag skulle resa tillbaka till sibbo i slutet av juli / början av augusti. Sedan började det dyka upp program.. Få färdigt det ena och det andra, snart ska man börja läsa på tent på allvar inte bara for fun, en kurs börjar snart som kräver att jag är online varje söndag klockan 20 och morsan bor ju förstås på medeltiden och har inget fungerande nät. "Meo" är på väg hitåt, vill inte missa henne. Och så vet jag inte när jag får socker igen, jag väntar, det skulle vara synd att sticka just när man kan få en "hit", men jag vet inte när, kan ta hur länge som helst ju.. Borde hitta alternativa sätt, men har inte kommit på någon bra strategi, ännu. Och hur gick det nu med den där kursen jag skulle ta för att ha en grund i trädgårdsarbete och så att jag kunde ha en chans att arbeta nån sommar i England om jag vill, jag hann inte ens börja. Kanske jag kan börja nu? Det är vuxenutbildning, designat för folk som arbetar hela dagarna, kanske jag skulle orka med det och universitetsstudierna? Eller är jag helt nuts.. Har många kurser utvalda för nästa läsår redan. Och så har vi konstarbetet, det måste gå framåt, det finns potential där.

Jag får huvudvärk av allt det här som inte passar in. När ska jag resa? Hinner jag? Var kompromissa? Om jag tar en sak i gången, bestämmer ens en sak, skriver in i en kalender, kanske det börjar klarna..

Jag önskar att jag kunde arbeta var som helst, så där som på teve, man har laptoppen med sig och det trådlösa nätet funderar bra på riktigt. Och så skulle jag resa världen runt med min laptop, art tablet, och familj, och livet skulle vara både stimulerande och tryggt, och där hemma skulle jag ha min svarta Frieserhäst, och så vidare..

Söndag, in a haze

England.

De sista av mina crumpets som jag fick från england är i ugnen nu. En stund sitter jag och minns. Träden med den livsbejakande murgrönan, får och kossor överallt, jätte farliga vägar, att ströva omkring i timmar med min ex för att hitta shoppingcentret och komma dit alltför sent men ändå ha haft det roligt att bara vandra på sandvägar och tomma landsvägar genom den oändliga grönskan. Visst var jag i London också ibland, men det gick inte upp mot det där. Jag önskar att jag kunde flyga dit bara för en stund, krama det där trädet vid huset i Egham och fråga om det saknat mig också.

~ ~ ~

Att älska en skådespelare.


Publiken ljublar. Blommor, kärleksmissiler, kastas mot scenen. Visserligen handlar det om den sorts kärlek som inte vill för nära inpå, men ändå.. Det får mig att känna mig som om jag hade en hemlighet.

Jag vill också ha en liten del av de där smart-ass replikerna, den andra tvillingens smärta svar, den oskyldiga halvstygga leken. Men jag vill inte bli en av de klappande clownerna utan svar. Man smälter in i massan och så syns man inte mera. Mitt porslinssinne censurerar mina läppar, men händerna skriver ändå. Jag vill skriva någonting. Bara något litet. Egentligen vill jag bort från glittret också. Man orkar inte vara "on" hela tiden. Jag vill sitta och se vad du ser. Jag vill dig, kan man säga så? Allting annat är liksom överflödigt.

Våra ögonblick känns smått annorlunda - bra. Jag vill inte vara i samma position som de andra. Jag vill inte vara en av de där som går hem och tänker på annat. Kanske kan replikerna vi utbyter bli till kryckor som leder tillbaka till den spontana värmen. Då rösten förändras och varje ord betyder kärlek oberoende av vad som sägs. Kan vi komma dit någon gång genom blom-missilernas regn? Kanske i tysthet, bakom scenen. Efter turnén. När autograferna har skrivits. Ja, och så teve förstås. Så mycket att göra. Det är säkrast så.

Jag stannar och tittar på håll. Min blomma är dränkt av alla andras och sopas bort från scenen. Inte den här gången heller. Du går hem till ditt och jag till mitt. Ja, vad annat kan man vänta sig om man fallit för en skådespelare, vad annat kan man vänta sig att få?

Vi har replikerna. Och ögonblick.