Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.

Plommon-bonsai!!

(Klicka bilden för större version.)

På sommaren grävde jag upp ett plommonträdsskott från mommo och mofas gräsmatta. Den levde gott i en kruka ute min balkong. Sedan blev det höst, jag tog in den, och den tappade alla blad. Mossan och gräsväxterna i krukan såg dock så fina ut att jag fortsatte vattna.. och tada!! Plommonträdet gör en fenix och skapar nya blad!! HURRA!!

Okej, så plommonträd är.. träd.. men kanske man kunde hålla det vid liv och i ett lite mindre format en tid? Plommonträdsbonsai?

Den galna växttanten uppdaterar igen..

Måste göra en växtuppdatering! Antagligen är jag den enda i hela världen som är sjukt intresserad av hur de växter, men här, titta! Mina eucalyptus gunnii, de har vuxit sedan sommaren och är myyycket större än de var förra året den här tiden! Alltså, egentligen borde de vara ännu större nu, men.. de lever och gör små grenskott som inte syns på bilden.

Notera den rosa lotusen på nedre bilden. I den finns mitt tredje överlevande eucalyptusskott som mådde dåligt, så jag flyttade den till ett ställe som jag trodde var bättre för den.. med förskräckliga konsekvenser. Sega är de, dock! Har den på "intensive care" i vatten vid min ljusterapilampa och den kämpar som fan!!

Jag hoppas att de kommer att fortsätta att växa och bli små träd, så att jag kan ge en till den andra galna växttanten i huset..

Mer om vänskap

Trött men kan inte sova ännu. Tog mig lite tid tillsammans med Photoshop och började känna mig bättre, gladare. Det känns bra att ha lite fritid för en stund.

Saturnus går igenom mitt 11:e hus, vänner och grupper. Nu när mycket gällande det har orsakat mig nervösa sammanbrott har mitt lugn återvänt och jag funderar på hur jag kan vara en bättre vän. Livet går i kretslopp, cykler.

Andra delar av mitt liv går i väldigt långsamma cykler, så långsamt att man ibland tror att vi har stannat. Lyckligtvis är sådant lätt fixat, lite kommunikation oljar hjulen och böjer skogens grenar åt sidan så att en framtida destination skymtar i horisonten.

Vågen om vänskap

Jag spolar fram livet till den punkt då vi säger adjö, flyttar till olika ställen på jorden och skapar nya kretsar. Jag ser framför mig hur jag lider men accepterar förlusten, för sådan är jag. Tjugo år senare möts vi någonstans och du undrar varför jag inte höll bättre kontakt "efter allting". Kanske kommer jag att svara ärligt: för att du inte brydde dig så mycket, för att jag var hängiven men inte högt värderad, för att jag visade värme och du avvisade mig alltför ofta. Så när vi står där, antagligen kommer du att klandra mig, men jag kommer att känna att det var det enda rättvisa jag kunde göra för mig själv.

Var finns jag då?

När du ser på mig blir jag starkt närvarande. Hela jag koncentreras. Jag är här mer än under någon annan stund. Man kunde säga att jag finns mer när du är med mig.

Det känns härligt men sorgset. Jag känner mig senil, jag kan inte återskapa känslan utan dig. Var finns jag då jag inte finns helt och hållet här? Varför tynar jag sakta bort ur mitt eget medvetande när du tittar bortåt, när vi inte är två i ögonblicket? Jag längtar både till dig och till att utforska vad det betyder. Jag längtar också till mig.