Sonja Åkesson: Husfrid

Kent Fernström läser Vara vit mans slav.

Efter att jag fördjupat mig i Sonja Åkessons diktsamling Husfrid för en kursavslutning känner jag att jag inte kan lämna henne utan att skriva något litet först. Det var hon som skrev Äktenskapsfrågan, eller Vara vit mans slav som den också kallas. Jag gillar sättet Kent Fernström läser dikten, tycker det passar så. (Se video ovan.)

Kvinnodikter, kvinnoupplevelser, kvinnospråk.. Åkesson skriver så bra från kvinnans position, det går att relatera till vad hon säger fastän diktsamlingen utgavs 1963, för nästan 50 år sedan. Fortfarande kämpar vi med samma könsbundna reglerande traditioner och söker sätt att bara vara oss själva. Enn Kokk säger litet om hur dikten gjorde intryck på den tiden, i en tid "som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid", och jag försöker föreställa mig hur det kunde ha varit men har egentligen ingen aning. Det var före min tid. Mycket har förändrats, det är som om vi monterat ner huset men strukturen står ännu kvar.

Läste i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (4:de delen) om hur hon använde sig av ett kvinnospråk: enligt undersökningar talar män och kvinnor olika, kvinnor använder fler adjektiv så som "härlig" och pratar mer inom privatlivet än i offentligheten. Det är viktigt att man gör saker på "kvinnosätt", eftersom sådant har ofta blivit nedvärderat i historien. Nordisk kvinnolitteraturhistoria är förresten rysligt intressant läsning, rekommenderas för varje litteraturhistorieintresserad person.

Det finns någonting oerhört tilldragande i Åkessons vardagspoesi, kanske för att den innehåller ironi och kritik, men jag gillar också bildspråket och hur dess teman behandlas. Och så gillar jag naturligtvis sådana dikter som låter mig analysera meningen av ett fat och komma fram till att.. tja, här är dikten först.

Fatet.

Hjärtans gärna ramlar fatet i sjön. Fatet kan segla, är en hejare på att dyka, att ta sig fram, såväl som till lands som till vatten. Fatet är som en fågel, fastän flatt. Det glänser som olja glänste förr i Turkiet. Det tror att det glänser så. Det hoppar och dyker, ropar till alla det möter. Det ger sig upp mot himlen, under molnen, det glänser bland molnen. Ett sjuflytande-flygande fat. Snart landar det i grantoppen, fnittrar och vinkar däruppe, blänker som ett skatbo. Fatet är som en fågel som är ett fågel-bo. Som är en båt utan last eller frakt. Som sitter på grantopparna på vågtopparna och skrattar så det skakar. Som bråkar som ett barn när det inte får som det vill. Ett ganska bortskämt fat. Men glatt. Ett solskensfat, egentligen. Men flatt. Ett fat.

..Ja? Det finns belägg för att dra parareller från fatet till ett livsglatt barn, ett flickebarn tycker jag, inte bara för att Åkesson skriver mycket från ett kvinnoperspektiv, men också för att fatet fnittrar (vilket kunde vara en ung pojke också, men:), fatet kunde vara en yngre variant av kvinnosymbolen skålen. Både fat och skål serverar mat (traditionell kvinnoroll) och är hemobjekt. Kommer barnfatet att växa upp till en kvinnoskål? I denna tolkning skriver Åkesson om både frihet och bundenhet på samma gång. Fatet är fritt och inget verkar hindra dess glädjefulla liv, men det är ett fat, det har en form och en roll som den är bunden till.

Jag slutar här och tillägger att jag blev lite hooked på hennes dikter och överväger att köpa boken Vara vit mans slav : och helt andra dikter i urval av Jenny Tunedal. Det står att boken innehåller kommentarer och efterord, jag är väldigt nyfiken!