Barn och krabbor

Minimala människor springer genom korridorerna i Arken. De kastar två små bollar som flyger och studsar. Deras skratt ekar mellan de förskräckta vita väggarna. De är filosofernas barn. Otroligt glada. Fulla av energi. Jag blir nästan matt av att se dem springa förbi. Men vackert är det.. Byggnaden förändrar karaktär och blir.. konstigt kall. Här finns så många hörn och rummen är inte byggda för ljud. Livets ljud. Eller ociviliseringens. Det där som finns före man lär sig att sitta ner och vara tyst.

Krabban är tecknet som styr allt som har med hem, barn och familj att göra. Jag har inte så mycket krabba i mig, men det är mitt 8:de hus, vilket visar på att jag är som en krabba när det gäller att släppa folk nära och låta folk veta vad jag behöver. Krabban har skal och klor. Den går med sidan före och har en stark eremitisk sida. Det är inte så enkelt att veta vad som händer inne under krabbans skal.

Jag tycker om krabban. Jag känner en viss bångstyrig tvilling som har sin sol riktigt nära gränsen till krabban och ascendenten där också. Härlig kombination! Det bidrar till hennes karisma och gör att folk har en viss respekt för henne, för man vet aldrig när det kommer ut en rättande klo istället för oskyldigt tvillingshyss. Och jag tittar på henne med mitt skorpionsinne och tänker för mig själv: Ha! Jag känner igen det där, jag ser något av vad som finns där under, jag vill dit. Jag och krabbor, ser ni.. Vi är själsfränder av nåt slag. Jag söker djup och de kan komma med mig dit. (Men de vill ju i allmänhet inte öppna sig, så det tar sin tid.)

8:de huset är andra folks stuff. Undrar om det också gäller barn? Kanske mitt 8:de hus i krabban tyder på att jag är har en viss sannolikhet att adoptera ett barn eller två. Det är lite så som jag länge har känt mig faktiskt, men man får se hur livet blir.

Rekommenderad anime: Elfen Lied

Skulle bara se ett avsnitt medan jag åt middag, men jag hade redan kommit upp till de sista avsnitten, det var liksom emotionellt oavslutat. ..Och nu, ja, nu är det över. Jag känner den där bekanta råa känslan inom mig som kommer efter en bra men hjärteskärande anime, som om jag blivit dragen över ett rivjärn, någonting har skalats av och det blöder. Väldigt ledsamma storylines. Jag drar personliga parareller, prövar idéer om hur verkligheten fungerar, och tänker på allt detta vettlösa som man kunde undvika om vi inte var så hårda mot varandra, så där kollektivt. Och hur barn behandlas ibland. Vad barn gör åt varandra på grund av oss. Och hur en sådan här historia inte skulle vara relevant om vi hade kommit över dessa issues.

Kort sagt handlar serien om "diclonius" flickan Lucy och den vanliga människan Kohta, hur de är länkade, vad som hände när Kohtas far och syster blev mördade - han kommer inte ihåg. Diclonius personerna har övernaturliga krafter, de sprids genom ett virus som infekterar människobarn, och flera typer talar om hur deras uppgift är att ta kål på mänskligheten för att skapa en ny värld. Mänskligheten verkar i allmänhet vara väldigt hård mot dessa "freaks" och genom dessa grymheter skapar mänskligheten sitt monster. Utanförskap är ett starkt tema. Ånger. Misshandel. Familj.

Såg förstås animen på japanska, men trailern där uppe är på engelska. Rekommenderar serien. Har inte läst mangan.

Fan ta kristdemokraterna

Har svårt att säga nånting annat utan att det skulle bli ett väldigt ociviliserat språk. Det finns säkert en speciell ring i Dantes helvete reserverat åt folk som låter troll och spöken avskräcka dom från att ge adoptionsrättigheter åt homopar. Helt vanliga människor är vi, det finns redan studier som visar att det går riktigt bra för barnen och det finns barn som är vuxna nu som kan säga själv hur det var. Inget annat än självisk trångsynthet är det att ignorera verkligheten och tro på fördomar.

Det finns barn som behöver hem. Det finns personer som längtar efter barn på ett annat sätt än folk som kan bara kan skaffa dom eller det händer av misstag. Tala med nån som inte kan få barn så vet ni hur önskan kan intensifieras. Om man måste slåss som fan för att få ett barn så visst tyder det på att man är seriös med det här med föräldraskap.

Dessutom behövs den här lagen för att ge större säkerhet åt de barn som har bara en förälder. Man kan adoptera som singel person, och visst, man kan "registrera sig" (visst låter det romantiskt? :P), men eftersom man inte räknas som familj så är det minus en massa viktiga rättigheter och förmåner. Ni har barnets bästa i tankarna? Ja just så..

Jag blir så arg av sådant här.

Fan vad vi är efter här i Finland.

Är folk inte rädda för idén att vi ska alla vara lika för att barnen ska kunna växa upp "normala"? White picket fence and all. Varför inte gå så långt som att kedja modern vid köket igen? Jaha, det är att gå för långt? Man behöver inte vara rädd för diversitet. Fan vad vi är tråkiga. Och folk klagar på pride också, såklart, för här i Finland har vi inte färgglada fester. Usch.

Samaa sukupuolta olevat parit eivät saa adoptio-oikeutta
http://www.iltalehti.fi/uutiset/2011061713912553_uu.shtml

SETAs respons: http://www.seta.fi/uutiset.php?aid=17624

Slice of life

Livet leker, kursarbetet flödar, tycker om det här.. Söndag känns bra, ska träffa folk för att planera vårt kursprojekt. Där ute lyser solen och hela dagen har fåglar flygit till mitt fönster för att äta solrosfrön. Blåmesar, talgoxar och de där fina gröna som har ett helt otroligt kvitter. ..Nej, inte undulater.

Hälsade på hos syrran igår och det var en mindre (spännande) shock att kunna se på teve (jag har ingen), rolig film - och alla de där reklamerna. Vi satt en stund och himlade oss över de budskap som kommer fram i dom, och värst av allt, att de där pre-feminist Saarioinen reklamerna om mat som mamma har lagat har vunnit pris för bästa reklam någongång i tiden. Ja, den där bubblan vi lever i.. Universitetsvärlden där allt är bra och mer jämlikt och folk är snälla med normbrytare.. och så kommer verkligheten emot där Saarioinen får pris för att ha gått tillbaka till 70-tals värderingar! Inte att undra på att homosexuella inte ännu har ordentlig adoptionsrätt. Man blir så arg. Men det var roligt att rant med syrran.

Gick på Tom of Finland utställningen igår, ska skriva om det senare, det kommer nog att ta en stund. Kan inte riktigt lägga mig till ro före jag gjort något kursarbete, det gnager på mitt sinne, måste fortsätta.. Man har liksom inte rätten att leka för länge före man åtminstone försökt läsa/skriva nånting, även om det är söndag. Dessutom är den där listan på böcker som vi ska läsa till litthissan lång, lång, låånnng.