Antagonisten berättar

Blev och fundera på det här med antagonister. Attraheras man till de antagonister som representerar ens dolda önskningar på något sätt, eller med andra ord ens inre sår?

Efter alla dessa år glömmer jag fortfarande inte André DiMera från Days of Our Lives. Ser man på klippet nedan verkar han som en riktig sleeze, aggressiv och passionerad. Han uppträdde kontrollerat och civiliserat, hade stora (mörka) planer och ett uberöverflöd av charm.

När jag ser på klippet känner jag hur skönt det skulle vara att släppa taget, att vara den som blir bortrövad till ett bortglömt palatshus på en tropisk ö tillsammans med en typ som är så starkt intresserad av en samt har sådana inre sår att han kidnappar en dit (och det är ju klart att man egentligen älskar typen, annars skulle det inte vara roligt!). Drömmen består inte av att sedan bli där för evigt, utan hellre av att vinna hans tro och tillit, hela honom till en viss grad med sin rena kärlek, och sedan resa tillbaka i Salem som ett par där man försöker hindra typen från att döda halva stan. Roligt, no?

Å andra sidan gör André en snedvriden parodi på den arketyp jag vill vara. Passionerad, inte rädd att utöva sin kraft, följer sitt hjärta, civiliserad och intelligent, charmig som fan, etc.

Jag vill vara André. Men jag vill helst vara Anna, kvinnan som får André/Tony (egentligen Tony, men det är en long story..), den stora kärleken. Hon är passionerad och smart, men utövar inte sin kraft på samma sätt. Hon är tvillingsjälen, ljuset, hon som kan hela med kärlek. Man kan inte vara antagonisten, det är att bli såret, att gå för långt. Men att bara vara ljuset är att fattas något.

Lösningen borde sitta någonstans i kärleken, att sammangå till en enhet, att sätta ihop såret och sitt bättre jag. Då återfår man den del av sig själv som splittrats loss i det trauma som orsakade såret och det bättre jaget blir mer autentiskt.

Man kan argumentera för att det inte finns ett autentiskt jag, men då läser man mig för bokstavligt. Känner ni vad jag menar? (Och nu sitter jag fortfarande och undrar om jag borde vara oroad över att nån tänder på en antagonist som jag upplever som stundvis elak och helt och hållet ansvarslös. Man fattar varför den är så där, men åh, jobbig i längden. Jag reagerar så för jag känner mig som Buffy som får gå omkring och rädda situationer för att andra inte tar sitt ansvar. Det är inte roligt att se folk flippa ur när man själv städar efteråt. Men det är såret och dess styrka som är det viktiga, så vilka är de lockande kraftgivande kvaliteter som antagonisten uttrycker, som just den här personen reagerar på?)

Våra vänners liv: modern manlighet

Vad kan en grabb-serie ge en lesbisk kvinna som jag, som annars inte brukar bry mig så mycket om vad de gör där på maskulinitetssidan? Turns out: mycket. Man kunde tro att en serie som kretsar kring fyra män kunde bli tråkig för någon som erfar identikationsdilemman med potentiell alienation i heterosexuella attraktionsscener, men nej, tv-serien är gripande, rolig och relevant också för mig.

Jag tror det har något att göra med att grabbarna beter sig som människor istället för att upprepa gamla manlighetsmönster där dualiteten manligt-kvinnligt är skarpt skildrad. Vissa kallar det mjuk manlighet, jag skulle hellre kalla det en mänskligare manlighet som tillåter bredare känslouttryck. I stort sätt har serien inte ett unikt tema, men skönt är det ändå, mycket på grund av hur de har tillgängliggjort berättelserna genom att visa huvudkaraktärerna som riktiga människor inklusive känslor och värme. Det gör att kön och regler spelar mindre roll, deras berättelser är också min berättelse.

Handlingen berättar om fyra män i olika roller med olika makt i olika situationer, det är inte så enkelt som att vara en manly man alltså. Man ser inte kvinnorna så mycket men serien handlar om männens umgänge, livet från deras synvinkel och i deras vängemenskap, så det känns inte relevant att fördjupa sig i kvinnorna på samma sätt.

Min största kritik hittills är att ibland känns personerna de möter i sina liv lite för platta och stereotypa, och av någon orsak har jag inte fått tillräckligt djupt grepp om karaktärerna så att de skulle framträda för mig tydligare än deras egon (hur de presenterar sig) och deras situationer. De känns lite avlägsna på det sättet, som vänner men inte nära vänner. Jag vill närmare. Mer. Ska börja se på avsnitt 6/10 snart. Berätta inte hur det slutar!

(Se den på Yles arena, medan avsnitt ännu finns kvar.)

Årets julkalender, tjuvarnas jul

Bild från svt.se.

Jag tittar på SVTs julkalender Tjuvarnas jul. Roligt, det händer mycket, berättelsen är varm och spännande. Den är precis sådan som jag vill att en julkalender ska vara.

Speciellt intressant är det att se deras idéer om familj, etik, fattigdom, kärlek, heder, makt och klass samt utförandet av olika former av könsroller, könsöverskridningar. Dessutom är det roligt att lyssna till deras användning av lustiga ord och att beundra kostymerna.

Man kan inte undgå att märka Dickens-känslan i berättelsen. I början var jag rädd för att berättelsen skulle gå för mycket i historiska fotspår och inte lyckas med att vara en unik story, men efter 10 avsnitt har den oron gått över. Nu återstår det att se vad de tänker göra med problemet fattigdom samt om flickan Charlie återgår till att ha ett flicknamn när julen kommer.

Tjuvberättelsen tog tag i mig genom familjetemat. "Lyckans ost", tänkte jag, "som får en unge bara så där." Började fundera på potentiella framtidsplaner, sånt man gör sedan när det passar in i livet. Det slutade med att jag sökte upp information om IVM och funderade på vad som skulle vara ideallösningen för ett lesbiskt par. Ja, julen är en familjecentrerad fest och tjuvarnas jul är så gosig att man blir väl lite påverkad. Okej, mycket påverkad..

Rekommenderar den varmt, trots att jag smått bävar för det sannolika slutet där ihopsättningen av kärnfamiljen kompletterar idyllen. Men kärlek är ju fint också, så vi får se hur det görs..