Fri

Jag. Individ. Jag tror jag är trött på att folk bara uppfattar
syster, moder, studerande.
Jag är jag!
Individ.
Ingen äger mig.
Jag äger ingen. Fastän okej, han får inte kyssa den där.
Eller gå på dejt.
Min.
Men vi är fria. Vi definierar inte.
Inte gifta.
Gift är gift. Så gammalmodigt! Haha! Jag är F R I.
Jag är inte en syster
kalla mig inte mitt efternamn, jag tillhör inte min släkt, mina gener är mina egna
de har kommit till mig, naturligt
naturen är F R I.
Jag behöver inga kontrakt
förutom när jag vill ha pengar
men annars är jag fri
från materialismens bojor, fastän jag vill ha pengar, en lyxbåt och resor
och ingen ska tro att den kan komma och flörta med honom
men jag är fri.
Va? Varför skrattar du?

Man ser inget om man inte tittar..

När jag var yngre läste jag en del om selektiv verklighetsuppfattning. Folk som menar att de aldrig har sett ett UFO och att om de fanns här så skulle fler se dem har inte läst om detta, tydligen. Numera har många sett på "selective attention test" videon som enkelt illustrerar hur det fungerar. (Jag såg inte det där heller första gången jag tittade på videon.)

Men det där med UFOn.. Enligt teorier (som jag inte har tillgång till nu) handlar det om hur vårt sinne beskyddar oss från att gå sönder. Ett UFO kan vara skrämmande, det ska inte finnas där, alltså ser vi det inte. Ju starkare tro på att det inte finns, desto mindre chans har man att se det.

Så det gäller att hålla ögonen öppna, på flera sätt.

“Because truths we don’t suspect have a hard time
making themselves felt, as when thirteen species
of whiptail lizards composed entirely of females
stay undiscovered due to bias
against such things existing,
we have to meet the universe halfway.
Nothing will unfold for us unless we move toward what
looks to us like nothing: faith is a cascade.
The sky’s high solid is anything
but, the sun going under hasn’t
budged, and if death divests the self
it’s the sole event in nature
that’s exactly what it seems.
Because believing a thing’s true
can bring about that truth,
and you might be the shy one, lizard or electron,
known only through advances
presuming your existence, let my glance be passional
toward the universe and you."

- del av dikten Cascade Experiment av Alice Fulton (1990)

Vad tröttsamt att gå omrking och "veta allting", att vara mainstream och cool och med andra ord en cynisk pessimist (ofta kallad "realist"). Det är roligt att pröva på konstiga saker, även om man inte alltid får något resultat.

Ska skriva senare (efter "hell day", den återkommande långa måndagen i denna period 3) om Minä Olen mässan.

Sonja Åkesson: Husfrid

Kent Fernström läser Vara vit mans slav.

Efter att jag fördjupat mig i Sonja Åkessons diktsamling Husfrid för en kursavslutning känner jag att jag inte kan lämna henne utan att skriva något litet först. Det var hon som skrev Äktenskapsfrågan, eller Vara vit mans slav som den också kallas. Jag gillar sättet Kent Fernström läser dikten, tycker det passar så. (Se video ovan.)

Kvinnodikter, kvinnoupplevelser, kvinnospråk.. Åkesson skriver så bra från kvinnans position, det går att relatera till vad hon säger fastän diktsamlingen utgavs 1963, för nästan 50 år sedan. Fortfarande kämpar vi med samma könsbundna reglerande traditioner och söker sätt att bara vara oss själva. Enn Kokk säger litet om hur dikten gjorde intryck på den tiden, i en tid "som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid", och jag försöker föreställa mig hur det kunde ha varit men har egentligen ingen aning. Det var före min tid. Mycket har förändrats, det är som om vi monterat ner huset men strukturen står ännu kvar.

Läste i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (4:de delen) om hur hon använde sig av ett kvinnospråk: enligt undersökningar talar män och kvinnor olika, kvinnor använder fler adjektiv så som "härlig" och pratar mer inom privatlivet än i offentligheten. Det är viktigt att man gör saker på "kvinnosätt", eftersom sådant har ofta blivit nedvärderat i historien. Nordisk kvinnolitteraturhistoria är förresten rysligt intressant läsning, rekommenderas för varje litteraturhistorieintresserad person.

Det finns någonting oerhört tilldragande i Åkessons vardagspoesi, kanske för att den innehåller ironi och kritik, men jag gillar också bildspråket och hur dess teman behandlas. Och så gillar jag naturligtvis sådana dikter som låter mig analysera meningen av ett fat och komma fram till att.. tja, här är dikten först.

Fatet.

Hjärtans gärna ramlar fatet i sjön. Fatet kan segla, är en hejare på att dyka, att ta sig fram, såväl som till lands som till vatten. Fatet är som en fågel, fastän flatt. Det glänser som olja glänste förr i Turkiet. Det tror att det glänser så. Det hoppar och dyker, ropar till alla det möter. Det ger sig upp mot himlen, under molnen, det glänser bland molnen. Ett sjuflytande-flygande fat. Snart landar det i grantoppen, fnittrar och vinkar däruppe, blänker som ett skatbo. Fatet är som en fågel som är ett fågel-bo. Som är en båt utan last eller frakt. Som sitter på grantopparna på vågtopparna och skrattar så det skakar. Som bråkar som ett barn när det inte får som det vill. Ett ganska bortskämt fat. Men glatt. Ett solskensfat, egentligen. Men flatt. Ett fat.

..Ja? Det finns belägg för att dra parareller från fatet till ett livsglatt barn, ett flickebarn tycker jag, inte bara för att Åkesson skriver mycket från ett kvinnoperspektiv, men också för att fatet fnittrar (vilket kunde vara en ung pojke också, men:), fatet kunde vara en yngre variant av kvinnosymbolen skålen. Både fat och skål serverar mat (traditionell kvinnoroll) och är hemobjekt. Kommer barnfatet att växa upp till en kvinnoskål? I denna tolkning skriver Åkesson om både frihet och bundenhet på samma gång. Fatet är fritt och inget verkar hindra dess glädjefulla liv, men det är ett fat, det har en form och en roll som den är bunden till.

Jag slutar här och tillägger att jag blev lite hooked på hennes dikter och överväger att köpa boken Vara vit mans slav : och helt andra dikter i urval av Jenny Tunedal. Det står att boken innehåller kommentarer och efterord, jag är väldigt nyfiken!

Ljuset från fönstret

Internet version of Kelvin Lei's By the Window.

Min yta är blek, mitt utrymme tomt, ett oskrivet blad – utan dig.

Jag vänder mig mot ljuset och väntar.

Kall yta från fönsterglas når min stilla hud, där ute finns allt i livet, jag tittar.

Väntar.

Ibland undrar jag om ingen kommer. Det finns sådant man inte kan bygga själv.

Utan någon annans händer, kyssar, skratt.

Jag fyller mitt liv och tömmer färg överallt, men det vita bleka kommer, utplånar allt, inget består.

Bara jag och fönstret.

Det vita ljuset.

Tomheten.

Lugnet från att inte ha något annat val.

Väntan.

Kanhända blev jag övergiven någon gång. Och sedan dess väntar jag på återkomst.

Studiekväll

Ovan: Livlig diskussion. (Ser det inte produktivt ut? Jag ska inte nämna diskussionsämnet.) Kristina, Frida och Eivor är bara en del av littvetarna på humanistiska bibban idag. 

Har inte stulit blommor. Har inte stört en själ. Har inte haft förbjudna planer och inte önskat mer. Tänker inte stanna länge, byggnad mörkläggs utan mig, och inte ska jag dansa hem och tänka så på dig. Denna kväll är vanlig, bara läsning och sånt där, filmkväll lite senare, men ej den jag håller kär.

Så trött. Måste studera. Nu rimmar jag också. Badly. Inte bra det här. Sova snart?

Höstens spår i sommarland

Jag kommer att sakna det gröna när senhösten kommer i brunt och vintern smyger på. Det var en mycket vacker dag idag, hade tänkt gå ut och vandra, men flunssan hänger kvar och bara att gå till matbutiken kändes tillräckligt. Ska äta god mat, spela Runescape, läsa om dikter och ta det lugnt, inomhus.

The morns are meeker than they were,

The nuts are getting brown;

The berry's cheek is plumper,
The rose is out of town.

The maple wears a gayer scarf,

The field a scarlet gown.

Lest I should be old-fashioned,
I'll put a trinket on.

- Emily Dickinson

Meet the Björlings

Doodle copyright Michaela Von Hellens

Behövs det mer bevis på hur produktivt, inspirerande och intellektuellt stimulerande det kan vara att arbeta på sina studier tillsammans med andra? Vår senaste uppgift på litteraturhistoriekursen har varit att skriva om Gunnar Björling, en intressant typ som levde 1887-1960 och skrev en mängd avhuggen poesi i stil med exemplet i Michaelas illustration. Visst kunde man förtvivla (tycker det engelska "despair" låter bättre i detta sammanhang, det har större dramatik) när man ska börja analysera denna sorts poesi, men här har vi den kreativa lösningen till att frigöra en mind-block: meet the björlings!

Enligt Michaelas beskrivning är dessa söta björlings små björnpälsluddiga skogsvarelser(?) som går omkring och talar lite som Yoda, eller mer korrekt: som Gunnar Björlings poesi. Se framför ert inre öga: björlingar som sitter framför en brasa och talar i dessa djupa korta meningar. Och får jag fråga, har du kramat en björling idag? Hur mår din inre björling: lever raglande / tills - fast - ännu / och en afton och till afton?

Åtminstone för mig fungerade denna imaginära interaktion med björlingarna som en tankefrigörare och kreativitetsbooster. Det lönar sig att ha roligt med litteratur.

Det sägs att Björling gjorde språket till sitt och visst får man känslan i många av hans dikter att han inte satt där och milt försökte bejaka språket, han tog det i besittning. Jag avslutar inlägget med en Björling dikt för att ge en inblick i hur det är att läsa honom.

Och släckt var allt, och mina gudar sprang i stycken.

Jag kom till dig som nattens il:

jag kom, som du: du kommit!

Jag kom som lyckans Gud när svar är släckta

och en fråga lyser.

Jag kom som storm, som slagregns syndafloder kom jag

och i bittert tände du

den nya morgon för mitt öga.

- Gunnar Björling

En stund, då, för en tid sedan..

Foto: Liz-Nifred

Jag vandrar dessa korridorer
som ett Arkens längtans-spöke,
begäret når mitt hjärta
vandrar ner till värmets bo
där jag vill möta dig.