Vad kan en grabb-serie ge en lesbisk kvinna som jag, som annars inte brukar bry mig så mycket om vad de gör där på maskulinitetssidan? Turns out: mycket. Man kunde tro att en serie som kretsar kring fyra män kunde bli tråkig för någon som erfar identikationsdilemman med potentiell alienation i heterosexuella attraktionsscener, men nej, tv-serien är gripande, rolig och relevant också för mig.
Jag tror det har något att göra med att grabbarna beter sig som människor istället för att upprepa gamla manlighetsmönster där dualiteten manligt-kvinnligt är skarpt skildrad. Vissa kallar det mjuk manlighet, jag skulle hellre kalla det en mänskligare manlighet som tillåter bredare känslouttryck. I stort sätt har serien inte ett unikt tema, men skönt är det ändå, mycket på grund av hur de har tillgängliggjort berättelserna genom att visa huvudkaraktärerna som riktiga människor inklusive känslor och värme. Det gör att kön och regler spelar mindre roll, deras berättelser är också min berättelse.
Handlingen berättar om fyra män i olika roller med olika makt i olika situationer, det är inte så enkelt som att vara en manly man alltså. Man ser inte kvinnorna så mycket men serien handlar om männens umgänge, livet från deras synvinkel och i deras vängemenskap, så det känns inte relevant att fördjupa sig i kvinnorna på samma sätt.
Min största kritik hittills är att ibland känns personerna de möter i sina liv lite för platta och stereotypa, och av någon orsak har jag inte fått tillräckligt djupt grepp om karaktärerna så att de skulle framträda för mig tydligare än deras egon (hur de presenterar sig) och deras situationer. De känns lite avlägsna på det sättet, som vänner men inte nära vänner. Jag vill närmare. Mer. Ska börja se på avsnitt 6/10 snart. Berätta inte hur det slutar!
(Se den på Yles arena, medan avsnitt ännu finns kvar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar