Och nej jag ville aldrig rita N'Sync, men you get the point.. :P Jag får ofta infall att jag vill måla folk jag tycker om. Och då sätter man ner tid och känsla på det och sedan plötsligt har man lärt sig nåt om måleri.
Gulisintagning: kyssar på kinden och män som rappar med begär i blicken och söndrar glas "i misstag", konversationer med folk man inte sett på länge, fiskar som känns så som jag känner mig. Hemma redan något efter 10, tar hand om min ömtåliga kropp som inte fått sova rätt på flera dagar, tar hand om mitt gamla sinne som söker äldre sällskap, tar hand om vännernas trivsel genom att tända Meos röda lampa som ger ett vackert varmt lågmält sken för folk som kommer hem sent.
Prosaiter är härliga. Gulisarna var superbra. Och allt är ok.
Dagar utan slut, inramade och upplagda i scheman. En kakbit åt jobb och en kakbit åt kurs och en kakbit åt medlemskapsjobb och en kakbit åt studier och.. så finns det bara smulor kvar. Tycker om, men har för lite kaka för att vara nöjd, för att kunna nå perfektion.
Och så går vi i mörker. I tystnad, där blickar bara möts under den bråkdelssekund då vinden ruskar om träden så att lite ljus slår ner, slår oss, eller bara slår mig rakt över kinden och det hettar till. Sedan faller tystnad och min blick igen.
Vinter. Denna eviga snö. Det spelar ingen roll vilken årstid det är, det hittar alltid sätt att snöa. På midsommaren satt jag i parken och det föll små kalla flingor överallt. Nu är de lätta som dun och jag jagar bort dem, schas, jag har annat att tänka på. Ska baka mer kaka. Det blir väl vår sen nångång. Tystnad behövs just nu, säger jag och känner mig ansvarsfull.
