Steg 1: få ner det fort, det försvinner försvinner försv..!!

Möte med träd, första skissen.

Fick plötsligt nåt infall klockan 1 på natten att NU ska det ritas! Sketchade ner en första skiss på vad jag tänkte, vad jag absolut måste uttrycka istället för att sova gott. Och tja, ditåt blev det nog, men perspektivets vinkling är otydligare än vad jag hade i mitt sinne när jag började. Idén för en målning fladdrar förbi så snabbt. Sen när man äntligen har ritplattan ipluggad och programmet öppet så finns bara snedvridna minnen kvar.. och dessutom brukar jag se varje bild från flera olika håll, i många versioner, så hitta nu sen den som fungerar bäst. Men därför gör man väl skisser, för att hitta *versionen* i versionerna.

Jag brukar bara rita ensamma träd. Träden är på sitt sätt en representation av mig. Nu finns där någon annan, huh? Det här betyder nog nånting, tror jag.

Drömtydning

Drömde att jag träffade, på något evenemang, en 30-nånting-årig new age guru som höll en informell föreläsning och spontant masserade/smekte mitt huvud med sin fot, vilket resulterade i ett superfint lugnt och energifyllt tillstånd i mig inom bara några sekunder. Typen bredvid sade att gurun hade redan gjort så där på många konstnärer idag, det tycks vara nånting speciellt med konstnärer som det där fungerar så bra på. ...

Varför foten? Symbol för resa, jordnärhet? Det brukar vara händer som är kreativa, men kanske i det här fallet skulle det ha blivit alltför intellektuellt/emotionellt, för långt ifrån marken, för rent. Fötter är smutsiga också. Med händer tar man i, med fötter håller man ifrån. En bättre människa kanske tar i den lägrestående med sina fötter för att inte smutsa ner sig själv. Fötter kan ha styrka, de tar emot en när man hoppar och man "landar på fötterna".

Om ni hittar fler tolkningsmöjligheter eller associationer, kommentera..

Antagonisten berättar

Blev och fundera på det här med antagonister. Attraheras man till de antagonister som representerar ens dolda önskningar på något sätt, eller med andra ord ens inre sår?

Efter alla dessa år glömmer jag fortfarande inte André DiMera från Days of Our Lives. Ser man på klippet nedan verkar han som en riktig sleeze, aggressiv och passionerad. Han uppträdde kontrollerat och civiliserat, hade stora (mörka) planer och ett uberöverflöd av charm.

När jag ser på klippet känner jag hur skönt det skulle vara att släppa taget, att vara den som blir bortrövad till ett bortglömt palatshus på en tropisk ö tillsammans med en typ som är så starkt intresserad av en samt har sådana inre sår att han kidnappar en dit (och det är ju klart att man egentligen älskar typen, annars skulle det inte vara roligt!). Drömmen består inte av att sedan bli där för evigt, utan hellre av att vinna hans tro och tillit, hela honom till en viss grad med sin rena kärlek, och sedan resa tillbaka i Salem som ett par där man försöker hindra typen från att döda halva stan. Roligt, no?

Å andra sidan gör André en snedvriden parodi på den arketyp jag vill vara. Passionerad, inte rädd att utöva sin kraft, följer sitt hjärta, civiliserad och intelligent, charmig som fan, etc.

Jag vill vara André. Men jag vill helst vara Anna, kvinnan som får André/Tony (egentligen Tony, men det är en long story..), den stora kärleken. Hon är passionerad och smart, men utövar inte sin kraft på samma sätt. Hon är tvillingsjälen, ljuset, hon som kan hela med kärlek. Man kan inte vara antagonisten, det är att bli såret, att gå för långt. Men att bara vara ljuset är att fattas något.

Lösningen borde sitta någonstans i kärleken, att sammangå till en enhet, att sätta ihop såret och sitt bättre jag. Då återfår man den del av sig själv som splittrats loss i det trauma som orsakade såret och det bättre jaget blir mer autentiskt.

Man kan argumentera för att det inte finns ett autentiskt jag, men då läser man mig för bokstavligt. Känner ni vad jag menar? (Och nu sitter jag fortfarande och undrar om jag borde vara oroad över att nån tänder på en antagonist som jag upplever som stundvis elak och helt och hållet ansvarslös. Man fattar varför den är så där, men åh, jobbig i längden. Jag reagerar så för jag känner mig som Buffy som får gå omkring och rädda situationer för att andra inte tar sitt ansvar. Det är inte roligt att se folk flippa ur när man själv städar efteråt. Men det är såret och dess styrka som är det viktiga, så vilka är de lockande kraftgivande kvaliteter som antagonisten uttrycker, som just den här personen reagerar på?)

Häxeri

Ångestrop. Fällan som slog igen igår är en som någon annan hade satt igång för många år sedan. Denna person tog några ord och förhäxade dem så att när de kommer upp igen så skär de i mig och i vissa specifika fall bildar de en ring som fångar mig totalt. Jag har arbetat länge på att hitta anti-häxning, men min egen magi vill inte riktigt bita på det..

Ironin är att personen knappast ämnade sin förhäxning att vara så stark och hålla i sig längre än någon vecka. Fällans magi har tagit sig en egen ande och jag tror inte att ens häxerskan kunde demontera fällan nu. Men det finns hopp.. Du och jag öppnar en större kraft då vi vänder värme mot varandra, porten till Anahata öppnas fullt och ordens förhäxade smak faller bort. Porten hålls inte öppen hela tiden, bara buddhor sysslar med sånt, men det gör inget. Den finns där som räddning när skuggorna kommer.

Det är mindre viktigt att veta orden och undvika fällor, jag vill inte skapa murar och regler, ingen ska behöva akta sig för de förbannelser jag står under. Det viktiga är att vi har porten, så när jag flyr av rädlsa behöver du bara hålla om mig - metaforiskt, på distans eller på riktigt, så öppnas dörren, anahata..

Luft! Och ljus!

Så sveper vinden förbi.. Det är nog inte meningen att jag ska känna av den. Här finns ingen, mina träd står stilla, men jag känner ändå doften av luften som sveper förbi annanstans, ljudet som inte hörs här. Finns det något annat sätt att beskriva det? Min värld är lite konstig, tror jag. Men det är riktigt bra så.

Jag undrar vad som pågår. Vind kommer inte med ord, den berättar ingenting, den bara känner. Svagt, otydligt. Hur har du mått idag? Luften vibrerar annorlunda nu, den har en annan styrka. Jag vet inte. Det känns som om vi mimar ord till varandra genom hinnor och dimensioner, det finns för många lager, du är otydlig där borta.

Korten talade till mig igår om stagnationsvanor. En del tycker om att vara säkra, så även när deras kvicka luftsjäl vill göra nytt så kastar deras vind träd över deras väg så att förändring kräver hårdare arbete, sågen ska fram. Det är inte förändringen som oroar mig, om det kommer att gå bra eller inte om det är ett "ja". Jag ser framför mig skräckvisioner av hur ditt nej ekar högt och alla ser. De har inte rätt att se.

Just nu är jag inställd på att bygga. Vi gör det tillsammans, lite här och där, sätter till ett ord då och då.

När jag tittar på dig ser jag in i ljuset. Jag ser både våra möjligheter i olika grader (success på level 1, success på level 2, etc..) och vårt potentiella nedfall. Jag tycker om att titta in i sådant, att stirra in i ljus, ljus, ljus och se luddiga bilder. Titta inte in i mörkret för mycket, de kanske är potential men vi kan. Vi har skills. Vi har gjort det här förut, right?

Jag känner ingen vind mera. Sådant kommer och går, jag blir distraherad eller tune in till en annan kanal. Jag tittar på klockan: picturamöte om en timme, kanske jag går dit eller kanske jag går hem? Jag börjar läsa en bok och väntar på att vinden kommer med budskap om reaktionen till detta inlägg.

Dröm, vardag, vardagsdröm

Med pappren framför mig och kursarbetet knappt påbörjat sitter jag och stirrar rakt ut i luften, mot dörren som leder till korridorer, alla dessa glasdörrar, nivåer av medvetande.. Tänker på igår, julfesten var lyckad, hade mycket roligt, tog en massa bilder.

Drömmer. Ser framför mig hur vi är hemma, sysslar med vardag och tänkande och mat och allt det där. Jag tar slumpmässigt bilder av dig hela dagen, från morgon till natt, dokumenterar dig, så som du är just nu idag, för jag vill aldrig glömma och jag vill kunna drabbas av nostalgi om 20 år och titta igenom bilderna då och skratta av glädje och kärlek.

Någon kommer in och mitt medvetande dras tillbaka genom korridoren och glasdörrarna in i rummet där jag sitter och plötsligt är bordet och pappren och kursarbetet närvarande igen. Ja, jag borde kanske få det här gjort nu.

Obskyra känslor..

Spåkulan menar att förändringen kommer att vara till vår fördel. Kanske är det så? Känner du min bångstyriga oro, fastän jag håller den djupt nere? Den kommer ibland till ytan för att sedan sjunka igen. Prestationsångest.. Du behöver inte bekymra dig över hur du påverkar mig, det har en djupare orsak.. Jag är rädd att du går. Det handlar inte om mödan eller egot eller ens om att bli kritiserad, jag är bara rädd att du går.

Jag förstår inte varifrån känslan kommer. Jag håller känslonystanet i ena handen och drar upp trådlängd efter trådlängd från det inre.. Till slut kommer den att berätta vad som pågår. Det vakna medvetandet står ovetande och överraskat inför det omedvetna större. Jag har inte nystat klart ännu.

Det ska nog bli helt prima. Jag är bra på det här, att gå in i mörkret, djupet, och lyssna.. Jag har skorpion i mig, jag stannar inte förrän jag har nått ljuset igen, på andra sidan. Detta delvis för att jag är för envis och nyfiken för att släppa taget om ett mysterium, delvis för att jag vill vara ren och stark och inte lägga mina bördor på dig genom att vara omedveten och handla negativt. Jag är inget om inte ansvarsfull. Min heder är mig guld värd. Så fungerar jag.

Fruktsamma intryck

(Plan #2, failed. Det ser kanske passivt ut, men jag är nog up to no good.)

En lärare vi hade idag associerade jag starkt till körsbär, jag såg körsbärsträd i lätt solljus framför mig när jag betraktade henne. Det var intressant. Känner att en annan lärare är som blommande äppelträd, hon är sommar, hon har sprudlande energi. Och så finns den där som är som kanel, stark och mystisk och varm, och som den klarblåa öppna himlen med några få alldeles vita moln.

Har hört mera nyheter om vilken framtid planeras för humanistiska fakulteten. Min reaktion är för arg, jag hittar inga ord att uttrycka det. Inga mer moln, få frukter, vad ska vi göra?

Den inre verkligheten

Det sprakar när din värld möter min. Så där som sprakstickor på nyår, det fräser och gnistrar. Invånarna i min stilla månskensvärld ser nervöst eller intresserat på hur kanten av min värld som möter din reagerar på kontakten och föds på nytt. Vad som helst kan uppstå, hela nya världar, det finns inga gränser vid gränsen.

Du är Något Annat, det fascinerar mig. Ibland skrämmer det mig. Då står jag stilla och väntar på att det går över. Jag tycker om för mycket för att springa bort, hjärtat skulle brista. Så det är okej och lite roligt också att vara rädd. Man väntar lite. Så går det att röra sig igen, smyga sig, eller skutta omkring i barnslig glädje, vad som passar tillfället.

Det är inte vem som helst som kan tända sprakstickor i min värld. Jag är oerhört tacksam och glad över det varje gång det händer.