Ljuset försvann när solklotet stannade längre på himlen. Nu drar den prisade eldgloben sig undan igen, sommarromansen med norden är över. Kanske ljuset kommer tillbaka med mörkret.
Jag sitter hemma med stegring och lyssnar på Märta Tikkanen, låter mig inspireras och nickar, inbillar mig att det finns folk som tror att jag inte förstår det där och blir arg, anmäler att jag är en Diva och tycker inte om när folk talar nedlåtande med mig. Så låter jag det roligt argsinta gå ner och jag funderar på om jag ska försöka äta (inte mycket av aptit idag), måla nåt, skriva, läsa, eller låta mig slappna av helt och hållet med ett spel. Sova skulle ju vara bra, men jag hittar inte ro, jag ligger i fem minuter och så hoppar det till i kroppen på mig.
Sedan sitter jag här och mår lite smådåligt, illamående, men är glad.
Tikkanen talar om konstnärsäktenskap. Det har säkert sina sidor, men visst finns den idyllen någonstans där i bakhuvudet, hur hamnade den där? Kanske för att det är speciellt viktigt att ens arbete blir förstått och respekteras? Eller har det någonting att göra med att man är liknande typs själar av nåt slag?
Jag måste nog lägga mig ner ändå. Feberyra. Avslutar med katter som är i lådor med vatten. Enjoy.
Efter att jag fördjupat mig i Sonja Åkessons diktsamling Husfrid för en kursavslutning känner jag att jag inte kan lämna henne utan att skriva något litet först. Det var hon som skrev Äktenskapsfrågan, eller Vara vit mans slav som den också kallas. Jag gillar sättet Kent Fernström läser dikten, tycker det passar så. (Se video ovan.)
Kvinnodikter, kvinnoupplevelser, kvinnospråk.. Åkesson skriver så bra från kvinnans position, det går att relatera till vad hon säger fastän diktsamlingen utgavs 1963, för nästan 50 år sedan. Fortfarande kämpar vi med samma könsbundna reglerande traditioner och söker sätt att bara vara oss själva. Enn Kokk säger litet om hur dikten gjorde intryck på den tiden, i en tid "som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid", och jag försöker föreställa mig hur det kunde ha varit men har egentligen ingen aning. Det var före min tid. Mycket har förändrats, det är som om vi monterat ner huset men strukturen står ännu kvar.
Läste i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (4:de delen) om hur hon använde sig av ett kvinnospråk: enligt undersökningar talar män och kvinnor olika, kvinnor använder fler adjektiv så som "härlig" och pratar mer inom privatlivet än i offentligheten. Det är viktigt att man gör saker på "kvinnosätt", eftersom sådant har ofta blivit nedvärderat i historien. Nordisk kvinnolitteraturhistoria är förresten rysligt intressant läsning, rekommenderas för varje litteraturhistorieintresserad person.
Det finns någonting oerhört tilldragande i Åkessons vardagspoesi, kanske för att den innehåller ironi och kritik, men jag gillar också bildspråket och hur dess teman behandlas. Och så gillar jag naturligtvis sådana dikter som låter mig analysera meningen av ett fat och komma fram till att.. tja, här är dikten först.
Fatet.
Hjärtans gärna ramlar fatet i sjön. Fatet kan
segla, är en hejare på att dyka, att ta sig fram, såväl som till lands som till
vatten. Fatet är som en fågel, fastän flatt. Det glänser som olja glänste förr
i Turkiet. Det tror att det glänser så. Det hoppar och dyker, ropar till alla
det möter. Det ger sig upp mot himlen, under molnen, det glänser bland molnen.
Ett sjuflytande-flygande fat. Snart landar det i grantoppen, fnittrar och
vinkar däruppe, blänker som ett skatbo. Fatet är som en fågel som är ett
fågel-bo. Som är en båt utan last eller frakt. Som sitter på grantopparna på
vågtopparna och skrattar så det skakar. Som bråkar som ett barn när det inte
får som det vill. Ett ganska bortskämt fat. Men glatt. Ett solskensfat,
egentligen. Men flatt. Ett fat.
..Ja? Det finns belägg för att dra parareller från fatet till ett livsglatt barn, ett flickebarn tycker jag, inte bara för att Åkesson skriver mycket från ett kvinnoperspektiv, men också för att fatet fnittrar (vilket kunde vara en ung pojke också, men:), fatet kunde vara en yngre variant av kvinnosymbolen skålen. Både fat och skål serverar mat (traditionell kvinnoroll) och är hemobjekt. Kommer barnfatet att växa upp till en kvinnoskål? I denna tolkning skriver Åkesson om både frihet och bundenhet på samma gång. Fatet är fritt och inget verkar hindra dess glädjefulla liv, men det är ett fat, det har en form och en roll som den är bunden till.
Märta Tikkanen och Jenny Wikström, Åbo huvudbibliotek.
Det var den 2.April som fotot ovan togs. Man borde skriva genast om man tänker skriva nånting, jag har redan glömt det mesta; detaljerna från den lördagens Flammande kärlek som ordnades på Åbos huvudbibliotek. I huvuddrag fasnade dock detta. Jennys klara, självsäkra stil höll diskussionen stadig och publiken kunde med ro njuta av den fantastiska Tikkanens underhållande, intressanta idéer. Det är här som allting börjar bli lite suddigt för mig, exakt vad sade hon nu igen..? Roligt var det att lyssna på. Att höra henne läsa sina egna texter var en upplevelse. Fascinerande att man kan sätta helt olika tyngdpunkter på en boktitel som Emma & Uno - visst var det kärlek. Visst var det kärlek?
Reflekterade häromdagen över hur tomt det är nu när Flammande kärlek är över. Litteratur, författare, och mitt favoritämne kärleken. Man vet inte riktigt vad man ska ta sig till, kanske titta på alla tillgängliga avsnitt av Pixel och andra kulturprogram? Jag törstar efter nånting.. Mera.
Måndagkväll blev jag bara liggande, jag sov och sov, och det fortsatte hela tisdagen. Feber, yra, sjuk. Att lyssna på Hamsuns Sult var nog inte det smartaste valet, det gjorde mig mer illamående vid vissa tillfällen. De alltför klara beskrivningarna av hans fysiska tillstånd och mentala yra som kom till följd av att han inte hade ätit tillräckligt gjorde min egna yra mer verklig. Onsdag kom och jag måste ut.
Du var den första jag talade med sedan måndagen. Det var svårare att få ut ord än vad jag hade förväntat mig, senast jag använde min röst fungerade den helt bra. Jag hade varit hemma i tystnaden. Nu öppnade jag röstbanden och det tog emot. Överraskning, ansträngning, hosta. Hade mer att säga, men det började ta sjukt. Jag kollar alltid försiktigt din reaktion, är lite rädd för att störa, fastän jag alltid möts med värme. Mina ärenden är inte viktiga, sällan hittar jag fina (sväp)skäl som idag. Hade tänkt gå dit på måndagen, men du såg så koncentrerad ut där du satt att jag tvekade. (Dessutom hade vi publik, vilket ibland höjer tröskeln.) Men so far so good, man märker ju sen om du suckar djupt eller ser irriterad ut.. fast jag skulle helst inte vilja ha minnet av något sådant. Har några nya minnessnuttar nu igen som får mig att le, jag vill samla fler sådana. Jag söker mig till solen, tänker inte låta några orosmoln förmörka min himmel utan orsak.
Tydligen har kursen jag går på (som började idag) en stark närvaroplikt, så jag ska försöka vila upp mig inför morgondagens pass från kl 13-17. Prosas årsfest sen på fredag. Kommer antagligen att ta det ganska lugnt, men bara det att vi alla går ut och äter låter redan ljuvligt festligt och annorlunda. Man kunde kanske gissa att en restaurang vid namn Le Porc inte har världens mest spännande vegetariska alternativ. Jag är inte speciellt intresserad av att äta gnocchi och tomat, funderar på en kompromiss, fisk eller anka, men vi får se, jag var ju inte särskillt förtjust i hönan som jag prövade för en tid sedan. Det är konstigt hur smaker förändras, jag brukade tycka om höna massor. Hmm. Kanske de gör helt himmelsk fransk gnocchi där..?
Lyssnade på Merete Mazzarella idag gällande mitt favorit-topic: kärlek, relationer. Hon satte fingret på vad som stört mig länge gällande det där med polyamori, den delen som är det uber idealistiska, orealistiska, det där individ-centrerade skrikande barnet som ska ha allting men vågar inte sätta sig själv på spel. Mazzarella drog parareller till hippietiden och hur dessa samma ideal inte fungerade då heller. Det är lite det jag tänkte också, att ärlighet löser inte alla problem, avundsjuka botas inte med idealism, free love i all ära men man mister också saker då man går den vägen. Och sedan tidsbristen. Man kan inte hänge sig relationen på samma sätt, det måste delas upp, alla får mindre delar. Jag vill hänge mig, kasta mig ner för klippan och dö i kärleken. Jaja, dramatiskt, det bor en Madame Bovary i mig. (Detta är knappast en stor överraskning för nån.)
Själva föreläsningen hette "otrohetens lockelse" och Mazzarella förde oss genom Odysseus hemresa där han träffade kvinnor som han stannade hos av olika skäl. Hon talade om den klassiska femme fatale Circe, den mjuka älskande manipulative Calypso, och den unge Nausicaa som genom ett förhållande skulle symbolisera en ny start i livet. Måste man gifta sig med någon ung för att känna sig som då förut, före kriget och eländet i livet? Kan man inte få en ny start med vem som helst? Kanske det underlättar för vissa, kanske är jag som 30-åring inte tillräckligt gammal för att ha insikt? Jag längtar verkligen inte till någon nystart som 20, eller värre - ännu yngre. Nej tack, hade dom åren redan.
Kärlek, otrohet, längtan, hettan.. Vi försöker vårt bästa att hitta vägen till värmen och helheten. Jag är inte lättpåverkad av Circe, försöker undvika emotionella snärjor som Calypso som håller fast en även när man vet att man borde gå, och lilla Nausicaa låter inte mogen för ett riktigt förhållande som är "built to last". Trots det är man här och undrar hur man kommit in i dessa komplicerade situationer där det är 100% längtan och en massa hinder, i motsats till vad som diskuterades efter presentationen om hur i denna dag personer inte behöver vänta så länge utan hoppar i säng bara sådär. Jaha, det låter ju roligt.. Vissa andra gör sitt liv mera Twilight-aktigt (sådär som det är i början av boken), inte avsiktligt. Hur blev det såhär? Fel bok. Behöver mindre glittrande vampyrer, mer.. tja.. vilken bok borde man ha som rättesnöre?
Behövs det mer bevis på hur produktivt, inspirerande och intellektuellt stimulerande det kan vara att arbeta på sina studier tillsammans med andra? Vår senaste uppgift på litteraturhistoriekursen har varit att skriva om Gunnar Björling, en intressant typ som levde 1887-1960 och skrev en mängd avhuggen poesi i stil med exemplet i Michaelas illustration. Visst kunde man förtvivla (tycker det engelska "despair" låter bättre i detta sammanhang, det har större dramatik) när man ska börja analysera denna sorts poesi, men här har vi den kreativa lösningen till att frigöra en mind-block: meet the björlings!
Enligt Michaelas beskrivning är dessa söta björlings små björnpälsluddiga skogsvarelser(?) som går omkring och talar lite som Yoda, eller mer korrekt: som Gunnar Björlings poesi. Se framför ert inre öga: björlingar som sitter framför en brasa och talar i dessa djupa korta meningar. Och får jag fråga, har du kramat en björling idag? Hur mår din inre björling: lever raglande / tills - fast - ännu / och en afton och till afton?
Åtminstone för mig fungerade denna imaginära interaktion med björlingarna som en tankefrigörare och kreativitetsbooster. Det lönar sig att ha roligt med litteratur.
Det sägs att Björling gjorde språket till sitt och visst får man känslan i många av hans dikter att han inte satt där och milt försökte bejaka språket, han tog det i besittning. Jag avslutar inlägget med en Björling dikt för att ge en inblick i hur det är att läsa honom.
Och släckt var allt, och mina gudar sprang i stycken.
Jag kom till dig som nattens il:
jag kom, som du: du kommit!
Jag kom som lyckans Gud när svar är släckta
och en fråga lyser.
Jag kom som storm, som slagregns syndafloder kom jag
