Midnattstankar mellan essäskrivandet

Jag längtar till att bara sitta där och läsa igen. Jag längtar tillbaka till hettan, till nerverna. Jag vill ha ljus. Det är inte alltid man hinner säga så mycket, det är ofta som starten till en sprint: man hinner eller så inte, det handlar om det rätta ögonblicket, speak now or forever hold your peace. Tja, inte forever, men visst har jag tänkt på saker att säga som sedan aldrig kommer ut. Någonting kommer ivägen, annat avbryter eller sätter in ett riskmoment, och tystnaden gör så att alla hör vad som sägs och ingen kan sluta lyssna även om de vill det. Det är kämpigt ibland. Man vill så mycket, vill göra mera. Försöker hålla mig i skinnet, vara tålmodig. Jag önskar.. Längtar. Mer.

Söndag, in a haze

England.

De sista av mina crumpets som jag fick från england är i ugnen nu. En stund sitter jag och minns. Träden med den livsbejakande murgrönan, får och kossor överallt, jätte farliga vägar, att ströva omkring i timmar med min ex för att hitta shoppingcentret och komma dit alltför sent men ändå ha haft det roligt att bara vandra på sandvägar och tomma landsvägar genom den oändliga grönskan. Visst var jag i London också ibland, men det gick inte upp mot det där. Jag önskar att jag kunde flyga dit bara för en stund, krama det där trädet vid huset i Egham och fråga om det saknat mig också.

~ ~ ~

Att älska en skådespelare.


Publiken ljublar. Blommor, kärleksmissiler, kastas mot scenen. Visserligen handlar det om den sorts kärlek som inte vill för nära inpå, men ändå.. Det får mig att känna mig som om jag hade en hemlighet.

Jag vill också ha en liten del av de där smart-ass replikerna, den andra tvillingens smärta svar, den oskyldiga halvstygga leken. Men jag vill inte bli en av de klappande clownerna utan svar. Man smälter in i massan och så syns man inte mera. Mitt porslinssinne censurerar mina läppar, men händerna skriver ändå. Jag vill skriva någonting. Bara något litet. Egentligen vill jag bort från glittret också. Man orkar inte vara "on" hela tiden. Jag vill sitta och se vad du ser. Jag vill dig, kan man säga så? Allting annat är liksom överflödigt.

Våra ögonblick känns smått annorlunda - bra. Jag vill inte vara i samma position som de andra. Jag vill inte vara en av de där som går hem och tänker på annat. Kanske kan replikerna vi utbyter bli till kryckor som leder tillbaka till den spontana värmen. Då rösten förändras och varje ord betyder kärlek oberoende av vad som sägs. Kan vi komma dit någon gång genom blom-missilernas regn? Kanske i tysthet, bakom scenen. Efter turnén. När autograferna har skrivits. Ja, och så teve förstås. Så mycket att göra. Det är säkrast så.

Jag stannar och tittar på håll. Min blomma är dränkt av alla andras och sopas bort från scenen. Inte den här gången heller. Du går hem till ditt och jag till mitt. Ja, vad annat kan man vänta sig om man fallit för en skådespelare, vad annat kan man vänta sig att få?

Vi har replikerna. Och ögonblick.

En stund, då, för en tid sedan..

Foto: Liz-Nifred

Jag vandrar dessa korridorer
som ett Arkens längtans-spöke,
begäret når mitt hjärta
vandrar ner till värmets bo
där jag vill möta dig.

Behind on everything, till och med bloggandet laggar.

Nej nu. Har redan funderat ut flera dagars blogginlägg (inte för att jag sitter och planerar, det bara händer) men inget är nedskrivet. Var ska jag börja, jag vill skriva ett råddinlägg..

Träffade en massa folk igår som man annars också har träffat, men nu träffades vi. Förhoppningsvis är vi nu några steg närmare att kännas och talas, det är så konstigt att se folk i gångarna och inte ha någon kontakt. Social som man är där djupt inne någonstans så känns det bra att ha en orsak att åtminstone säga hej om man inte kommer på något annat. Dessutom är alla på litteraturvetenskap oerhööört intressanta, vi (ja, egozilla inkluderar sig själv i det här) är briljanta alltså!

Före vinet och träffandet gick kursen kulturjuridk. En av föreläsarna berättade om hur det är att vara enskild näringsidkare. Jag hade glömt hur roligt det är, allt det där som har med den enkla firman att göra. Företagandet finns i mitt blod på något sätt, i min livskraft, det tänder passionen direkt. Inspirationen slog till mig som en kläpp i en mega stor tung klocka. Men här finns väl knappast tid att syssla med sånt just nu.

Ett början på detta elände?

Ja ja, även om jag inte kunde motstå en engelsk titel så ska jag försöka skriva på svenska. Det ska ju föreställa vara mitt modersmål after all. Kan hända jag startar blogg just nu eftersom jag har för många kursuppgifter att göra (då hjälper det att springa så gott det går och göra annat), men jag har länge varit fascinerad av tanken att jag kunde skriva ur mig utan att behöva sätta allt på facebook. Ni vet, de där konstiga uppdateringarna på min facebook vägg som man inte hittar svans eller fötter på.. eller.. vad säger man på svenska nu igen?

Tyvärr får mina dikterier gå på engelska fortfarande. Det funkar bara så för det mesta. Om jag är uppfångat i ett känslosvall är det svårt att få ur sig någonting vettigt på svenska. Vad betyder det? En kall barndom utan känsloord? För mycket googlande och skype:ande på det internationella nätet? Faktumet att de flesta känsloord riktade till mig har kommit från mitt brittiska ex? Eller är det ett uttryck för min pedantiska inställning till engelskan, vilket får mig att obsessivt förbättra den vid varje tillfälle, medan svenskan har försummats? Teorier, anyone?

Valet av bloggarnamn blev Jittermouse den här gången. Visserligen kan jag vara lite high-strung ibland, men den här gången syftar jag mest på obehaget jag känner då jag skriver på svenska såhär så alla kan läsa det, samt det att jag ämnar sätta upp lite doodles och skriverier ibland och allt det som har att göra med att visa den sidan av mig gör mig oerhört obekväm. Men därför ska det göras. Sakta.