Natt

Dagen började med vissa livbojar, idéer som höll mig bunden till ytan och ljus och sol, men nu sjunker jag.. Djupare. Djupare. Orkar inte ens låtsas längre, leenden dyker aldrig upp, jag bara sitter. Väntar på att få gå hem. Sova. Drunkna. Försvinna.

Dramatik i självmordsettan

*lägger tarotkort*
..Alltså vafan är de här korten!? Jaha! Här går man och smider planer, bider sin tid och hoppas på att man inte är den enda som arbetar och så kommer det här!?

Allt det där om hoppets stjärna kommer rusande tillbaka i ett ögonblick och ritar skrik över väggarna. Jag är redo att fly i ett ögonblick: aldrig det igen!

Jag drar kniven i försvar. Ord, jag kastar ord! Mina sista försök att skapa reaktion före jag bestämmer mig för om jag ska svänga 180 grader och stänga alla mina dörrar.

Förnärmad, förolämpad, reducerad till en helt intressant chans men ingen fara om den går förbi. Om du inte kämpar också, vad skulle jag få om jag skulle vinna? Ett halvintresserat hjärta, oengagerat!

*lägger tarotkort*
..Ja ja. Man kan inte förvänta sig så mycket från folk utan stark skorpionbetoning, folk som lever mer på ytan och inte reagerar från det plutoniska djupet. Men man blir cynisk av sådant här. Trött och cynisk.

~ ~ ~

*lägger tarotkort*
Jag kände det där, hörde det genom nivåerna. Okej, alltså, jag tänker inte bara ge upp. Vi fortsätter, yes?

Avsked i koppar

       

Fem koppar, åtta koppar, längre bort från tio koppar.
Svar på varför vet jag inte, allt är dömt till förändring.
Vi kastar bort sånt som ännu lever, som kan leda till förvandling,
och enskilt har vi inga val.

Jag ser hur båten görs redo, avfärd är planerad,
med ovilja packar jag min väska,
men enskilt har jag inget val.

Ska jag stå där vid stranden och bara vinka?

Vingar del två

Jag tittar på mina kort med ögonen halvslutna av trötthet, hoppets stjärna står lågt i horisonten. Det känns som om det händer för mycket, världen är instabil, men inte för mig; min värld är orubblig, för evigt fast i samma spår, ingenting förändras, min värld är en bur.

Du har redan för mycket, jag har på tok för lite. Du drar gränser, jag ber om värme. Du är tyst, jag talar. Allting går sönder senare när vi inte lyckats skapa någonting, vi försvinner fastän jag stannar kvar. Har vi tid? Vem vet. Du lovar inget. Kanske inte bryr dig? Och jag känner att mitt liv är en bur.

Just nu kan jag inte flyga. Jag är omringad av stängsel. Förvänta dig inga ord.

--Senare redigering--
Hah! Det är svårt att inte försöka när man ser en öppning, jag flyger till av ren reflex. Ord, javisst! Noll vunnet, så långt jag kan se. Deprimerande.

Vingklippt

Vad såg jag? "Nej. Stanna borta. Hålls på avstånd. Sluta." Ärligt talat tror jag inte att du ens tycker om mig som person.

Annat idag: köpte en ängel.

Solnedgång

God morgon! Vi hälsar alla glatt. Vi står på rad och väntar på att skaka hand, att byta ord och le. Först kommer rektor, lektor, allihopa, och folk som vunnit öppna vägen in till hjärtat. Vi andra väntar tur, man får sin beskärda del till slut. Men kvällen kommer tar sin plats och där finns ännu många andra i min rad. Tack och adjö, tiden slut, hon ler, de går hem och jag står kvar. Det kommer andra dagar säger de, men jag vet att de tar slut. Det kommer andra personer säger de, men jag känner förlust ändå. Och jag är bara en i raden, en lägsta prioritet.

Det är seriöst, starka färger, inga blurred lines. Kan inte ens skratta, knappt tala, gränserna är hårda. Nej, nej och nej. Ja-a, det är väl bra då att världen förändras under oss, folk försvinner, städer byts ut. Det blir trångt i små rum annars, dessa år i Åbo, dessa år av ändlös andlöshet - supposedly, eller ska vi säga dessa oändliga år av enformighet.

Säsonger

En del av livet går framåt, annat står still. Jag tittar på medan ljuset flyr mig varje natt för att komma igen på dagen för en kort tid, om och om igen. Så vacker att betrakta. Jag låter mina kort tala för att hålla mitt eget ljus vid liv, för en plötslig pest tog min livsglädje, förruttnade min livshistoria, det känns som om det ligger en förbannelse över mig. Jag vet att detta inte är trädens visdom, pesten är min egen sjukdom, mitt förstånd som går emot mig. Och korten talar som träden, de säger hopp och mod, att man inte kan kontrollera och förutbestämma allt, alla tärningar är inte kastade ännu. Så jag håller hårt om höstlöven, dalar ner och hoppas på att undvika att bli kompost och istället vara ett frö som föds på nytt, i kärlek.