När de sjunger "Hosianna, Davids son" så vet jag vad de sjunger om, men med hjärtat. När folk talar om Jesus kärlek så vet jag vad de menar, men med hjärtat. När de talar om Gud, vet jag vad de erfar, men jag vet det med hjärtat. Kanske vissa skulle tala om det på ett annat sätt och kalla det intuition, men det känns precis som om det kommer ett vetande från hjärtat. (Från det som jag har hört så verkar det vara så att endera så fattar man vad jag menar eller så fattar man inte för att man inte har haft erfarenheten.)
Själva kyrkan som institution, reglerna, dogman.. Nej nej nej nej nej. Det är tanke. Intellektet betyder felsteg. (Institutionen har visserligen en funktion.) Hjärnan fattar nada. Allt sådant är diskvalificerat vad det gäller mig. Intellektet leder till kvinnoförtryck, homofobi, rasim, etc. och berättigande av vad som helst genom religionen.
Detta resulterar i att jag å ena sidan kan ta till mig värdefulla aspekter och erfarenheter som kristna delar med sig och symboliken och energierna och personerna är levande för mig, men jag kommer inte att identifiera mig som kristen - speciellt eftersom buddhismen är mycket mer viktig för mig i mitt utövande av, hmm, den jag är. Men jag förstår och vet hur det känns att vara i kontakt med.. det där som finns där ute. Det är härligt. Jag förstår varför de går ut och försöker få andra med. Men nej tack till reglerna. Och jag bryr mig skit i att konvertera andra, för det är inte mitt ansvar.
| Hey, I know you! |
