Religion från hjärtat

En konversation här hemma fick mig att fundera på kristenhet och min erfarenhet under adventskonserten på fredagen..

När de sjunger "Hosianna, Davids son" så vet jag vad de sjunger om, men med hjärtat. När folk talar om Jesus kärlek så vet jag vad de menar, men med hjärtat. När de talar om Gud, vet jag vad de erfar, men jag vet det med hjärtat. Kanske vissa skulle tala om det på ett annat sätt och kalla det intuition, men det känns precis som om det kommer ett vetande från hjärtat. (Från det som jag har hört så verkar det vara så att endera så fattar man vad jag menar eller så fattar man inte för att man inte har haft erfarenheten.)

Själva kyrkan som institution, reglerna, dogman.. Nej nej nej nej nej. Det är tanke. Intellektet betyder felsteg. (Institutionen har visserligen en funktion.) Hjärnan fattar nada. Allt sådant är diskvalificerat vad det gäller mig. Intellektet leder till kvinnoförtryck, homofobi, rasim, etc. och berättigande av vad som helst genom religionen.

Detta resulterar i att jag å ena sidan kan ta till mig värdefulla aspekter och erfarenheter som kristna delar med sig och symboliken och energierna och personerna är levande för mig, men jag kommer inte att identifiera mig som kristen - speciellt eftersom buddhismen är mycket mer viktig för mig i mitt utövande av, hmm, den jag är. Men jag förstår och vet hur det känns att vara i kontakt med.. det där som finns där ute. Det är härligt. Jag förstår varför de går ut och försöker få andra med. Men nej tack till reglerna. Och jag bryr mig skit i att konvertera andra, för det är inte mitt ansvar.

Hey, I know you!

Födelsedag i gökboet

"You should see her from behind, Gina"
och andra partykommentarer på M's födelsedags/99mining fest!
Där står jag och ser lite borttappad ut längst till höger i vit furcoat och bikini bottom..

Grattis till M som nu är ett fjärdedels sekel gammal! Hurra!! Dessutom tog hon sitt gruvarbetes skicklighet till level 99 i Runescape idag också, vilket tar en ren evighet att göra, kudos!! Vi firade henne med blommor, minneskorsord, popcorn och crazy piece of cake, och jag är glad att vi bor tillsammans. Så skön avslutning på kvällen med film och foton. Dyrbar tid tillsammans, jag sätter högt värde på det.

Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.

Plommon-bonsai!!

(Klicka bilden för större version.)

På sommaren grävde jag upp ett plommonträdsskott från mommo och mofas gräsmatta. Den levde gott i en kruka ute min balkong. Sedan blev det höst, jag tog in den, och den tappade alla blad. Mossan och gräsväxterna i krukan såg dock så fina ut att jag fortsatte vattna.. och tada!! Plommonträdet gör en fenix och skapar nya blad!! HURRA!!

Okej, så plommonträd är.. träd.. men kanske man kunde hålla det vid liv och i ett lite mindre format en tid? Plommonträdsbonsai?

Den galna växttanten uppdaterar igen..

Måste göra en växtuppdatering! Antagligen är jag den enda i hela världen som är sjukt intresserad av hur de växter, men här, titta! Mina eucalyptus gunnii, de har vuxit sedan sommaren och är myyycket större än de var förra året den här tiden! Alltså, egentligen borde de vara ännu större nu, men.. de lever och gör små grenskott som inte syns på bilden.

Notera den rosa lotusen på nedre bilden. I den finns mitt tredje överlevande eucalyptusskott som mådde dåligt, så jag flyttade den till ett ställe som jag trodde var bättre för den.. med förskräckliga konsekvenser. Sega är de, dock! Har den på "intensive care" i vatten vid min ljusterapilampa och den kämpar som fan!!

Jag hoppas att de kommer att fortsätta att växa och bli små träd, så att jag kan ge en till den andra galna växttanten i huset..

Mer om vänskap

Trött men kan inte sova ännu. Tog mig lite tid tillsammans med Photoshop och började känna mig bättre, gladare. Det känns bra att ha lite fritid för en stund.

Saturnus går igenom mitt 11:e hus, vänner och grupper. Nu när mycket gällande det har orsakat mig nervösa sammanbrott har mitt lugn återvänt och jag funderar på hur jag kan vara en bättre vän. Livet går i kretslopp, cykler.

Andra delar av mitt liv går i väldigt långsamma cykler, så långsamt att man ibland tror att vi har stannat. Lyckligtvis är sådant lätt fixat, lite kommunikation oljar hjulen och böjer skogens grenar åt sidan så att en framtida destination skymtar i horisonten.

Vågen om vänskap

Jag spolar fram livet till den punkt då vi säger adjö, flyttar till olika ställen på jorden och skapar nya kretsar. Jag ser framför mig hur jag lider men accepterar förlusten, för sådan är jag. Tjugo år senare möts vi någonstans och du undrar varför jag inte höll bättre kontakt "efter allting". Kanske kommer jag att svara ärligt: för att du inte brydde dig så mycket, för att jag var hängiven men inte högt värderad, för att jag visade värme och du avvisade mig alltför ofta. Så när vi står där, antagligen kommer du att klandra mig, men jag kommer att känna att det var det enda rättvisa jag kunde göra för mig själv.

Var finns jag då?

När du ser på mig blir jag starkt närvarande. Hela jag koncentreras. Jag är här mer än under någon annan stund. Man kunde säga att jag finns mer när du är med mig.

Det känns härligt men sorgset. Jag känner mig senil, jag kan inte återskapa känslan utan dig. Var finns jag då jag inte finns helt och hållet här? Varför tynar jag sakta bort ur mitt eget medvetande när du tittar bortåt, när vi inte är två i ögonblicket? Jag längtar både till dig och till att utforska vad det betyder. Jag längtar också till mig.

Internationella flickdagen 2012

Den första internationella flickdagen. Tänka sig. Flickskap, som så ofta nedvärderas (rosa är löjligt, t.ex.), har en dag för sig. Det finns en massa orsaker till varför det här är viktigt, jag har själv skrivit förut om Lucia och maktlöshet och min awesome syster har idag skrivit om den farliga flickan.

Själv blev jag inspirerad av min kämppis som fick idén att fira dagen genom klädstil. Vi är gemensamt inspirerade av det vi har hört på litteraturvetenskapliga institutionen om gurlesque, och kämppisen gjorde en superb kombo medan jag höll mig något nedtonad. Till min annars dysterfärgade klädsel satte jag till ett plasthalsband som min uberlilla syster har gjort. Det lättade upp det mörka och gjorde outfitten mer intressant. Perfekt!

Jaha.. Vissa tyckte att jag borde sätta upp den här fjantbilden idag.

Här ser man till och med halsbandet. Fint, va? <3>

Poserar som en outfit-bloggare före jag rusar till morgonstudierna.
Inspirerad av kursen Bloggriot slash feminism.

Glad flickdag, alltså! I USA är det också National Coming Out Day, så hurra för alla som stiger ut ur skåp och förtryck och sådant idag också! Man kommer ju inte ut en gång för alla, det måste göras gång på gång när man kommer till en ny grupp människor på grund av samhällets heteronormativitet, så den dagen kunde göras internationell också tycker jag. En sådan dag tycks ju behövas. Men man behöver ju inte komma ut om man inte vill och orkar förstås. Känner vissa knepiga personer som tycker om att folk gissar villt. Personligen så smälter jag in för mycket i mängden och det blir tungt i längden, jag orkar inte med det. Så man får väl göra som det passar en.

Så här är nu

Tack vare den fascinerande, aktuella och nyttiga kursen Bloggriot slash feminism har jag hittat Bettie von Fraucht, som jag finner väldigt kroppsbejakande att läsa, hurra! Satte till henne i mina länkar.

Annat om livet just nu? Tja. Älskar min arbetsplats. Sparar pengar för potentiellt hundköperi (en liten hund, tidigast om ett halvår, troligen väntar jag längre, vill ha säkerhet för hunden och klarare insikt om min situation och huruvida hund skulle passa in i den framtiden). Planerar kand. Har födelsedag snart. Har så mycket att göra att jag inte hinner spela Runescape under arbetsveckan. Etc..

Och skriver saker.

Det isar till i mig när våra blickar möts. En köldvåg av rädsla för vad jag kommer att se i dina ögon, eller den höjda hand som ögonmötet kunde ge upphov till, handen som skulle träffa min kind och göra mig röd. Jag sväljer och tittar ner i marken. Inget hände. Men jag brände mig ändå, den extrema kylan är det samma som extrem hetta, jag förblir stående en stund medan elden flammar över min kropp som trånar hårt. Du och jag.. och "ingenting" som hände.

Hur passionen för måleri börjar..

Källa: Forever Young på tumblr.

Och nej jag ville aldrig rita N'Sync, men you get the point.. :P Jag får ofta infall att jag vill måla folk jag tycker om. Och då sätter man ner tid och känsla på det och sedan plötsligt har man lärt sig nåt om måleri.

HFs gulisintagning 2012

Gulisintagning: kyssar på kinden och män som rappar med begär i blicken och söndrar glas "i misstag", konversationer med folk man inte sett på länge, fiskar som känns så som jag känner mig. Hemma redan något efter 10, tar hand om min ömtåliga kropp som inte fått sova rätt på flera dagar, tar hand om mitt gamla sinne som söker äldre sällskap, tar hand om vännernas trivsel genom att tända Meos röda lampa som ger ett vackert varmt lågmält sken för folk som kommer hem sent.

Prosaiter är härliga. Gulisarna var superbra. Och allt är ok.

Smulor

Dagar utan slut, inramade och upplagda i scheman. En kakbit åt jobb och en kakbit åt kurs och en kakbit åt medlemskapsjobb och en kakbit åt studier och.. så finns det bara smulor kvar. Tycker om, men har för lite kaka för att vara nöjd, för att kunna nå perfektion.

Och så går vi i mörker. I tystnad, där blickar bara möts under den bråkdelssekund då vinden ruskar om träden så att lite ljus slår ner, slår oss, eller bara slår mig rakt över kinden och det hettar till. Sedan faller tystnad och min blick igen.

Vinter. Denna eviga snö. Det spelar ingen roll vilken årstid det är, det hittar alltid sätt att snöa. På midsommaren satt jag i parken och det föll små kalla flingor överallt. Nu är de lätta som dun och jag jagar bort dem, schas, jag har annat att tänka på. Ska baka mer kaka. Det blir väl vår sen nångång. Tystnad behövs just nu, säger jag och känner mig ansvarsfull.

Moln, moln, moln..

Jag skulle gärna skriva nåt om våra härliga gulisar som det har varit ett stort nöje att börja lära känna. Jag skulle vilja skriva om hur jag trivs på jobbet, platsen som är fylld av värme.

Har inte styrka. Kan inte knacka dit bokstäverna som ska bli ord.

Ibland faller man

Ja men väntas nu, om hon faller med en klänning så skulle tyget resa sig upp ännu mer. Specialklänning? Eller kanske det är ögonblicket före klänningen dyker upp i ansiktet på henne? Hur som helst. Att falla. Och det är bättre att inte göra det ensam, för när man är två så kan man hitta många fler lösningar till hur man inte ska slå ihjäl sig, eller kanske man oroar sig i onödan och den där andra kommer med en fallskärm på ryggen. Men man måste falla ibland. Ta risker, vara öppen, sårbar. Och så hoppas man på att den andra tar emot en.

Jag kanske borde vända på bilden, då blir klänningen mer rätt också, ifall hon har hoppat efter den där andra som faller. Men om det var jag så skulle jag inte se så oroad ut. Jag skulle veta att det blir okej, för jag tar emot, lindrar fallet. Jag kan värme.

Från skrivbordet till skräpkorgen

Klicka bilden för större version.

Så kan det gå.. Gillade sketchen men ju längre jag kom desto mer hade jag lämnat det som gjorde karaktären intressant. Ställningen borde fixas (major error!), håret plattas till så att det är mer edgy och mindre Barbie, ansiktsuttrycket borde hårdna, elektronikbitar borde sättas till, vettigt djup saknas, och jag har knappt börjat på omgivningen.. men klockan är halv 3, screw this, sovdags.

Det är ju förstås bra att öva, även om det går fel.

Dessutom är jag på sådant humör att jag tar det lite dåligt när jag inte fick ur mig det jag ville.
Kanske mer empatisk med mig själv efter att jag har sovit.
Jag tycker om färgerna och tecknen på vad hon har på sig åtminstone..
Godnatt.

Jag sade ju: dvala!

Sommaren blev en sömn, som förväntat.

Ljuset försvann när solklotet stannade längre på himlen. Nu drar den prisade eldgloben sig undan igen, sommarromansen med norden är över. Kanske ljuset kommer tillbaka med mörkret.

Jag sitter hemma med stegring och lyssnar på Märta Tikkanen, låter mig inspireras och nickar, inbillar mig att det finns folk som tror att jag inte förstår det där och blir arg, anmäler att jag är en Diva och tycker inte om när folk talar nedlåtande med mig. Så låter jag det roligt argsinta gå ner och jag funderar på om jag ska försöka äta (inte mycket av aptit idag), måla nåt, skriva, läsa, eller låta mig slappna av helt och hållet med ett spel. Sova skulle ju vara bra, men jag hittar inte ro, jag ligger i fem minuter och så hoppar det till i kroppen på mig.

Sedan sitter jag här och mår lite smådåligt, illamående, men är glad.

Tikkanen talar om konstnärsäktenskap. Det har säkert sina sidor, men visst finns den idyllen någonstans där i bakhuvudet, hur hamnade den där? Kanske för att det är speciellt viktigt att ens arbete blir förstått och respekteras? Eller har det någonting att göra med att man är liknande typs själar av nåt slag?

Jag måste nog lägga mig ner ändå. Feberyra. Avslutar med katter som är i lådor med vatten. Enjoy.

Från tumblern Verxace.

Från tumblern Assiest.

Steg 1: få ner det fort, det försvinner försvinner försv..!!

Möte med träd, första skissen.

Fick plötsligt nåt infall klockan 1 på natten att NU ska det ritas! Sketchade ner en första skiss på vad jag tänkte, vad jag absolut måste uttrycka istället för att sova gott. Och tja, ditåt blev det nog, men perspektivets vinkling är otydligare än vad jag hade i mitt sinne när jag började. Idén för en målning fladdrar förbi så snabbt. Sen när man äntligen har ritplattan ipluggad och programmet öppet så finns bara snedvridna minnen kvar.. och dessutom brukar jag se varje bild från flera olika håll, i många versioner, så hitta nu sen den som fungerar bäst. Men därför gör man väl skisser, för att hitta *versionen* i versionerna.

Jag brukar bara rita ensamma träd. Träden är på sitt sätt en representation av mig. Nu finns där någon annan, huh? Det här betyder nog nånting, tror jag.

Eucalyptus under långsam sommar

Eukalyptus i mitt rum. 

Jag skrev i december om mina eucalyptus gunnii och den långa vintern. De mår bra. Ja, jag vet att ni oroade er för dem precis som jag. Trodde dock att mina träd skulle vara mer trädaktiga redan, ens sådär kvistaktiga. Men nej. Långsamt, långsamt vidare.. De är längre nu och har fler blad. Jag oroar mig för att stammen ska ta illa upp och tvina. De hämtades i fröform från Kew Gardens i England, kanske de blev obehagligt överraskade av att vakna upp ur jorden här i Finland?

Blomman brevid är förstås en något tilltufsad St.Paulia i klassisk blå. Skottet fick jag från mommo, hon har en massa av just den där sorten. Jag hoppas på att få föra den framåt i generationer. Så kan någon säga sen: den här krukväxten har gått i familjen i många hundra år. Och nästan vem som helst kan ta hand om den, St.Paulior hör till den lätta sorten.

Skulle det inte vara roligt att föra framåt eukalyptusträd också? Med tanke på hur långsamt de växer hos mig så kan det nog ta några hundra år förrän de är träd.

Städjobb

Så här ser jag ut när jag städar.. in my mind. :P
Bild från Jef Raskin: Make Your Vaccuum Cleaner Use Less Energy.

Har fått ett halvtidsjobb som städare på ett daghem. Googlar nu information om allt från effektiv städning till hur man håller kroppen lycklig trots det tunga arbetet. Dags att börja med yoga igen, yeah? Själva arbetstiden är något olycklig, från lite efter mitt på dagen till tidig kväll. Ska hinna ränna kring ÅA med gulisar på hösten och våra Prosamöten brukar vara senare på dagen. Men möten har vi ju inte varje vecka. Kurser har jag inte heller speciellt många av och en del av dem går på morgonen - det är nog första gången jag hurrar för det!

Smutsigt

Just nu är jag nervös av mig. Tittar med stora ögon bakom varje hörn före jag stiger ut. Så mycket är uppe i luften, kanske jag inte hinner ta i, kanske allting bara faller *krasch* på golvet. Kanske det är okej, man får bara sopa efter och ändra planer lite. Men kanske allt i luften är en undflykt, kanske vad jag egentligen oroar mig över är ifall jag inbillar mig saker. Tänk om jag sedan får till svar: "men suck, har jag inte varit tillräckligt tydlig, försvinn!" Och vad gör jag då? Sopar mig själv från golvet, och sedan..?

Jag är tyst just nu. Uppgifter, intervju, städning, ordning. Men nånting borde göras lite senare.

And in other news..

Image from this site, portrays blacksmith Rachel David.

Grattis Meo till din blacksmithing level 99 igår!!!! 

Jag blev kallad hamster idag..?

Lite mindre rådd? Hörnet med en massa kanvas och målerigrejer. Ska ha ett staffli att stå där sedan.
På väggen två torkade minnesblommor från en jul då en julblomma gavs bort...
Perspektivet lite konstigt eftersom datorn (webcam) är relativt lågt nere.

Jag hittade min cykelnyckel och ritplattan + sladd men - ritpennan! Oredan håller sakta på att vika undan för mina.. *host* ..otroliga ordningsförmågor! Egentligen har jag fortfarande många kassar fulla av papper att gå igenom, men sådant får vänta till efter vissa uppsatser och arbeten som ska in, typ, nu. Nästa gång jag flyttar ska jag bara ha en bråkdel av allt detta kvar. Bäst att börja reda ut det redan nu, speciellt eftersom jag kommer att ha Pluto i 4:e huset i min nästa sol-retur karta (aktiveras nästa 21.Okt).

Sommar

Staden tystnar. Parken stillas, grenarna lägger sig till ro, kvarnen stannar, fjärilarna går upp i rök. Ljuset drar sig undan, staden mörknar. Jag vandrar barfota tillbaka hem och förundras över hur ont det gör, det trodde jag inte. Jag visste ju på förhand, vissa saker kan man räkna ut, man behöver bara vänta på tidpunkten och så händer den och så.. och så... blir allt stilla. Staden tystnar, ljuset drar sig undan. Jag går i dvala.


Jag vill inte gå i dvala.

An ocean refuses no river..

Var är min ritplatta!?

Vattenfärg och sådant, genom ett filter. (Från dec.2011)

Ja, alltså, när jag flyttade satte jag ritplattan någonstans säkert, för den får förstås inte böjas eller ha en massa saker på sig.. Det är först nu (ca: en månad efter flyttningen) som jag plötsligt har fått dagar som inte är studier från morgon till kväll, så allting i mitt rum är fortfarande i två stoooora högar.

Ni trodde att jag överdrev, va? Ha!

Tänker varva studier med städande nu i dessa välsignade sommardagar, men jag undrar hur länge det tar att gräva sig fram till det där "säkra stället" som ritplattan är. Jag ska vara den store skaparen för Prosas hemsida och en CV-aktig sak borde göras snart (och detta behövs plattan till). Dessutom har jag inte på länge fått skapa visuellt ordentligt. Jag får hålla mig till traditionens penna + papper ännu, men åh, längtar efter mitt digitala kanvas och de uttryck det ger mig.. Jag vill måla något om det som är så ständigt i mitt sinne för det gör mina stunder lyckligare. Ljuset.

Nåjo, hur länge kan det ta att få ordning på täppan, hmm?

Och religionsvetaren vaknar till liv!

Har sett på en väldigt söt film idag: Little Krishna - The Darling of Vrindavan. Tyvärr har jag bara läst några ynka stycken översatt originaltext om honom, så hur mycket de håller sig till, hmm, sanningen, det vet jag inte. Troende folk verkar tycka om filmen, det är ju ett bra tecken!

Inte filmen.

Det hela började från klippet ovan, som ledde till en youtube rekommendation till filmen. Krishna rap!? Jovisst. För länge sedan när jag läste religionsvetenskap som mitt huvudämne så var Lord Krishna den enda av de hinduiska gudarna som blev riktigt levande för mig. På något sätt fick jag snabbt en personlig relation till Krishna, det kändes så alltså, som om han gjorde en förbindelse för att jag visade intresse. (Det går förstås att tolka erfarenheten på flera sätt.) Deras "hare krishna" mantra är en mood booster även då jag egentligen inte vill känna så mycket glädje. Det är som i filmen, jag känner mig gladare även då jag inte önskar det. Men ta mig inte på fel sätt, jag har inget intresse av att joina rörelsen som vi ser på gatorna ibland här i väst. Det passar mig icke. (Även om det tydligen finns lesbisk-vänliga hinduer: The Gay and Lesbian Vaishnava Association.)

Ska fortsätta kvällen med att titta på Barbie: Princess Charm School och se om den är så evil som den låter. "Alla flickor vill bli en prinsessa" och alla flickor är prinsessor är sådant jag har hört eller uppfattat härtills. Ganska snävt definierad flicka det där, men det är helt okej för mig, för jag känner själv inte något behov att *alltid* kvalificera som flicka/kvinna.

Hmm. Måste jag sätta in en kommentar om hur jag bryr mig skit i vad ni andra tror på och önskar att samma frid ges åt mig? Vissa folk tror att så fort man tror på nåt så vill man sprida det vidare och få andra att förstå. Jo jag tackar.. Gissa varför jag till sist inte orkade med tanken om att jag skulle vara religionsvetare och för evig stå där i mitten mellan ateister och troende? Ateister är för fan likadana. Ofta lite mindre självinsikt bara, eftersom det finns tanken om att de skulle vara "neutrala". Suck.

Fina, fina bilderböcker

Jag går på en visuella studier / litteraturvetenskap kurs om bilderbokens estetik.

Det är en kurs som får en att vilja måla.

Eller åtminstone klotta medan man lyssnar.

Det är inte ett tecken på att jag inte är uppmärksam.

Ofta kommer jag bättre ihåg vad som har sagts på föreläsningarna när jag har anteckningar + klotter. Bara att se bilderna gör att vissa delar av vad som har sagts kommer tillbaka i minnet.

Kursen får en också att vilja köpa bilderböcker.

* * *

En del av en större bild i boken Snäll.

Gro Dahles Snäll är en bilderbok som jag blev riktigt förtjust i. Tycker om måleristilen, det där mjuka med de starka kanterna. Den oöversträngda färgskalan. Bilderna är gjorda på ett stilfullt sätt, man ser att personen kan rita riktigt på riktigt, vilket man inte kan säga om alla bilderböcker just nu. Den är vacker och har en intressant berättelse om en snäll flicka, vilket jag kan relatera till. Är dock smått oroad över slutet - blev hon likadan som alla andra? När folk menar att jag ska anpassa mig till majoritetstemperamentet brukar jag vara bångstyrig och säga "nääe, nu orkar jag inte med er".

* * *

Granpa och i bakgrunden andra kursböcker.

Så har vi John Burninghams Granpa som flera verkade ha lite problem med. En del tyckte att den var ful, andra fattade inte historien. Ja, den var lite ful på vissa ställen, men jag tyckte om de flesta av bilderna, kanske för att den naivistiska stilen passar till texten som är väldigt speciell. Texten och bilden på varje uppslag verkar ofta berätta olika historier, som om man ser en dialog från en viss dag och sedan ser en bild från en annan. Texten är kort och väcker associationer istället för att den skulle utförligt berätta. Berättelsen är ljuvlig. Den handlar om en mor/farförälder och hans barnbarn. Idyll.

* * *

Blodig bilderbok.

Vissa bilderböcker kan vara kontroversiella, så som denna. Kan man..? av Petter Lidbeck och illustrerad av Lisen Adbåge. Härligt grotesk! Skulle antagligen ha tyckt mycket om den som barn. Berättelsen handlar om hur huvudpersonen går omkring och testar på allt möjligt farligt som slutar olyckligt, så som att mata pirajor och locka håret med en borrmaskin. Sidorna varierar turvist mellan frågeställningen "kan man..?" med det påföljande svaret "Nej, det kan man inte" på varje beklagansvärd fundering som flickan försöker sig på. Exemplen innehåller vissa mer realistiskt pedagogiska frågeställningar som skulle ha varit relevant för mig som barn, exempelvis "kan man gå ut i gatan utan att se sig för?" eller det där om man kan skjuta en pil rakt upp i luften och vänta på att den kommer ner. Tja, mina pilar flög nog aldrig såpass rakt att de skulle ha träffat mig även om jag hade gjort så.. Humoristisk bok, förskräcklig och underhållande. Rubbar på förväntningar.

* * *

Till sist vill jag nämna en Ulf Stark bok illustrerad av Anna Höglund: Min syster är en ängel. Boken vann Augustpriset 1996. Visst, verket behandlar döden och hur det är att älska någon som inte finns där, men ärligt talat så var det när han klädde sig till sin syster som fick mig att fastna för berättelsen. Ja, det var ett fint sätt att bearbeta att systern inte fanns där, men dessutom får man se hur omvärlden reagerar på "könsbytet" samt hur han känner sig i peruken och den röda klänningen. Han tar själv inga problem över det hela, det var hur naturligt som helst att klä upp sig till flicka. Något störande är det att han konstaterar i slutet att han inte behöver göra det igen. Det är på sätt och vis som om Stark måste understryka att pojken nog återgår till de konventionella könsgränserna. Antagligen är poängen att han har bearbetat systerns död, men historien skulle ha mått bättre utan konstaterandet.

* * *

Fridolin och frukost?

Jaha. Framför mig sitter Frida och frestar med frukostbröd. Frida kan koka ägg på ett mästerfullt sätt och sätter dem på bröd med avokado. Dags att sluta skriva och skaffa mig lite kvällsfrukost också!

Drömtydning

Drömde att jag träffade, på något evenemang, en 30-nånting-årig new age guru som höll en informell föreläsning och spontant masserade/smekte mitt huvud med sin fot, vilket resulterade i ett superfint lugnt och energifyllt tillstånd i mig inom bara några sekunder. Typen bredvid sade att gurun hade redan gjort så där på många konstnärer idag, det tycks vara nånting speciellt med konstnärer som det där fungerar så bra på. ...

Varför foten? Symbol för resa, jordnärhet? Det brukar vara händer som är kreativa, men kanske i det här fallet skulle det ha blivit alltför intellektuellt/emotionellt, för långt ifrån marken, för rent. Fötter är smutsiga också. Med händer tar man i, med fötter håller man ifrån. En bättre människa kanske tar i den lägrestående med sina fötter för att inte smutsa ner sig själv. Fötter kan ha styrka, de tar emot en när man hoppar och man "landar på fötterna".

Om ni hittar fler tolkningsmöjligheter eller associationer, kommentera..

Antagonisten berättar

Blev och fundera på det här med antagonister. Attraheras man till de antagonister som representerar ens dolda önskningar på något sätt, eller med andra ord ens inre sår?

Efter alla dessa år glömmer jag fortfarande inte André DiMera från Days of Our Lives. Ser man på klippet nedan verkar han som en riktig sleeze, aggressiv och passionerad. Han uppträdde kontrollerat och civiliserat, hade stora (mörka) planer och ett uberöverflöd av charm.

När jag ser på klippet känner jag hur skönt det skulle vara att släppa taget, att vara den som blir bortrövad till ett bortglömt palatshus på en tropisk ö tillsammans med en typ som är så starkt intresserad av en samt har sådana inre sår att han kidnappar en dit (och det är ju klart att man egentligen älskar typen, annars skulle det inte vara roligt!). Drömmen består inte av att sedan bli där för evigt, utan hellre av att vinna hans tro och tillit, hela honom till en viss grad med sin rena kärlek, och sedan resa tillbaka i Salem som ett par där man försöker hindra typen från att döda halva stan. Roligt, no?

Å andra sidan gör André en snedvriden parodi på den arketyp jag vill vara. Passionerad, inte rädd att utöva sin kraft, följer sitt hjärta, civiliserad och intelligent, charmig som fan, etc.

Jag vill vara André. Men jag vill helst vara Anna, kvinnan som får André/Tony (egentligen Tony, men det är en long story..), den stora kärleken. Hon är passionerad och smart, men utövar inte sin kraft på samma sätt. Hon är tvillingsjälen, ljuset, hon som kan hela med kärlek. Man kan inte vara antagonisten, det är att bli såret, att gå för långt. Men att bara vara ljuset är att fattas något.

Lösningen borde sitta någonstans i kärleken, att sammangå till en enhet, att sätta ihop såret och sitt bättre jag. Då återfår man den del av sig själv som splittrats loss i det trauma som orsakade såret och det bättre jaget blir mer autentiskt.

Man kan argumentera för att det inte finns ett autentiskt jag, men då läser man mig för bokstavligt. Känner ni vad jag menar? (Och nu sitter jag fortfarande och undrar om jag borde vara oroad över att nån tänder på en antagonist som jag upplever som stundvis elak och helt och hållet ansvarslös. Man fattar varför den är så där, men åh, jobbig i längden. Jag reagerar så för jag känner mig som Buffy som får gå omkring och rädda situationer för att andra inte tar sitt ansvar. Det är inte roligt att se folk flippa ur när man själv städar efteråt. Men det är såret och dess styrka som är det viktiga, så vilka är de lockande kraftgivande kvaliteter som antagonisten uttrycker, som just den här personen reagerar på?)

Ålder tycks då inte hjälpa något

Jag sitter och funderar ut konversationer, skrattar, skrockar och känner mig modig.
Men sen när jag ska gå knyter sig nånting i magen.
Jag andas minimala andetag. Mår sådär illa.
Tänk om jag glömmer alltihop? Det är så lätt. Så står jag där och har ingenting att säga, fastän jag egentligen har allt. Och du tittar på mig sött, och egentligen är det kanske okej, om jag tappar bort mig på grund av dig. Men ändå blir jag så nervös. Varje gång. (Lite lättare med varje tag.) Ja urk..

Brittiskt trädgårdshjärta

Hittade detta på morgonen och kände mig så plötsligt exalterad att det gjorde ont i hela kroppen: BBC Gardeners Corner (radio).
http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/garden

Då är det inte så att det garanterat är ett bra program, jag har inte lyssnat på det, jag bara reagerar som Pavlovs hund på brittiska trädgårdsprogram. Det är ett landskap jag känner igen mig själv i, på något sätt känns miljön mera hemma än det jag har här i Finland. Och ah, trädgårdsprogrammen.. Alla dessa blommor jag inte riktigt kan odla här, blomnamn jag inte känner igen, trädgårdsutrymmen jag inte äger, men åh jag avgudar Alan Titchmarsh och får inte nog av brittiska trädgårdsprogram!

Och that reminds me - jag har ju frön och skott som borde planteras!! Med den stora eländiga flytten så har allting fått stå, men de orkar inte vänta på mig hur länge som helst.

Ibland tänker jag att det vore fint att bo i Somerset. Men de har sina problem också.. Vad jag har tillräckligt med egna plantor här hemma klarar jag mig väl?

Hett, ända tills...

Okej, de fastnar på polisens kamera, polisen kör fast dem och trots det heta ögonblicket väljer hon halsbandet.. great, so far so good, det måste vara ett jäkla fint halsband, right? Men usch, så tar nån manlig typ en bild av det hela och kvinnan med halsbandet ler åt honom förnöjt, bilen drar iväg och lämnar polisen trånande i dammet.

Alltså.. Är det bara jag eller är det så att jävlarna befäster heteronormen med den här reklamen? Det lesbiska förlorar åt mannen. Varför fan kunde dom inte ha haft en annan kvinna i bilen, då skulle reklamen ha känts helt bra, riktigt appealing till och med..

Frågan blir alltså: varför finns den där homo-antydda scenen med om den inte är för (heltid eller partiellt) lesbiskt orienterade folk? Gör det nåt för straighta kvinnor som vill ha halsbandet? Eller är målgruppen männen, som ska köpa halsbandet åt sina kvinnor medan deras undermedvetande tror att de kanske skulle få igång en trekant om hon har det på sig?

Flyttfågel

Hela kroppen värker. Undrar om jag är gammal, ur kondition, eller både och? Vissa "gamla" verkar yngre än jag själv. Kanske inte fysiskt, men i deras inställning till livet. Och vissa genom hur de beter sig, ha! Men det är helt okej och kan vara charmigt, även om man får hoppas att nästa gång så går det mindre dramatiskt till. Hmm, men nu har jag avlägsnat mig från flytten. Alltså, flyttade många många många saker idag och sover första gången i nya stället nu. Får se hur det går. Rummet är i kaos. M's föräldrar hade bil och många andra hjälpte till. Stort tack till dem. Fin dag.

Jag hade lämnat fönstret öppet där hemma och när jag öppnade dörren hade en talgoxe hittat in. Den pilade ut snabbt och målmedvetet. Det var härligt. En sista gång, mina vilda fåglar, inomhus.

(Vill gärna skriva mer, men kroppen vill ha vila. Skriver i pulser mellan pauser.)

Det går.

Man behöver bara förstå.. så går det att släppa allting förutom sanningen. Jag kan göra mjukt, hårda kanter och smärta blir okej för jag empatiserar-förstår-förlåter-medarbetar-motverkar då det förklaras, men sanningen kan man inte ändra på. Det är ett irriterande sandkorn i det mjuka, våta. Som exempel ,"det bästa som har hänt mig" betyder bland annat att "allt övrigt är inte tillräckligt bra" eller alternativt "jag känner mig skyldig". Vad ska man göra med sånt? Vägen framåt beror inte på smärtan, det är sanningen som väger i vågskålen.

Fördröjt snusk äntligen här

Åh suck, har tänkt publicera detta inlägg i flera veckor nu, dags att få det färdigt!

En vän postade på facebook om denna sajt: oglaf.com (OBS: K18). Någon dag senare har jag läst igenom hela sajten, skrattat, njutit, undersökt deras comic-stil och är så gott som redo att köpa den signerade bokversionen. Älskar deras färgval, detaljerna, deras friska tag i att blanda könen utan problem och humorn.

Lite liknande som Maran av Lina Neidestam blandas en frisk erotik med litterära hänvisningar samt inslag om problem författare stöter på. Jag köpte Maran för en tid sedan, kände igen det där med att vilja skriva någonting fint, respektabelt, hur det känns som om vår litterära kanon både inspirerar och skrämmer, samt hur egna berättelser plötsligt oplanerat faller ner i någon sorts erotikkategori. Förhoppningsvis känner också andra igen sig i något av detta och jag inte är för självutlämnande..

Hos Oglaf hittar vi också olika författarteman som problem att skriva och funderingar kring språkanvändning. Deras inställning är i ännu högre grad parodisk än hos Neidestam, de har större utrymme för konstiga utsvävningar tack vare formatet.

Konstigt nog blev jag kvar med en relativt heterosexuell stämning efter att ha läst Maran, trots att vi stöter på en hel del blandade par (och grupper). Försöker sätta fingret på varför, men just nu fattar jag det inte. Hos Oglaf möter vi kvinnor som inte presenteras i relation till en man och vice versa för män, och deras historia berättas i korta strips på några sidor var. Kanske det ligger något i formatet och i sättet hur könen blandas..? Jag tror jag kastar mig emot de flesta recensionerna med denna oväntade känsla. Tror knappast att hetero är vad Neidestam tänkte när hon skrev den heller. Måste fundera vidare.

Oglafs lätta comic stil gör den förstås lite enkel i relation till Maran där vi har flera berättarnivåer. Neidestam använder sig av en huvudkaraktär som drömmer eller skriver om andra berättelser, verklighet och illusion blandas, i slutet är det svårt att veta om man befinner sig i primärvärlden (normala verkligheten) eller sekundärvärlden (drömmarna). Gillar också den visuella verkställningen som inte överdriver utan håller en ganska passlig balans på kroppar och hur det sexuella illustreras. Och ja, feministiskt snusk kan man kalla den, personerna är agerande i berättelsen och följer sin kåthet istället för att fungera som enkla underhållande objekt.

Det har tagit en lång tid att få detta inlägg skrivet eftersom jag är som Sir Coffee i denna oglaf strip och anmäler mig frivillig till alltför många projekt och kurser. Om inlägget verkar virrigt så har det någonting att göra med alla dessa järn i elden. Dags att återgå till arbetet!

Långsamt, på nytt

Kretslopp. Livet befinner sig i en lång tidig morgon, kanten på solskivan syns i horisonten men tiden är inte vad den normalt är, jag sitter i meditation och tittar ut över landskapet som fått färg och föds i slow motion.

Vad är det vi föds till? Korten säger: vänta, vänta.. De befinner sig i samma tidszon som landskapet, de berättar om vad som kläcks och krälar, var vingar fladdrar, men inget om vad som egentligen föds där ute. Vad blir vår värld? Tillsammans? Eller lämnar en tredjedel av djuren, rötterna och färgkombinationerna landet och tar alla sina ägg med sig? De rör sig omkring i mullen medan de bestämmer sig om de ska stanna eller gå.

Jag kan bara vänta och titta förundrat in i den bristande morgonen och alla färger som släpps ut en och en, lite i taget. Det är för sent att stoppa pånyttfödelsen, mitt liv i förändring. Jag ser potentialet för en kraftig, frodig, Gaia-genomsyrad värld med brillianta färger, helande värme och inspirerande ljus. Men rötterna söker sina vägar ännu, knoppar utvecklas.. Jag vet inte ännu vad jag föds till.

Berget jag sitter på är stadigt. Jag tar djupa andetag och väntar på att processen ska nå sitt slutskede. Det händer inte idag, inte om några veckor, inte snart. Jag gör mig redo för att ta emot både avsked och återkomst med samma nåd. Jag har inget annat val än att dö och födas på nytt.

Påskkort behöver inte alls vara tråkiga!

Sitter här och ser helt oskyldig ut!

Farsan tog fram ett gammalt album fullt av kort. Julkort, påskkort, annars bara kort.. När folk inte hade bloggar så skickade de riktiga känna på kort med egen handstilsskrift. Det var tider det. Och motiven, ha, måste visa några..

(Förlåt, kvaliteten är dålig men det är svårt att redigera foton på lilla Max, miniläppären. Klicka på bilderna för större versioner.)

Glad påsk! ..från de kusliga barnen med förbannelseäggen.

Choklaaaad!

Din brist på intresse är inte en turn-off.

Sätt barnen upp i träden så får ni fira påsk i fred.

Vadå? Visst är de eko-ägg! *piskar på*

Lammet ser inte ut att njuta, men det är okej, det blir lammstek snart.

Tack för mig! Glad påsk! he he he

Bokpåsk

Efter 2t i tåg kan man unna sig Roberts kaffe.
Trodde jag skulle få nåt med -lite- grädde på....
Chock, much?
Appelsinkyss är den här.

Hade systrarna Å med mig i Helsingfors och fotade dem i smyg.
Mwuahahaha. ..Okej, fotade dem så att de såg också.
De är fina. De gick efter klänning, jag gick till böckerna.

Hittade allt möjligt cheap! Ale - rea all over the place.  5 euro, 3 euro..
Tänkte ta den här, men kom plötsligt ihåg att svenska är inte originalspråket, ju.
Originalspråk or die.

 Bild på random person och himmel vilka många fina böcker!
Min sedvanliga runda..
ungdomslitteratur, illustrerade barnböcker, comics,
svenskspråkig skönlit, lesbisk lit, new age / religion,
lite titta på trädgårdsböcker och sucka längtansfullt,
och tillbaka till de grafiska romanerna för feelgood före slutet.

Hittade en jättecool barnbok om färg, med blindskrift.
Sidorna inuti var svarta med småupphöjda figurer, vit text och punktskrift.
Läsaren kan låta fingrarna löpa över konturerna och uppfatta innehållet på det sättet.
(Hur läsbara de uppfattas av blinda vet jag inte.)
Bland annat såg jag någon sida om grön och konturerna av löv..?
Verkar cool åtminstone så här snabbt igenomtittat. En bra idé.

Köpte dessa.
Neil Gaiman / Dave McKean: Crazy Hair: berättelsen är enkel, illustrationerna är helt otroliga.
Kanske den har en viss creepiness factor, men den halvrealistiska abstrakta konstnärliga stilen rules.
Kazu Kibuishi: Flight vol 3: olika sorters korta fantastiska berättelser av olika personer, vilket ger ett
superbt urval av olika sorters illustrationsstilar, idéer och fokuseringar. Många monster, "the other".  Är helt såld på pärmbilden och köpte därför vol.3 istället för ettan.
L.L.Raand: Blood Hunt: het bok med vampyrer och varulvar. Har inte hunnit långt i berättelsen ännu, men hur
förhållandet mellan de första två varulvarna beskrivs har fascinerat och trollbundit mig till att läsa vidare. Lesbisk erotik.
Kicki Edgren Nyborg: Satungsverserna: tänkte först att det antagligen är en dryg bok med liknande
cynisk bitter inställning som väldigt många av de 20-nånting människorna jag känner kastar ur sig redan före de
har skaffat barn.  Har inte läst den ordentligt ännu, men den verkar ärlig. Får se om jag tröttnar på det
griniga efter ett tag. Det är viktigt att skriva om det som är svårt, hur man påverkas, med humor, men jag kanske är
för kritisk för att känna mig riktig tillfreds efter en sådan här läsning. Jag blir så arg när folk inte vårdar sin
kärlek. Och det där sättet att tala om svårigheter på ett maktlöst sätt. Boken påminner mig om arketypen av
den moderna människan som ska ha och inte kan släppa sig själv. För folk som har genomgått detta barnhelvete
och varit tvugna att leka god förälder och inte klaga måste denna bok dock vara mycket nyttig. Det kanske är det bästa
med boken - att den frigör och talar om saker som kanske anses vara skamliga. Ska bli intressant att läsa noggrannare.

Långfredag hos farsan. Gjorde påsksallad och mer mat på är väg..

Svart katt hör till, förstås.

Även om det är långtråkig långfredag ser jag nu på
"Så ska det låta" på SVT World och dricker lite vin.
Ha lite glad påsk vettja.

På(sk) resa

Tvekade en bråkdels sekund för länge. Gick tyst, tittade, musade mig förbi, sparkade mig hårt efteråt. Korten säger att jag är för sträng med mig själv. Jag åtgärdar mitt tunga sinne genom att räcka ut handen annanstans. Andas lättare. Det är ofta svårt att göra nåt men ännu svårare att låta bli.

Tåget glider vidare genom djupmörka åkerkanter och träd så lång ögat kan nå - vilket inte är så långt när man åker igenom en tät skog. Ljusflimmer och trötthet, jag lutar mot Meo och sluter ögonen. Jag klarar inte av att tänka på hela resan, alla människor jag ska se, ställen jag ska åka till. Det ryms bara små bitar av vad kommer näst, annars börjar jag må illa. Just nu finns bara tåget, Meo och Ljuset jag lämnade i Åbo.

Tågtid är funderingstid. Jag hittade reflektionssajten Shadow Cards idag. Den svarar i ord och bild, jag diggar starkt. Jag känner alltmer att jag inte kan undantränga kärleken till språket, men jag vet inte ännu vad jag ska göra med den. Ut ska det, ut måste det, ord liksom bild måste leva fria och för sig själva. Jag äger dem inte även om jag är en kanal för deras skapelse. Läste Irigaray tidigare idag, någonting om kroppar med otydliga gränser. Vad jag är har en otydlig gräns. Är de mina ord? De känns till hälften främmande.

Solens position har ändrats, jag känner på mig att vi kommer att anlända till Helsingfors snart. Människor i mängder, ljud och oljud. Jag ska ta en riktig kaffe på Robert's Coffee och sakta vandra till Stockmanns akademiska. Påsktid, magisk tid, bortatid.. Den här resan känns inte på riktigt. Kanske det är Blåkulla jag är på väg till, omedvetet..?

Smärtor och vin

Det gjorde ont att gå. Vi kunde egentligen inte göra så mycket, men det gjorde fruktansvärt ont ändå. Att lämna dig, att vara den som gjorde mer distans mellan oss. Det var mycket lättare förut, då när du gick, då kunde jag sucka i mitt vinglass och lugnt, melankoliskt, vänta på nästa gång. Jag kan inte riktigt.. och borde inte.. men det är svårt att inte känna det man känner.

Jag drömde. Du skulle ha druckit helt för mycket och kommit runt hörnet, fått med mig upp ur stolen, dragit mig  kvickt runt hörnet utom synhåll och kysst mig vått, slarvigt och berusat. Jag skulle ha gett mig, hängett mig, och följt dig vart som helst.

När jag gick hem hade jag ont i fötterna och tre svärd i hjärtat (tarot), kände mig så ledsen att jag grät utan tårar (tycker inte om att göra sånt på riktigt där ute). Det är okej, jag är lite sådan. Fiskmåne, du vet. Det gör ont men jag lider inte av det. Nu, hemma, är jag sömnig, lugn och jag tänker på dagar som kommer. Det är inte så lätt.. Jag förväntar mig inte att du är bättre på det här än jag. Dömer dig inte. Jag fortsätter att fundera och pröva. Sakta.

Ja visst e he vakert..

Visst perklar många just nu, men jag FYLLS MED LJUS när världen omkring mig glittrar. SNÖ överallt, precis tillräckligt för att ge världen en skinande skrud en sista gång före våren. Omgivningen är ren och magisk igen, den har fötts på nytt i prydlig form: det är världen före smutset kom. Och allting glittrar, glittrar, glittrar..! Kristallklara snöfärger överallt. Fåglarna flyger till mitt fönster med sin livsglädje och jag visslar tillbaka: ja visst är det vackert.

Den varmare våren kommer snart med sin fragila nyvakna skönhet, men den är aldrig lika full av LJUS som vårsnön! Jag andas in skenet och känner mig hemma, där borta, vid pleiaderna. LJUS. är det jag lever på. Att bo här betyder oftast att aldrig känna sig välfylld, även om denna jord är ett paradis. Det är sällan tillräckligt ljusstarkt, klart, strålande. Efter en stund vid fönstret känner jag mig mättad och tittar på min vardag.. Ja, folk perklar. Men trots vad det ser ut som, det här är inte vinter. Det känns i kroppen, ju. Så jag kan inte misströsta. Våren är nu..

Tittar ut genom fönstret än en gång förrän morgonrutiner tar vid. Visst e he vakert? SNÖ, vit, kristall, ren, festligt, ljus, skinande vackert-vackert-vackert!!


PS: Don't get me wrong, det här är mest estetiskt-spirituellt, jag tycker mycket illa om att skida, köld gör ont, vintern är oändligt lång och mörk och jag skulle gärna bo någonstans varmare där jag kunde odla växter bättre. :P

Jaha, så nu tar det roliga slut?

Om jag kommer igenom alla kurser till våren kommer jag att ha avklarat 80 sp detta läsår. Nästa år kommer jag att ha 3 kurser + kand, that's it, behöver egentligen inga mer kurser. Efter det behöver jag inga mer kurser igen och kan bara fortsätta med att skriva magistersavhandlingen genast efter kanden. Vafan säger jag bara. Det här är mitt andra år på littvet, vill inte sluta ännu. Aaargh, ångest.

Så vad fan betyder det där?

Har gått omkring med ena handen på svärdet. Jag är kvick att halshugga, har låg tolerans för sneakerier. Fick tillräckligt av det förra gången, då gick det riktigt blodigt till. Magin satts i gång, förbannelsen. Jag halshugger före det går till på samma sätt, jag är på offensen, tänker inte bli slaktad den här gången. Inget lamm, under det fromma ligger tänder.

Men jag är en rättvis avrättare. Plead your case, jag lyssnar. Svärdet är framme men jag rör inte en muskel före jag vet mer. Men nu: möte och efterföljande vinmöte. Mer senare.

Subkulturhumor

Ska läsa/skriva nåt om jag, jaget som någon har funderat på alltså och skrivit om, och när boken dök upp fick jag en awesome astro-joke thing i mitt huvud som ingen skulle ha fattat, men jag tyckte det var otroligt festligt att jag får läsa jag.. vågen som man är.. med väduren (jaget) som sin motpol.

(Jag är vi. Vågen härskar över och lever i vi, du och jag som enhet, fattar inte alls det där med uberindividualism och att inte vara fler än en, ser det helt enkelt inte, går helt förbi. Nåjo.. Det var jätteroligt, tro mig!)

Dessutom satt jag och min motpol brevid varandra på kursen. Hon med ett biologiskt hjärta kring halsen, jag med ett symboliskt hjärta kring halsen, båda i samma stil. (Jag kände på mig att hon skulle ha på det, så jag satte på mitt också.) Hi-la-ri-ous! Eld och luft, den fysiska våren och den glömska hösten, impulsen och funderingen, det råa och det civiliserade, det köttsliga och det symboliska.
Orförande och vice. Kanske tutor och tutor. Plans to take over the literary world. We make a great team.

Tisdag, hisnad, inget lugn under krisdag

Tisdag. Nervösdag. Alltförmångakurserpåendag-dag. Men denna vecka har vi ingen jämställdhetskurs, så jag har tid att andas djupt ett tag.

Man vet aldrig vart denna känsla leder. Ibland blir det för mycket och de där stenarna man tycks ha ätit blir fler och jag sjunker under tyngden och flyr, sitter stilla och läser. Ibland irriterar de inuti mig så mycket att jag bara go for it av frustration, ångest, upphetsning, glädje. Jag försöker att påminna mig om att det finns andra dagar och speciellt idag, mördartisdag, så borde jag kanske kräva mindre av mig själv förrän jag brinner upp av kraftansträngningarna.

Känner mig ohyggligt duktig. Får saker gjorda. Planerat kurser. Tittat på framtiden. Har en klar idé om vilka uniarbeten jag ska ta itu med till näst. Fyller i formulär. Ansöker om att bli tutor. Vem är jag egentligen? Jag känner mig kroppsligt hemsökt av någon annan, någon duktig som vågar och vill, allting går på automatik och före jag fattat vad som händer har jag gått med på någonting nytt igen. Där inne sitter lilla jag, den söta lilla vågen som bara vill ge och sitta i parken och blåsa såpbubblor, och tittar lugnt på. Det är en konstig känsla. Jag går framåt på impuls, inte som egen aktör. Kanske det är en del av någon omvandlingsprocess..?

Repen

Hade otaliga repliker idag, i mitt huvud, saker som jag tänkte mig att så där skulle jag säga.

Vi kunde diskutera rep, jag skulle fråga om de mjuka fibrerna faller i smaken eller ska det vara hårt, så att det håller? Vi kunde binda ihop en konversation med skratt och lek och underliggande annat. Knyta hårt så att intensiteten kunde fysiskt kännas..

..eller bara diskutera, utforska idéer och inte binda oss vid regler. Lätt och accepterande med vingar, fjärilsrörelser, att bara flyga framåt från en sak till en annan.

Men vi känner oss bundna, eller hur? Jag vet inte riktigt varför. En rädlsa för att störa nånting sovande som borde hållas knutet, kanske. För det att bara säga det som är betyder ju inte att nånting skulle behöva göras genast, det behövs tid för att göra rep av trådar. Var ligger det svåra?

Lycka är en fågel?

Vaknar och har svårt att stiga upp: vad ska motivera mig idag? Inget speciellt fel med dagen. Okej, känner mig fortfarande sjuk, men inte för sjuk för att sitta framför datorn och ha det roligt. Kanske städa lite. Packa inför flytten. Till sist stiger jag upp bara för att jag vet att om jag inte gör det så kommer jag att drabbas av migrän. Fluktuerande sovvanor är en trigger för mig.

Sätter ihop en tre-fröers rätt för mina fåglar och sjunger "feed the birds, tuppence a bag.." och känner mig lycklig i hela kroppen. Tänker på hur det var när de var små och oerhört högljudda, pep starkt varenda sekund, och de var så stora och fluffiga att det var absurdt att tänka sig att de var yngre än deras föräldrar som flög brevid hela tiden. Det var både pain och pleasure att ha dem vid mitt fönster då. Men mest gav de glädje.

Sitter nu med kaffe och tittar ut på mitt träd, min gravgård, min sandväg. För mig är det här det vackraste stället på jorden och jag känner mig ambivalent inför flytten. Mest är jag glad över att få bo med två superfina människor, men jag kan inte längre sitta i mitt rum och njuta på samma sätt sedan. Estetiken är okej, men inte rätt, huset är åt fel håll, ljuset faller förbi. Ljus är viktigt. Jag får söka mig annanstans.

(Det är nu jag brukar ta upp att jag är ju vågen och estetiken och harmonin i min omgivning är oerhört viktig för att jag ska känna mig lycklig. Ljus. Någonstans att sitta och skriva/arbeta och titta ut på sådant som ger mig ro.)

Min känsla för estetik går nog mot pastoral romanticism, jag tänker tilllbaka på hur jag stortrivdes i England i Surrey och Somerset där det var nära till tåg och små centrum medan jag ändå vaknade upp med små bruna harar i trädgården och ljudet av kor i den stora hagen brevid.

Kor riktigt nära huset i Egham.

Nåjo, men nu bor jag i Åbo stad och jag hoppas på att jag fortfarande får mata fåglar, för jag känner djupt att nånting fattas.. Mitt liv är helt bra, ändå söker jag motivation när jag ska stiga upp. Inte ska det väl vara så här?

Disputation, djuriskt, difference

Gick på Monica Ålgars doktorsdisputation igår. (Hon är skorpion och bara ett år yngre än mig, det kändes väldigt annorlunda att se på en disputation som var så "nära" mig på flera sätt.) Hon disputerade inom psykologin med Shapes and Sizes – Body Image, Body Dissatisfaction and Disordered Eating in Relation to Gender and Gender Identity.


Det kom en hel del statistik som visade på att kroppsmissnöje inte är bara de unga kvinnornas sak och jag hurrade (tyst i mitt sinne) när det kom fram att hon hade undersökt transpersoner och kommit fram till att könskorrigering kan göra en del av dem lyckligare. Det verkar ju ganska logiskt och det brukar behövas undersökningar för att få till stånd vettiga lagar.

Upplevde den smått oroväckande effekten av att ju mera de talade om kroppsmissnöje desto obekvämare blev jag i min kropp, precis som i hennes exempel om hur kvinnor kunde bli mer osäkra efter att ha sett en massa timglasformade vaser. En liten tid in i disputationen satt jag samtidigt och funderade på hur jag kunde effektivera fettförbränning i min vardag, typ genom att satsa mer energi när jag går i trappor, buttcrunches, och till slut gjorde jag mini-magmuskelcrunches medan jag lyssnade. Osäker? Jag brukar kunna visa mittfinger till samhällets normer till en viss del. Antagligen är jag på något plan oroad om att vara otillräcklig för någon annan, ens bara lite. Äh, dumheter alltså, men det är lite så, man försöker vara lite påfågel och skaka fjädrarna för uppmärksamhet för man vill, vill, vill så gärna att de ska bli ens egen.

Source: CriEnglish.com

Sedan sade Ålgars ordet evolution och jag ryggade tillbaka. Kroppslighet är viktig, åh ja, har diskuterat detta fram och tillbaka i kvinnovetenskapliga kurser i flera varv, men jag tycker illa om att förklara mänskligt beteende i biologiska termer (beyond the very basics, alltså). Teorierna baserade på evolutionstänkande tenderar att tycka att allting har med överlevnad och fortplanting att göra, vilket i och för sig är ett intressant narrativ, men eftersom psykologin ämnar att göra livet bättre för verkliga människor så är jag mindre road när jag personligen tycker att de gräver i fel jord. Jag har inte själv läst Ålgars avhandling så jag kan inte kommentera hur hon använder evolutionsteorin, det kanske var en helt bra bas även om jag ryser för att dra analytiska slutsatser om beteende från sådant. Om vi ska tycka om Barbie och Ken enligt symmetri- och evolutionsidén så har nog någonting gått väldigt fel inom psykologins forskningsfält. Har de tillräckligt många queer personer som fattar att forska i annorlundahet och förstår att tolka inom andra ramar än de normativa?  Jag känner mig något lugnad av att de åtminstone har Ålgars som gör arbete där, enligt vad hon skriver i kolumnerna så ger hon intrycket av att vara en smart, djuptänkande person som har kapacitet att se saker.