Idag i känslouttryck

Jag är hög på ett hej, sätter händerna mot hyllan står mot dig och väggen smälter bort för några sekunder. Jag blundar, andas, är glad. Det var så lite, men jag kan leva på smulor.

Inget hejdå, det är så just nu, tycker inte om det, ska göra mer så att vi kan ändra på det. Jag längtar inte till drömhav och vita stränder, jag har aptit för vardag med dig, för den är full av ljus.

Går hem och funderar, full av kraft, inspirerad av möten och protester, vill göra mer på många sätt. Sätter fryspizza i ugnen. Byter kläder passande till långpromenad i kall stad. Prosas filmkväll hos Satu idag.

Nöjd med idag. Vill bygga vidare, vara bättre, hitta tillfällen, stjäla stunder. Hmm.

Mitt eget lilla mellanspel

Det känns alltid som ett slag i ansiktet att se hur lätt det går med andra; talet, skratt, utbyte av information, gemensam tid och liv och planer. Och magen blir till is och jag är utanför, jag som brinner hetast. Men det är mitt eget fel, för jag kunde ha gjort någonting redan, chansat.

Jag försöker blunda för jag vet hur illa jag mår efteråt, av att ha tittat på, men det känns så skönt just då, livs levande härlighet och det spelar mindre roll att det gör ont. Efteråt kommer krapulan på allvar. De har allt jag inte har och det ges så lätt och kanske det betyder att jag är ingenting alls. Till råga på allt: vänder sig om men ser inte (på) mig. Men allt har sina orsaker.

Begär och längtan och vemod, osäkerhet för vi i vattnet når inte bottnet med fötterna och jag tycker om stabilitet, det är inte alltid så lätt.. Jag kunde ha gått iväg och missat hela saken och mått bra nu. Eget fel. Men det är okej, det går över sen.

Anteckningar?

 (Daydream / walk ´over´ there / and not stop / until / my lips / on / yours / so close / wet / tongue / touch.)

Man kan väl inte producera otrolig lyrik medan man lyssnar på föreläsning..? That's my excuse.

Hade ingen bra plan idag, eller nån dum idé som jag skulle ha varit redo att put into action genast bara så där..

Senare.. Visuell analys, rolig intressant kurs.

Dagar flyger förbi..

Hade tänkt få ut oss nånstans, bort från det vanliga och dessa korta stunder, bortvända blickar och viskande väggar. Tittar i kalender, räknar dagar.. Veckoslutet blev taget, Måndag är panikdag, Tisdag är kreativ, Onsdag är prosas filmkväll som jag lovat gå på, men efter det...

Låter det utplanerat? Har inte tänkt mycket längre än dagarna. Hur och var och allt det andra är uppe i luften. Det är lättare att planera i liten grupp: feedback is everything. Snart är det nyår. Ja, alltså, inte ännu, men ni vet hur det går, man hinner inte eller får det inte organiserat, så plötsligt är det ett annat år redan.. Har ett bo av ängslighet inom mig, är fortfarande rädd för isen.

Stämningen på ÅAs litteraturvetenskap..

Bilderna är från denna tumblr.

Bitter. Vi hade vampyrkurs och barnlitteraturteori, häxkurs är på kommande. Vad får vi nästa år? Senaste ord om det: inte mycket. Och efter det: humanistflum på högsta nivå när många ämnen försöker dela kurser. Tur att man hann få grunderna i litteraturvetenskap före det nya systemet. Bättre att ha pengar än kvalitet är det nya mottot vid Åbo Akademi.

Hu vilken dag!

Mrr, otursdag och för lite kaffe! Och dörr och ljus!! Öppningar men inget!! Hann inte fundera ut nåt. NEJ. Man blir grumpy med mindre. Känner mig ängslig, rädd för att allt ska falla ihop, att jag kommer dit för sent och intresset svalnat och isen växt och det blir ingen vår! Och isbjörnarna behöver inte simma, men jag är nog nån sorts pingvin, så vad gagnar det mig..

Tror jag behöver sova. Bättre dag imoron.

Tjuvlyssnat? Uh-oh..

Hittade en sajt genom att (ofrivilligt) tjuvlyssna till Linda och Sophias diskussion på facebook. Tjuvlyssnat.se! Där finns många söta historier, så som den här..

Det var så sent på kvällen att han erbjöds ett fullt OB-tillägg:
Ica, Jönköping
Klockan närmar sig 23 och affären ska snart stänga. I den långa kassakön står bland annat ett gäng fulla och fnissiga tjejer ~17 som ska betala. 
Tjej 1: Jag har inte lagom mycket pengar!
Tjej 2: Fan också!
Killen i kassan (lutar sig framåt mot tjejerna): Ursäkta, sa ni något?
Tjej 1: Jag har inte lagom mycket pengar! Vad fan ska jag göra?! (Hon börjar frenetiskt rota runt i sin handväska och människorna i kön börjar irriterat skruva på sig. Hon fortsätter med allvarlig röst): Kan jag betala med en tampong då, snälla?
Hon räcker fram en tampong mot kassören och stora fnissattacker utbryter i kön.
Kassören (blir högröd i ansiktet och mumlar): Det går inte…
Tjej 3 rycker in och betalar och tjejgänget lämnar sedan affären.
Kassören: Jag har aldrig varit så nära en hjärtattack i hela mitt liv!
Dam (som lägger upp varor på bandet skrockar lågt och säger): Men det var väl bara roligt?
Kassören (med blossande kinder): Nej, det där var min lillasyster!

Hoppas på att bli expert på att tala så som nedan efter alla kurser i visuella studier. Beskrev idag omgivningen som deprimerande och full av mättade färger, så jag är på väg, yes?

Yrkesskadorna satte in direkt:
Mediayrkeshögskola, Hägersten, Stockholm
En kille ~22 tittar ut genom fönstret på den väldigt tjocka dimman.
Killen: Alltså! Kolla ut genom fönstret! Som om något satt ett full-diff filter på hela grejen.
Kvinna ~32: Aa, med typ 75% opacity och en liten gradient där nere.

Och den här skulle kanske passa in nånstans i flickkursportfolion. Se, jag kastar inte bort tid, det här är nyttigt för mina studier? Dessutom kan man säga mycket om samhället, värderingar, uppfattningar och kultur genom att undersöka tjuvlyssningarna. Det är nästan empiriskt! Nåjo.. Har värsta studiemanin på gång, kan inte koppla bort från allt det där med analys och insamlande av material och idéer till projekt, men jag gilllllarrr detttt!!

Fruktsamma intryck

(Plan #2, failed. Det ser kanske passivt ut, men jag är nog up to no good.)

En lärare vi hade idag associerade jag starkt till körsbär, jag såg körsbärsträd i lätt solljus framför mig när jag betraktade henne. Det var intressant. Känner att en annan lärare är som blommande äppelträd, hon är sommar, hon har sprudlande energi. Och så finns den där som är som kanel, stark och mystisk och varm, och som den klarblåa öppna himlen med några få alldeles vita moln.

Har hört mera nyheter om vilken framtid planeras för humanistiska fakulteten. Min reaktion är för arg, jag hittar inga ord att uttrycka det. Inga mer moln, få frukter, vad ska vi göra?

Fin måndag

Trodde dagen skulle vara tråkig och ledsam, men så varde ljus och det var glädje! Härlig, härlig, härlig! Njutning förankrad i en jordad känsla av värme och trygghet. Drömde sedan länge om att hålla om, kramas, blandas. Drömma kan man.

Borde jag skriva om nånting "vettigt"? Har sysslat hela dagen med ett projekt efter ett annat, flickkurs och visuell analys, jag vill gärna sluta formulera brillianta satser nu. Är frestad att skriva nåt om den nya konstutställningen i Arken, den är hypnotiserande vacker, men skulle gärna ha några bilder först.. Får man ta bilder måntro?

Kartläsning

Vi har blåa linjer. De sträcker sig över kartan i glädje: jag förstår dig här! Och där! Min merkurius i opposition till din måne gör att min skorpiontunga kan verka oroväckande, men skorpionens gift är egentligen ett medel för att hela och giftet används ansvarsfullt. Ansvarsfull är mitt andra namn. Och Helena. Sättet du uttrycker dig oroar min mjuka fiskmåne men ger njutningsfulla rysningar till min sol. Hela du hamnar in i mitt sjunde hus av forever kärlek medan jag står i ditt glädjehus. Den gemensamma kartan visar att vi är inga nybörjare med varandra och vårt mål är ett solskensliv, förtjusningen, fröjden.

Berätta. Vad som helst, alltihop. Jag hugger inte ner. Jag lovar med min heder på spel.

Allt möjligt hittar man i tidningen..

Distraherad av artiklar och kommentarer..

- Att folk reagerar på att "nu talas det om bögarna igen" är liksom att säga att nu talas det om jordbrukarna igen, men av nån orsak när det gäller homosexuella så är det alltid ett försök till att styra världen (läste till och med att vi gör det redan, hurra!!). Ja, och heteron blir kuvad när den måste se homon överallt och höra om oss och liknande. Vad är det för sorts folk som vill ha frihet att vara fobisk och hatisk?

- Majoriteten som känner sig hotad av minoriteter, allt från annan hudfärg, annat språk och annan sexuell läggning. Jämlikhet gör inte majoriteten mindre viktig, fortfarande är de/vi en majoritet som ändå låter högst. Ni/vi försvinner inte i tomma intet genom att andra också får en röst och visibilitet, helt på riktigt! Jag har länge hoppats på att min hud skulle bli mindre blek, men näpp, vi måste nog släppa in mer invandrare först.

- Och ja, den dekadenta dansen på slottet. Vi borde helt klart fira med vodka och ett tänt ljus i fönstret och skippa allt vad som heter högtidsfest, för vi är finländare och här är vi alla så jämlika och avundsjuka att vi inte klarar av att ha en grupp med människor som får fira lite extra. Att vi sedan hyllar ishockey-hjältarna som gudar och då ska det ordnas evenemang, det är inte alls skenheligt. För all del, om någon tror att den hör till gruppen Bättre Människa så kan man gärna påminna personen om mänsklighetens jämlikhet, men låt nu folk leka. Det blir så oändligt tråkigt när vi alla ska vara på samma nivå hela tiden. Man blir inte Bättre Människa bara genom att ha pengar, det behövs lite piss i huvudet för att ha snobberi på köpet också. Låt oss inte dra alla över samma kam.

Stänger tidningen. Har studier att fortsätta med. Skriver mer hjärtevärmande saker senare, efter att klorna har dragits in igen.

Funderingar i julstaden

En halv timme före midnatt, sitter äntligen vid min egen dator, hemma. Där ute: staden var julig, högtalare försökte påtvinga festlig högtidskänsla med sin musik, men det bet inte riktigt på mig. Jag tänkte på annat. Tyckte synd om mig själv för att jag inte har ett foto av dig som jag kunde njuta av när jag går omkring och funderar. Tycker det låter löjligt så här i efterskott. Man har sin stolthet. Men stoltheten står ensam, och vad är det nu för nytta med det?

Hade tänkt skriva om annat också, men tiden stressar mig. MIDNATT skriker klockan snart. Före måndag: ska skriva rapport, ska läsa färdigt bok, borde hinna säkerhetskopiera en massa filer från gamla goda Gloria för hennes andetag är tunga och en överhettad dator kan bränna många ting. Svårt att skriva om inre liv när tiden pickar på axeln hela tiden. Mer imorgon, alltså..

Sssh..

Vibbar. Kände av det där och texten behöver inte vara uppe längre, jag stänger lådor och låser in papper. De vet inte, om du undrar. Ja, du ser oberörd ut.. Men så är det, att det finns en som når mig ack så djupt och hon har nycklar, men annars.. Det är låst, de slipper inte till det. Är det okej så?

En utsugande humanistjävel, en börda för samhället!

Det ska vara lönsamt.

Det är vi, men på lång sikt. Ni märker inte att vi är borta förrän det inte finns experter att konsultera. Då står ni där med Solveig von Schoultzs diktsamling och skulle vilja säga något om vårt finlandssvenska kulturarv, men av de "konstpersoner" som finns att ta till har endast en riktigt liten del haft tillfälle att fördjupa sig i en av de minst uppskattade litteraturformerna idag: diktkonsten. Och någon vann nobelpriset i litteratur. Jaha, vem vet någonting om författaren och kan ge kommentarer till YLE? Anyone..?

Men det är okej, vi har ju annat att köpa och göra livet roligt med. Vi förlorar kultur och historia, vi förstår inte längre lika mycket och ser inte lika många infallsvinklar, men det är okej. Det är bara nuet som räknas. Och pengarna. Dom räknas extra noga.

"Nedskärningarna kommer ganska snabbt att märkas i klassrum, på tidningsredaktioner och på radiokanaler. Det är här som våra studenter placerar sig, så det här är en sak som kommer att beröra hela Svenskfinland." Så säger Mia Österlund i YLE intervju. Jag säger så här: vi är inte Steve Jobs, vi skänker inte miljoner till universitetet, men vi är er vardag. Hur vill ni att er vardag ska se ut i framtiden?

I ett samhälle där allting ska vara lönsamt hade jag naivt levt i hopp om att åtminstone universitetet värnar om de högre värdena, det där med kunskap och kvalitet, kulturarv och kulturliv. Eftersom vi inte är tillräckligt framgångsrika skjuts vi i foten och förväntas springa fortare. Alternativt slås ämnen ihop och vi förlorar djup och kunskap i processen. Är ÅA i ekonomisk kris eller handlar detta om att ge in för populära värderingar om livets lönsamhet? Vad är det ÅA värderar egentligen?

Läs också: Fridas inlägg om kulturämnenas lönsamhet.

Och Satus inlägg om demonteringen av litteraturvetenskapen.

To queer or not to queer?

Funderar på flickkursen: vad ska jag skriva för vampyrdelen och hur ska helheten bli och se ut? Ibland hjälper det att måla medan man funderar, det här är en visuell representation för hur jag känner om vampyrflickan just nu. Kanske hon berättar åt mig vad jag ska skriva om, lite senare, just nu är hon tyst.. (Det finns mycket att skriva om, så jag försöker känna mig framåt till vad mitt one and only topic är den här gången.)

Det finns mycket att säga om vampyrer och det queera, men är det bra att jag skriver om sådant jag kan mycket om eller borde jag öva på andra perspektiv?

Måndagsdagbok

Hade roligt. Förberedd för presentation gick jag ut i mina skådespelarskor och njöt av publiken. Man är lite lejon ibland. (Stjärntecknet lejonet är skådespelaren, glädjen, det inre barnet.) Det var en sådan liten grej, men det är inte ofta man får stå där och ha allas andlösa uppmärksamhet. Fick till och med oväntad bonustid att leka i grupp på föreläsningen före. Eh, jag fick kreativa vibbar och ville måla nåt (see above) så något måste jag säga om det hela!

Dessutom har allt detta något att göra med annat, sådant som jag ännu försöker formulera och kan inte gå in på just nu. Det har med tystnad att göra, och personlighet, gränser, strategier. Jag mår bra, det stör mig inte, vill jag säga. Men tänker ändå om: är det okej? Någon del av mig svarar: nejvafan, måste man vara Duktig Flicka hela tiden? Va' dig själv nu!

Önskar att jag kunde ha använt min lejonkraft till annat också idag, men jag tror det fixar sig. Så länge jag har hopp och tro kan jag slänga ur mig lite vad som helst. Hoppas jag säger de rätta sakerna när jag får chansen.

PS: Så vacker, jag glömmer alltid hur vacker, önskar att jag kunde ha fått titta längre, men ville inte vara ett störande element..

Söndagens dagboksinlägg

Image from White's Nursery, which sells lovely pansies!

Just nu känns det som penséer. Lena blad inuti och en massa klara barnsliga färger som vill lita och omfamna. Jag vill tro att det kommer att gå bra, att jag möts med värme. Det går så lätt att krossa en pensé. Ett hårt handtryck så ligger kronbladen på marken.

Är vi rädda? Kan vi söka skydd i varandra? Bland lena blad. Och färger som blir klarare och klarare ju mer vi öppnas mot ljus och värme. Jag försöker bereda vägen, jag lämnar rosenblad på spindelnätet och säger nåt högt till solen då och då. Men det behövs mera. Utan att pressa, utan att behöva stora svar. Hur ska jag säga det och det där på samma gång?

Det är okej: om orden är direkta och ärliga, om saker måste sägas. Jag är inte kritisk eller sådan som kan skada utan tanke. Då faller mina kronblad ner med mina hårda ord, jag vill hellre bo i värmen med dig. Jag ska försöka hitta sätt att säga.. utan krav. Låt oss mötas, låt mig visa värme.

Sonja Åkesson: Husfrid

Kent Fernström läser Vara vit mans slav.

Efter att jag fördjupat mig i Sonja Åkessons diktsamling Husfrid för en kursavslutning känner jag att jag inte kan lämna henne utan att skriva något litet först. Det var hon som skrev Äktenskapsfrågan, eller Vara vit mans slav som den också kallas. Jag gillar sättet Kent Fernström läser dikten, tycker det passar så. (Se video ovan.)

Kvinnodikter, kvinnoupplevelser, kvinnospråk.. Åkesson skriver så bra från kvinnans position, det går att relatera till vad hon säger fastän diktsamlingen utgavs 1963, för nästan 50 år sedan. Fortfarande kämpar vi med samma könsbundna reglerande traditioner och söker sätt att bara vara oss själva. Enn Kokk säger litet om hur dikten gjorde intryck på den tiden, i en tid "som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid", och jag försöker föreställa mig hur det kunde ha varit men har egentligen ingen aning. Det var före min tid. Mycket har förändrats, det är som om vi monterat ner huset men strukturen står ännu kvar.

Läste i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (4:de delen) om hur hon använde sig av ett kvinnospråk: enligt undersökningar talar män och kvinnor olika, kvinnor använder fler adjektiv så som "härlig" och pratar mer inom privatlivet än i offentligheten. Det är viktigt att man gör saker på "kvinnosätt", eftersom sådant har ofta blivit nedvärderat i historien. Nordisk kvinnolitteraturhistoria är förresten rysligt intressant läsning, rekommenderas för varje litteraturhistorieintresserad person.

Det finns någonting oerhört tilldragande i Åkessons vardagspoesi, kanske för att den innehåller ironi och kritik, men jag gillar också bildspråket och hur dess teman behandlas. Och så gillar jag naturligtvis sådana dikter som låter mig analysera meningen av ett fat och komma fram till att.. tja, här är dikten först.

Fatet.

Hjärtans gärna ramlar fatet i sjön. Fatet kan segla, är en hejare på att dyka, att ta sig fram, såväl som till lands som till vatten. Fatet är som en fågel, fastän flatt. Det glänser som olja glänste förr i Turkiet. Det tror att det glänser så. Det hoppar och dyker, ropar till alla det möter. Det ger sig upp mot himlen, under molnen, det glänser bland molnen. Ett sjuflytande-flygande fat. Snart landar det i grantoppen, fnittrar och vinkar däruppe, blänker som ett skatbo. Fatet är som en fågel som är ett fågel-bo. Som är en båt utan last eller frakt. Som sitter på grantopparna på vågtopparna och skrattar så det skakar. Som bråkar som ett barn när det inte får som det vill. Ett ganska bortskämt fat. Men glatt. Ett solskensfat, egentligen. Men flatt. Ett fat.

..Ja? Det finns belägg för att dra parareller från fatet till ett livsglatt barn, ett flickebarn tycker jag, inte bara för att Åkesson skriver mycket från ett kvinnoperspektiv, men också för att fatet fnittrar (vilket kunde vara en ung pojke också, men:), fatet kunde vara en yngre variant av kvinnosymbolen skålen. Både fat och skål serverar mat (traditionell kvinnoroll) och är hemobjekt. Kommer barnfatet att växa upp till en kvinnoskål? I denna tolkning skriver Åkesson om både frihet och bundenhet på samma gång. Fatet är fritt och inget verkar hindra dess glädjefulla liv, men det är ett fat, det har en form och en roll som den är bunden till.

Jag slutar här och tillägger att jag blev lite hooked på hennes dikter och överväger att köpa boken Vara vit mans slav : och helt andra dikter i urval av Jenny Tunedal. Det står att boken innehåller kommentarer och efterord, jag är väldigt nyfiken!

Allting talar

Ett svar, bra, då kan jag fokusera på annat ikväll, har en uppsats att skriva.. Köld, fötterna känns lite fuktiga (jävla skor), mild värk i pannan, ögonen svider lite, hör ljudet från sidorna som någon läser, luftkonditioneringen surrar, en person sätter ner sin fot och det klickar till i mötet med golvet, dörren öppnas.. Mycket svart och brunt här. Frida är amused, typen framför mig rättar till sig i förträngd artig förargelse över att inte vara ensam längre, den tredje personen i rummet är lite nyfiken.. Men ändå, trots alla intryck som konstant talar i mun, är biblioteket bättre än hemma. Där hemma får jag inget gjort. Där finns en säng och jag kan lägga mig ner och sova, sova, sova..

Ska berätta nångång om hur det är att vara i ett klassrum. Hade en liten rant om det med Frida tidigare idag. Men nu, uppsats..

Man borde ta bättre hand om sig själv..

Sitter med ett fat i sinnet (*) och skriver analys, eller fjanteri, eller försöker få det runda djävulskapet att passa in i någon mätbar låda. Kroppen signalerar både sömnbrist och hyperaktivitet. Luddig värld med suddig vision. Tänker på kaffe. Ja, snart. Och annat. Vet inte om jag vågar mer idag, kanske får en svårtolkad respons och kanske borde jag inte.. För många kanske i den tanken. Jag vill säga oväsentligheter, berätta om allt möjligt dumt och höra dumt tillbaka. Hur kommer man dit på det här sättet, utan vinkvällar och andra kryckor? Jag ryggar tillbaka, otillräcklig och osäker idag, kroppen är klumpig och vill inte röra sig enligt mina själsintryck. Vart gick min styrka? Man borde väl sova mer och äta mindre godis.

Men ljuset och det öppna värmer, det är sådana detaljer som skapar stämning, en dörr här och en blick där. Och så känner man sig lite bättre igen. Vad hände med den tid då larver smög förbi på mattan, värme ute, det var tystnad i huset och vi sade hej och hejdå.

En annan dag imorgon. Ska sova, fånga små styrkor och sätta ihop det till ett varmt och härligt lejonvrål. Och så ser vi hur det går. Det inre planet säger mycket och jag lyssnar till dig där, men det yttre säger ingenting. En vit yta, få tecken. Vilken del av mig har fel? Om jag visste det skulle jag vråla redan nu och strunta i luddig kroppströtthyperklumpighet.

* = Sonja Åkessons "Fatet" 

Solnedgång

God morgon! Vi hälsar alla glatt. Vi står på rad och väntar på att skaka hand, att byta ord och le. Först kommer rektor, lektor, allihopa, och folk som vunnit öppna vägen in till hjärtat. Vi andra väntar tur, man får sin beskärda del till slut. Men kvällen kommer tar sin plats och där finns ännu många andra i min rad. Tack och adjö, tiden slut, hon ler, de går hem och jag står kvar. Det kommer andra dagar säger de, men jag vet att de tar slut. Det kommer andra personer säger de, men jag känner förlust ändå. Och jag är bara en i raden, en lägsta prioritet.

Upplevd verklighet

Jag dansar, flyger, och snart blir det 800 grader. Och du är nästan här. Men inte alls, och någon annans sällskap. Du är. (Fyll i allt jag inte kan säga här.)

Jag skrattar, gråter, vill springa bort men stanna kvar, älskar människorna men älskar dig, får jag säga så? Mår bra och dåligt på samma gång.

Nästa dag. Diktens dimensioner, luddig hjärna, mycket att göra. Klockan är 3 och allt jag har är ett titelblad. Kaffegryn. Choklad. Paus. Paus. Paus.

Kommer jag någonsin framåt? Försöker, trots allt. Begär inte mycket, fastän det säkert låter så. Jag vill veta sanningen, se vart jag är på väg, byta håll om det är fel, kämpa på om det är rätt. Jag söker sätt, väntar på ett öppet fönster. Och måste våga.

Sirenen kallar..

Jag drömmer. Ögonen på texten, fokuserad, men är borta. Tänker på hur jag kunde gå dit, "Har du tid?" och vänta. Och när du tittar upp, släpper in, att släppa loss, smaka dig, dina läppar, att vara fri och ärlig, låta känslan flöda, att låta allt..

Men tänk om det skulle gå fel. Och jag inte skulle våga. Det är helt annat att stå face to face och ta steget ut i det okända.