Redan då, där kring 12 eller 13, visste jag att kärlek ska vara nånting annat, någonting bättre, lyckligare. Jag oroade mig mest om min syster. Det var en stor förändring och visst fanns där en viss stress, men det kändes inte som att falla, det var okej, bäst så, naturligt.
Vid det laget hade jag redan lärt mig en massa dåliga psykologiska vanor på grund av mobbning, jag var allmänt en nervös och tyst person, så min attityd handlade nog inte om att jag skulle ha varit otroligt stark och säker.
Tänk om de hade stannat tillsammans för vår skull. Till råga på allt det skit jag hade lärt mig om livet och om människor skulle jag kanske ha anammat deras tankesätt och lärt mig att kärlek och lycka inte är värt att priorisera i livet, att man ska stanna på platser där man inte mår bra, korsfästas så andra kan gå fria. Nej hu. Tack och lov att de skiljde sig och visade en mer hälsosam livshållning. Jag har tillräckligt med bördor som det är.
Och jag ville ju att de skulle vara lyckliga.
Väldigt sunt av dig att inse att det ju i många fall är hälsosamt att våga bryta upp och skiljas, när det inte funkar! Vad ger man för signaler åt barnen om man bara låtsas-har det bra och lever i ett passionslöst förhållande i 20-tals år bara för att omgivningen skulle tyckas att det skulle vara "skandal" med skilsmässa?
SvaraRaderaMina föräldrar är just såna. De kommenterar överlägset att "nu har dom där o dom där skilt sig" som om det skulle vara nån jäkla bravur att hålla fast vid varandra fast man inte vill.
Sen är det ok att sova i skilda sovrum och konstant vara irriterade på varandra, liksom.
Nej fy fan, jag blir riktigt upprörd.
Precis. x.x Stabilitet är viktigt, men inte på det där sättet. Tänk att det ännu ska vara sån skandal med skilsmässa. Synd och sorgligt kan det vara, sure, men bättre så här än förr i tiden då folk stannade tillsammans oberoende av glädje och lycka. Blir upprörd med dig.
SvaraRadera