Det sprakar när din värld möter min. Så där som sprakstickor på nyår, det fräser och gnistrar. Invånarna i min stilla månskensvärld ser nervöst eller intresserat på hur kanten av min värld som möter din reagerar på kontakten och föds på nytt. Vad som helst kan uppstå, hela nya världar, det finns inga gränser vid gränsen.
Du är Något Annat, det fascinerar mig. Ibland skrämmer det mig. Då står jag stilla och väntar på att det går över. Jag tycker om för mycket för att springa bort, hjärtat skulle brista. Så det är okej och lite roligt också att vara rädd. Man väntar lite. Så går det att röra sig igen, smyga sig, eller skutta omkring i barnslig glädje, vad som passar tillfället.
Det är inte vem som helst som kan tända sprakstickor i min värld. Jag är oerhört tacksam och glad över det varje gång det händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar