 |
| Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine |
Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?
Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!
Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.
Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.
Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.
Jag känner igen den där typen av kommentar så bra, bara p.g.a. att inte ha/önska sig barn för stunden är normen bland studerande, tänker sig vissa att det är ok att kritisera andras framtidsdrömmar. Jag hoppas att jag aldrig sårat dig trots att vi nog diskuterat äktenskap och sådant ur ganska olika synpunkter. För övrigt gillar jag din formulering "Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast".
SvaraRadera(((((Linda))))))) Jonej, allt är bra, och även om jag blir ledsen så är det okej också, it's life. Åtminstone våra diskussioner har aldrig kännts trakasserande eller rude eller nåt. <3
RaderaBlev och funderade för att det finns vissa ställen som känns varma och nurturing, och uni är inte ett av dom. Jag tänkte på konversationer på jobbet som löper lättare, det blir sällan så där att någon svarar med "jag tycker" utan de lyssnar först och det formar konversationerna på ett helt annat sätt. Det liksom hjälper till med att även om man inte är på samma linje så är det mer okej för man har lyssnat på varandra och båda ha fått tala utan att det blir den där hetsen. Jag antar att hetsen kommer endera från att folk reagerar defensivt, eller så är vissa kanske inte intresserade av att lyssna (på värderingar de förkastar) utan är mer intresserade av sin egen personlighets gränser..? Funderar vidare..
(I vissa fall fungerar det helt bra när folk bara jump in och är tvärtemot, men det är vissa personligheter med karisma och man anar att egentligen lyssnar de nog väldigt mycket på vad man säger, de är bara.. tja, putting on a show. :P)
For the record så har jag alltid tyckt att du är en bra lyssnare, Linda. I have much faith in your leadership skills. :)