Tvekade en bråkdels sekund för länge. Gick tyst, tittade, musade mig förbi, sparkade mig hårt efteråt. Korten säger att jag är för sträng med mig själv. Jag åtgärdar mitt tunga sinne genom att räcka ut handen annanstans. Andas lättare. Det är ofta svårt att göra nåt men ännu svårare att låta bli.
Tåget glider vidare genom djupmörka åkerkanter och träd så lång ögat kan nå - vilket inte är så långt när man åker igenom en tät skog. Ljusflimmer och trötthet, jag lutar mot Meo och sluter ögonen. Jag klarar inte av att tänka på hela resan, alla människor jag ska se, ställen jag ska åka till. Det ryms bara små bitar av vad kommer näst, annars börjar jag må illa. Just nu finns bara tåget, Meo och Ljuset jag lämnade i Åbo.
Tågtid är funderingstid. Jag hittade reflektionssajten Shadow Cards idag. Den svarar i ord och bild, jag diggar starkt. Jag känner alltmer att jag inte kan undantränga kärleken till språket, men jag vet inte ännu vad jag ska göra med den. Ut ska det, ut måste det, ord liksom bild måste leva fria och för sig själva. Jag äger dem inte även om jag är en kanal för deras skapelse. Läste Irigaray tidigare idag, någonting om kroppar med otydliga gränser. Vad jag är har en otydlig gräns. Är de mina ord? De känns till hälften främmande.
Solens position har ändrats, jag känner på mig att vi kommer att anlända till Helsingfors snart. Människor i mängder, ljud och oljud. Jag ska ta en riktig kaffe på Robert's Coffee och sakta vandra till Stockmanns akademiska. Påsktid, magisk tid, bortatid.. Den här resan känns inte på riktigt. Kanske det är Blåkulla jag är på väg till, omedvetet..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar