Visst perklar många just nu, men jag FYLLS MED LJUS när världen omkring mig glittrar. SNÖ överallt, precis tillräckligt för att ge världen en skinande skrud en sista gång före våren. Omgivningen är ren och magisk igen, den har fötts på nytt i prydlig form: det är världen före smutset kom. Och allting glittrar, glittrar, glittrar..! Kristallklara snöfärger överallt. Fåglarna flyger till mitt fönster med sin livsglädje och jag visslar tillbaka: ja visst är det vackert.
Den varmare våren kommer snart med sin fragila nyvakna skönhet, men den är aldrig lika full av LJUS som vårsnön! Jag andas in skenet och känner mig hemma, där borta, vid pleiaderna. LJUS. är det jag lever på. Att bo här betyder oftast att aldrig känna sig välfylld, även om denna jord är ett paradis. Det är sällan tillräckligt ljusstarkt, klart, strålande. Efter en stund vid fönstret känner jag mig mättad och tittar på min vardag.. Ja, folk perklar. Men trots vad det ser ut som, det här är inte vinter. Det känns i kroppen, ju. Så jag kan inte misströsta. Våren är nu..
Tittar ut genom fönstret än en gång förrän morgonrutiner tar vid. Visst e he vakert? SNÖ, vit, kristall, ren, festligt, ljus, skinande vackert-vackert-vackert!!
PS: Don't get me wrong, det här är mest estetiskt-spirituellt, jag tycker mycket illa om att skida, köld gör ont, vintern är oändligt lång och mörk och jag skulle gärna bo någonstans varmare där jag kunde odla växter bättre. :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar