Sjätte huset, steg 1 av 3

Rivna kanter på tunn pappershud, ett hjärta hopvikt av rött kartong, jag viker in mig i mera papper för att stoppa mig själv från att skrika ut min ångest.

Det kryper i mig, min hud gör uppror, det behöver beröring och värme. Jag brister och söker näring från vänners kärleksfulla handlingar. Jag hungrar och behöver mer.

Solen bränner i sjätte huset: din dagliga verklighet är inte tillräcklig, jorden saknar mineraler, du stannar i växten och sakta dör medan du tror att du sträcker dig framåt mot ljus och liv. Jag visar dig vad som är fel, fixa det i steg 2..

Och jag står där rådlös. Min krabba försvann så kvickt och jag hann inte med något trots frodiga dagdrömmar med föreställda handlingar. Jag är smått sjuk och stressad och har inte styrka för att både vara ute på dagen och städa på kvällen. Stegring går illa med motionering. Hur ska jag göra..? I mitt inre ett ljudlöst skri. Djupa behov otillfredsställda.

Våra vänners liv: modern manlighet

Vad kan en grabb-serie ge en lesbisk kvinna som jag, som annars inte brukar bry mig så mycket om vad de gör där på maskulinitetssidan? Turns out: mycket. Man kunde tro att en serie som kretsar kring fyra män kunde bli tråkig för någon som erfar identikationsdilemman med potentiell alienation i heterosexuella attraktionsscener, men nej, tv-serien är gripande, rolig och relevant också för mig.

Jag tror det har något att göra med att grabbarna beter sig som människor istället för att upprepa gamla manlighetsmönster där dualiteten manligt-kvinnligt är skarpt skildrad. Vissa kallar det mjuk manlighet, jag skulle hellre kalla det en mänskligare manlighet som tillåter bredare känslouttryck. I stort sätt har serien inte ett unikt tema, men skönt är det ändå, mycket på grund av hur de har tillgängliggjort berättelserna genom att visa huvudkaraktärerna som riktiga människor inklusive känslor och värme. Det gör att kön och regler spelar mindre roll, deras berättelser är också min berättelse.

Handlingen berättar om fyra män i olika roller med olika makt i olika situationer, det är inte så enkelt som att vara en manly man alltså. Man ser inte kvinnorna så mycket men serien handlar om männens umgänge, livet från deras synvinkel och i deras vängemenskap, så det känns inte relevant att fördjupa sig i kvinnorna på samma sätt.

Min största kritik hittills är att ibland känns personerna de möter i sina liv lite för platta och stereotypa, och av någon orsak har jag inte fått tillräckligt djupt grepp om karaktärerna så att de skulle framträda för mig tydligare än deras egon (hur de presenterar sig) och deras situationer. De känns lite avlägsna på det sättet, som vänner men inte nära vänner. Jag vill närmare. Mer. Ska börja se på avsnitt 6/10 snart. Berätta inte hur det slutar!

(Se den på Yles arena, medan avsnitt ännu finns kvar.)

Sådant man funderar på under morgonen

Om jag hade pengar..

..så skulle jag bo någonstans nära Åbo centrum i en lägenhet med många rum.

..och jag skulle gärna balansera studier med nya små familjemedlemmar.

..och det skulle finnas rum för alla, ingen lämnas utanför.

..Jag skulle äta mer frukt.

..Ibland resa utomlands och se annat än snö på vintern.

..Ha ett liv, alltså?

Eldvarning: TMI (too much information)

Idag är litet av en ord-dag.. Har suttit och funderat på hur jag kunde beskriva.. och bestämde mig för att jag borde läsa mer erotik för ett större ordförråd. Lyssnade på föreläsning om ikonografi och plitade ner ord som: låta fingrar springa längs hår, låt mig.. låt mig.. låt mig.., slicka sucka suga slemmig sakta stunder samman, medan jag ritade en eld och skrev ner het i den.

Det handlar alltså inte om att jag vill skriva erotik utan om att skriva en sorts lovsång, att hylla och få erfarenheten uttryckt i ord.

Och så ska jag skriva nånting konstigt: det är det nya som inspirerar och tänder på idag. Ser bra ut vettja.


PS: mer konstigt, inga hidden messages, bara övning:
Månen vandrade i snabb takt förbi sunday, solens dag, och hon vaknade till att det var måndag morgon. Solen var annorlunda nu, den gjorde krock med hennes svettiga panna och förblindade henne med ett kallt ljus. "Stig upp!" ropade skenet rakt in i hennes näthinnor. No mercy, alltså. Kanske är det därför som sunday heter söndag på svenska, för efter den är man söndrad och arbetet tar vid. Hon rörde vid den halvvåta handduken på sängen och hennes kinder började blossa. Ja, hon var ju i åbo nu, i staden där man får vad man älskar.
...

Hej sötnos?

(Klicka på bilden för bättre storlek.)

Åh vilken besvärlig bild det här blev! Hade mer detalj i rosket, men så blev färgbalansen fel och råttan var inte tillräckligt markerad. Ville nog behålla stilen enkel med råddiga penseldrag, men jag måste nog erkänna att nu är jag trött på att modifiera den och tänker gå å laga mat istället.

Jag kommer ihåg hur mommo berättat om råttor i källaren som har sprungit in i byxbenet och klättrat hela vägen upp och ut genom rockärmen. Sådant har aldrig hänt åt mig, kanske det är därför jag ännu tycker de är söta?

Fastlaskiainen och Prosas pulkkaäventyr

Fastlaskiainen 2012 kom och gick, men nånting vill jag skriva om det ändå.

Prosas pulkka! Den skulle föreställa en enhörning (inte my little pony). Jag gjorde åt oss ett enhörningshuvud som de andra dekorerade och så hade vi en hel del girly stuff och pride stuff och pink, för vi var typ Prosa and the littvet-lesbians med kärleksbudskap till folket. Nåja..

FRIDA tog denna fina bild, som jag har klottat på.

Smarta människor testar först om pulkkan alls går att åka med, men vi tog risken och prövade den första gången i backen. Det gick riiiiktigt bra, de skuffade ut oss och ååååå vilken fart! Sedan crashade vi i snöhög.

Frida anmärkte att pulkkabilden borde stå som sista bilden i meme-serien "what we really do" om vi gjorde en för litteraturvetare. True dat.

Exempel på "what we really do" memen.
Source: Future Twit

Om det nu måste sägas så är inte alla litteraturvetare lesbiska. Vissa är bi också. Ha ha. :P

Avslutar med några sköna bilder från evenemanget.

<3

Högtalaren ekar ut resultatet. Vi vann inte!??

Idag, snabba tag, nå!

Lite tid. Rusar. Gick till Aboa Vetus & Ars Nova för att se Andy Warhols Mao och annat. Roligt! Hinner inte, ska vidare. En timme kvar, ät nånting, skriva senare. Men sådär hastigt först detta..

Prosa har styrelsebytarfest idag, woohoo! Vi har herrtema, WTF?

Väntar på böcker från adlibris.

- Understanding Comics (Scott McCloud), har med mitt lilla biämne visuella studier att göra. Vetenskaplig text presenterad i formen av en comic, det är ju lite brilliant!

- Maran (Lina Neidestam), en comic som är kanske relaterat till sådant jag vill specialisera mig på och den har fått en hel del bra recensioner.

- Samvetet och det dolda (Hannes Nykänen), har länge velat läsa denna. Har gått på nån av hans kurser och såg honom tala om avsaknaden av kärlek i samhället i något tv-program och var imponerad. Brukade studera filosofi före jag gick över till litteraturvetenskap.

- Pojkarna (Jessica Schiefauer), också en som ser ut att ha fått en hel del bra recensioner och är dessutom relaterat till mina studier och mitt liv och sådant jag är intresserad av och alltihop, jee! Ser mycket fram emot denna.

Väntarväntarväntar!!

PS: veckoslut, blah.

Vi håller tillbaka sommaren

Jag känner doft av sommaren dröja som parfym när du går förbi och är på vippen att sluka dig hel som vaniljglass på en het dag. Om man har chans att blomma, varför då vänta på vårens knoppar som sakta sakta slår ut? Det gör ont när knoppar brister? Det är konventionernas fel att jag tvekar. Min heta längtan bunden i traditioner, jag väntar på öppningar i mönstret, en chans att bryta igenom.

Kanske det är fel. Ska man leva på det här sättet, utan att våga släppa loss det viktiga där inne? (Herregud man är ju värsta modernisten.) Jag vill leva bättre. Att ta steget ut och falla utan att veta om hon tar emot en där nere eller om ben och hjärtat brister. Men om det vore så enkelt skulle jag ju göra det redan. Kanske man kan öva på det, lite och lite varje dag, tills en dag nånting kokar över och det inte går att hålla tillbaka längre..

Jag vill inte att du ska behöva göra så mycket om du inte vill. Jag är Don Quixote och har mars i skytten. Kapacitet finns.

Du är inspiration. Gick omkring och nynnade på den här sången idag.. Vår lugna dag med hetta under ytan.

Sjätte husets lektioner börjar

Solen har just gått in i fiskarna och jag känner mig tilltufsad i min dagliga verklighet (fiskarna = 6:e huset för vågen). Okej: städa, sov mer, ät bättre saker, gå tillbaka till att börja dagen med motion och säg inte ja till alla projekt.. Höll på och brista av stress i slutet på dagen, behöver en hel del lugn och ro.

Början på dagen var inte heller speciellt fin. Läste nåt som jag tolkade som vardagslycka: lekande barn och att få syssla där hemma och göra nåt vettigt istället för att springa över till TYS (hyresvärden här) för deras senaste påhitt och känna som om man aldrig är hemma egentligen förutom för att sova, men vad skulle det nu vara för poäng i att vara här anyway.. Att läsa om annat frambringade både glädje och en känsla av tomhet och meningslöshet.

Det är lätt att tveka när man har dagar som det här. Har suttit och försökt tolka: är det okej om jag.. , borde jag försvinna och ge fred och ro? Jag vet inte. Tänker på andra händelser och vibbar och tyckte det var positivt. Fortsätter framåt. Jag kan inte bära hela ansvaret, folk måste meddela på något sätt vad dom vill speciellt då de vill ha mer ro.

Astro.com har lagt upp en ny Zodiactopia comic strip igen. Ja de där ljuvliga krabborna.. Jag är inte lika okunnig som vattumannen i strippen, men ibland är man i mörkret när det gäller att gissa (eller vibba) sig fram till vad som pågår under skalet. Har ett "thing" för skal, dock, så det är inget klagomål, det är väldigt tilltalande, en del av attraktionen. Det har nåt att göra med vad som finns där under.. The soft center.

Hemma

För en stund glömde jag. Jag satt på föreläsning och tänkte på hur skönt det ska bli att gå hem efter denna långa dag. Och för ögonblicket kändes det helt naturligt och självklart att jag skulle gå den där vägen dit, upp för trappor, till dig, till oss. Det var min vardag, min enkla lycka, dit ledde min känsla av "hem".

Men det varade bara en stund. Plötsligt kom jag ihåg igen. Försökte att inte känna mig besviken. Ja just det ja..

Man ser inget om man inte tittar..

När jag var yngre läste jag en del om selektiv verklighetsuppfattning. Folk som menar att de aldrig har sett ett UFO och att om de fanns här så skulle fler se dem har inte läst om detta, tydligen. Numera har många sett på "selective attention test" videon som enkelt illustrerar hur det fungerar. (Jag såg inte det där heller första gången jag tittade på videon.)

Men det där med UFOn.. Enligt teorier (som jag inte har tillgång till nu) handlar det om hur vårt sinne beskyddar oss från att gå sönder. Ett UFO kan vara skrämmande, det ska inte finnas där, alltså ser vi det inte. Ju starkare tro på att det inte finns, desto mindre chans har man att se det.

Så det gäller att hålla ögonen öppna, på flera sätt.

“Because truths we don’t suspect have a hard time
making themselves felt, as when thirteen species
of whiptail lizards composed entirely of females
stay undiscovered due to bias
against such things existing,
we have to meet the universe halfway.
Nothing will unfold for us unless we move toward what
looks to us like nothing: faith is a cascade.
The sky’s high solid is anything
but, the sun going under hasn’t
budged, and if death divests the self
it’s the sole event in nature
that’s exactly what it seems.
Because believing a thing’s true
can bring about that truth,
and you might be the shy one, lizard or electron,
known only through advances
presuming your existence, let my glance be passional
toward the universe and you."

- del av dikten Cascade Experiment av Alice Fulton (1990)

Vad tröttsamt att gå omrking och "veta allting", att vara mainstream och cool och med andra ord en cynisk pessimist (ofta kallad "realist"). Det är roligt att pröva på konstiga saker, även om man inte alltid får något resultat.

Ska skriva senare (efter "hell day", den återkommande långa måndagen i denna period 3) om Minä Olen mässan.

Veckoslutspina

Vandrar rastlöst omkring på nätet, söker, går igenom sida efter slumpmässig sida men hittar inget som stillar min törst. Jag behöver mer. (Det går upp för mig vad jag söker efter egentligen, jag pausar.) Ja.. En uppdatering ska räcka hela dagen. Jag känner mig som ett svältande barn, inte helt säker på om jag ens har rätt att be om mer. Känner bara hungern. Rastlös. Spelar spel för att dämpa, glömma, inte känna djupt, vara god, snäll, tålmodig.

Splittring

Får nyheter och blir arg. Så arg att man mår illa. Vem vill vi ha? Den som fick ros, den som vi älskar, den som är karismatisk och rolig och modern och relevant. Vi sitter vid bordet och fräser. Sedan suckar vi uppgivet: om det inte lyssnas inom kretsen, varför skulle vår röst göra en skillnad? Tänker på tomheten. Om ljus försvinner och vi är kvar med bara en som har dörren öppen. Hemmet som splittras, värmen som sakta tynar ut, kurser som blir färre och torrare. Kampen om konsten som pågår medan vår entusiasm dör bort.

Det här handlar inte om realism och måttlighet, jag skriver om reaktioner och känslor. Jag och andra hoppas på att vi får behålla vår ros genom andra sätt framåt. Det öppna universitetet ska få feedback: vi vill ha kurser som inspirerar!

Jag också mina egna agendor. Jag vill se rosor blomma på bästa sätt, det är viktigt att rosor äger glädjeskratt och lever i ljus ljus ljus! En ljus verklighet. Man får bara hoppas att det inkluderar oss (mig).

Interlude med korten

Jag - "Nämen, okej, det här börjar vara lathet, jag kunde göra nåt, vad ska jag göra??"
Tarot - Strength.
J - "Ja okej, jag fattar, men vad ska jag på riktigt GÖRA?"
T - 4 stavar, världshjulet, tre svärd. Duh.
J - "0.0 Seriously!?"

Känner mig som ett rufsigt troll idag. Har njutit av röst, det är som att få driva iväg till en mjuk varm dimension nånstans. Är snuvig. Känner mig inte alls som om jag kunde göra nåt fantastiskt och lyckas med det. Nåjo, man behöver ju inte stressa heller, men ni vet det där med att smida och hetta och så..

Valentine's day, inte speciellt enkelt

Klicka på bilden för att se den i större format.

Det här var ungefär min process denna alla hjärtans dag. Hade idéer, men de flesta tankar var endera alltför riskabla eller sådant som skulle väcka uppmärksamhet. Litet och diskret ville jag ha det, och det lyckades ju. Är glad över att jag kunde göra nånting och även det lilla kändes som en stor risk med dödliga konsekvenser. Men jag lever vidare: so far so good?

Dagbok torsdagen den 9:nde

"Ohmygod so effing cute I'm gonna DIE!!!" ..och egentligen var reaktionen starkare än det, jag försnällar svordomar för att jag vill vara civiliserad. Men jo, vi passerade varandra och jag dog, så är det.

Jag frågade mina guider genom mina kort igår ifall de kunde visa mig nåt från ett av våra förra liv. De svarade ja. Förstås när jag vaknade på morgonen hade jag glömt att jag frågade och det mesta av mina drömmar tynade bort, men en sak stannade:
Någon ledde mig till en spegel och jag såg inte mig själv i reflektionen. Där stod en man, helt snygg väl, mörkbrunt hår, lite så där square-jawed Brad Pitt-aktig typ, men med en helt vanlig attityd, inte en ego typ. Och jag tyckte det var lite obehagligt att jag såg ut så där, för jag vill att folk ska behandla mig som en kvinna nu, oberoende av hur jag ser ut eller känner mig inuti.
Och drömmen fortsatte med helt annat..

Annat idag: stora koppar kaffe (med mycket mjölk, tack), ny begagnad bok om trädgårdarnas historia som jag köpte billigt för några dar sen och pulkkamöte! Prosa is going to RULE fastlaskiainen, I tell ya!!

Hittade en tidsskrift på humfbibban som är VACKER och intressant. Storyworlds, om allt möjligt narrativt. Might come in handy!

Yup, that's random stuff från idag. Jee.

Nånting annat än det akademiska för en stund..

Det här är nu bara nånting jag bestämde mig för att göra.

Hör till kategorin "intryck" eller kanske "inre värld".

Det här är sånt jag skriver för att jag vill, inte för att nån behöver läsa det.

~ ~ ~

Hon är prinsessa i vitt med stjärnklara ögon och glittrande dräkt. Hennes ögon är sänkta mot marken. Där gror en liten växt, så skör, så tapper i senhösten. Bakom henne bullrar världen. Egentligen är hon vuxen och har ansvar och stök. Men där inne är hon liten, ensam, fryser ibland. De andra barnen gick och lekte redan, skratten hördes först i närheten men tynade bort. Kvarlämnad, nej - inte passivt, de valde det, de lämnade henne kvar. Hon har sedan länge vant sig och sitter tyst i sin egna värld. De behöver inte komma tillbaka, de får inte, hon vill inte. Men tyst och stilla hoppas hon på att någon går förbi och märker att hon sitter där, och räcker henne sin hand, och så går de tillsammans..

~ ~ ~

I dreamed I found you naked on the shore, lying there as if dead. The sound of waves caressing seashore stones and I was trying not to stare. Your body so defenceless and exposed, waves of guilt kept hitting parts of me as I contemplated how ill you'd feel at this unchosen vulnerability. Still I could not look away.

"You're beautiful", I wanted to tell you this and erase any doubt, but the discourse of empowerment chattered away in my mind about the objectification of women and problematic value structures. "Doesn't everyone need to be told they're beautiful? Never mind everyone, do you?" I touch your lifeless naked arm with the back of my hand, to be close yet not.

As I scan your body with my eyes I try to not see the most private parts of you, because you might not let me watch. I often contemplate where the secret doors might lie, where you'd let me in. A body full of secrets. Your breathing is small but even. A body not dead, just lifelessly lying down. Sand and wetness shimmers on your skin and I bend down to kiss your lips. They're cold and taste of salt and strawberries, and it's pleasant.

Djungelliv

Ord! Jag som annars inte brukar tveka så mycket har konstigt mycket problem att få ut hela meningar. Blir det en vana så kunde det börja löpa det här, visst?

Tysta söta svar. En enorm kraft av härlighet som hålls tyglad. Du får mig att vilja måla. Jag vill göra mer!

Chanser är svårfångade djur. Jag kan inte gå och avbryta för att tala oväsentligheter, berätta om min dag eller fråga nåt om din. Vi behöver djungeltid, naturlig samvaro, men hur händer det nu sen när det är så här? Små vanor är mitt hoppfulla grässtrå som jag griper tag i.

Vi kunde ha hemligheter, djungeltrummor och gömda ögon mellan bananträden och fågelblomman.
Och efteråt kan vi göra smygstigar.

Men nu har vi annat. Jag väntar på Pictura möte där en HBL-fotograf ska presentera. Sedan uppsatsskrivande. Och du har ditt. En dag med något litet är bättre än alla dessa dagar av stagnation. Fortsättning följer.

Valet är över. Livet fortsätter oförändrat.

Nåh, så var det. Visst var det roligt att tänka sig att en grönpartist skulle kunna vinna den här gången. Har svårt att föreställa mig hur man tänker om man tror att en borgare tänker göra det bättre för alla, deras huvudfokus är åt fel håll.. Åtminstone verkar han vara för adoptionsrättigheter och sådant men om han kommer att betona detta och göra nåt åt saken är en annan femma. Han ser ut att mena att religionen äger termen "äktenskap" och vill därför fortsätta denna segregering. Status quo, med andra ord.

I debattprogrammet frågades nån expert om vad hon tror att kommer att förändras och hon svarade "Jag tror inte att mycket kommer att förändras".. Ja precis. Suck.

Man blir lite tokig med sådant här, kan vi inte starta en ny modernistisk revolt? Kanske det är det som är solsidan. Tider som dessa inspirerar till ny konst och nya tankar. Men visst är nånting fel nånstans? Folk orkar inte ens rösta. Varje gång det sägs på teve verkar de förvånade.

Kampen fortsätter på annat håll, vi går tillbaka till att påverka folket, påminna dem om att ojämlikheter påverkar folks liv medan vissa andra har det bra och kan sitta hemma och äta bakelser..

Homofobi, kärnkraftverk och röstningsdag

Dags att rösta. Jag har aldrig tyckt om Niinistö och hans värderingar och brukar ofta rösta grönt, så min röst har länge varit klar.

För nån vecka sedan stod jag i matkön och lyssnade på någons funderingar kring varför hon kanske inte skulle rösta på Haavisto i presidentvalet. Det var inte det att han är homosexuell, menade hon, utan svårigheten med hennes röst var att han inte fick vara för vindkraftverk. Jag hoppas att detta inte har att göra med att vindkraftverk förstör utsikten, för det är så jädrans viktigt att hitta alternativa energimetoder så att de inte bygger fler kärnkraftverk. Det är kortsiktigt och oansvarigt att gå in i ett vågspel med kärnkraftverk som producerar sådant gift att vi måste gömma det djupt inne i vår jord om det finns andra sätt att lätta elbördan.

Jag blev nog lite småarg där i matkön. Här försöker vi få igenom en kandidat med goda värderingar som ger homofobin en liten kick i ändan och så har någon sådant privilegium att de kan oroa sig mer om vindkraftverken, vilkas största drivkraft verkar vara kommersiella intressen snarare än de grönas framfart.

Maktlöshet. Där står majoriteten och talar om hur många rättigheter man borde få. Lite mer, inte för mycket? Jag brukar inte känna mig som en andraklass medborgare, men när valhysterin var som högst fick jag mig en rejäl dos av "ja du, visst är du okej men nu ska vi fundera (utan dig) på om du får vara fullvärdigt med i samhället eller inte". Stora headlines om hur homofrågan kan avgöra valet. Människor som säger att en homo kan inte representera Finland. Jag undrar om det är så här en invandrarperson känner sig också. Visserligen här, men inte tillräckligt bra för att få deltaga i samhället.

Vi är inte lagligt jämställda och Niinistö vill inte göra tillräckligt åt det. Adoptionslagen är åt skogen och man är inte tillräckligt normal för att få ha ett vanligt äktenskap. Det finns mycket annat än detta att beakta när man gör sitt val, men det känns nog lite bittert att höra att vindkraftverk är viktigare än jämställdhet.

Lördagsfjanteri

Här har vi Karin. Hon är en traumatiserad litteraturvetare. Hon gick till Arken idag för att studera. Hon visste inte att hon skulle bli ensam i rummet med en kärleksfull new age person.

..Ni vet, kramar och kristaller - och chakra cleansing videon!!

..Vi satt brevid varann och kände våra chakran. Värme. "Känner du? Behöver du hjälp? Låt mig hjälpa dig, Karin.."

Nånej. :P Men man blir lite fjantasifull när man sitter på uni en lördag.

Känn din chakra.. känn den där nere i slutet på din ryggrad, känner du värmen där nere? Slappna av..  X)

(Disclaimer: jag passar faktiskt ganska bra in i new age cirklar, så ingen disrespekt menad.)

Karin ritade en bild av det hela. Där sitter jag och ser creepy ut och hon tänker "hjälp mig". (Klicka på bilden för att se större, läsbar version.)

Sedan började melodifestivalen och vi gick till våra respektive hem, så oroa er inte, Karin mår bra och hennes chakror är speciellt skinande och rena nu.

Väntar på måndag och nya dagar. Fler idéer, mer fjanteri, mer hopp tro och det där, mer plötsliga dumma risktagningar. Vet inte var jag står, vad som händer. Vill hitta ledtrådar!

Saturnus tyngd

Det dova ljudet förstärktes när han stannade av och började vända om, tungt, arbetsamt. Hans ljud när han stannar är inte det samma som när han vandrar framåt: tonen är i högre skala och det öronbedövande ljudet blir svagt. Saturnus.. Jag väntar på att du ska gå framåt med mig igen. Vi går tillbaka över samma hedar, samma vindar, under en annan dag än första gången, ljuset är blekare och kraftlösare och det är ingen säsong, varken sommar eller höst. Mellanting, paus. Du tar mig tillbaka till slaktplatsen för att förstärka någon poäng. Denna vandring tar en evighet..

Vi har gått i tre år redan. Ett år kvar. Vi hade arbetat bra, började komma någonstans, nu raserar du det vi byggde. Stagnation. Hon tittar bakåt också, medan jag står en bit framför. Jag hör inte till det liv som står i den riktningen, jag är framtidsväg. Saturnus drar oss bakåt, bakåt.. "Tänk om, tänk på det, tänk igen.."

I slutet av Juni kommer den att gå framåt igen, sedan stannar den inte i Vågen längre. Nya horisonter dyker upp när Saturnus går in i skorpionen i slutet av 2012. Jag väntar på att känna mig fri. Jag väntar på goda nyheter. Jag väntar på att någonting äntligen får hända.

Fredag, kväll.

Frida och Karin gjorde mycket glatt ljud hela kvällen, vi gick till Fridas och åt hennes mat och sade konstigheter. Nu är det midnatt och alldeles ljudlöst, hemma. Har fått så litet gjort på sistone att jag planerar in studiedag imorgon. För en del fortsätter natten ännu, men jag bryr mig inte, det finns inget för mig där ute, jag kommer inte åt det.

Spelar upp minnen: mörka ögon, söt som bara den. Drömmer att det är framtid och jag får dela värme med dig, länge. Stänger ögonen, somnar lycklig..

Det är naturligt att älska bröst?

Tuomas Enbuske twittrar en hel del nonsens, försöker han vara rolig? Ja, säkerligen, skratta vill man ju. Det hela började med en tweet med hans reaktion till en forskare som uttalade sig i radion om att det stora intresset för bröst är kulturellt betingat.

Bröst visar vilket kön man hör till och könsmogenhet, menar Enbuske, och bröst intresserar män oberoende av kulturell bakgrund. Bröst är viktiga i fortplantningsprocessen. [1][2][3]

Vilken är den populäraste erotiska kroppsdelen i olika kulturer är ointressant i diskussionen, viktigare är hur Enbuske talar om kön, begär och natur.

Är små bröst mindre attraktiva?

Otillräcklig? Bild från tumblr Cut Your Damn Hair.

Det som jag ser som problematiskt är inte att det kroppsliga noteras, visst har kroppsligheten en effekt. Man måste dock vara försiktig med att dra slutsatser av det biologiska, speciellt när det gäller att legitimisera redan normativa föreställningar om kön.

Enbuske menar alltså att det finns en biologisk orsak till personers (mäns) erotisering av bröst och hånar idén om att bröstintresset kunde vara kulturellt betingat. Tanken bakom detta, så vitt jag kan se, är att eftersom bröst används för att mata avkomman dras mannen till saftiga bröst. Detta resonemang resulterar i att ju mindre bröst en kvinna har, desto mindre attraktiv är hon.

Enbuskes kommentar om bröst som tecken på könsmogenhet är också något oroande. Det finns vissa som menar att kvinnor med små bröst påminner för mycket om barnkroppar och att gilla sådant vittnar om pedofili. För en tid sedan gick det heta rykten på internet om att Australien bannlyste porr med småbröstade kvinnor på grund av att de såg för unga ut. Androgyna kroppar passar inte in i systemet och kvinnlig skönhet är förbundet med hennes reproduktiva roll.

Större bröst = riktig (attraktiv) kvinna?

Person med kvinnliga attribut och könsmogenhet.
Bild från tumblr Need to lose weight.

Det finns en tydlig heteronormativitet i Enbuskes uttalanden. En kvinna med mindre bröst står närmare manskroppen (alternativt barnkroppen) eftersom den inte uttrycker rätt kvinnliga kännetecknen. Att vara attraherad till en kvinna med små bröst betyder då att mannen (personen) är attraherad av manliga attribut. Den traditionella maskuliniteten förbjuder dessa homotendenser och därför är den kulturella betingelsen att gilla stora bröst hårt igenomförd.

Tanke: vad gör det åt biologimotiveringen när män kan amma?

För mig spelar bröststorleken ingen större roll, jag attraheras av många olika kroppar.

Älska mer, normalisera mindre, people! <3 Ta-ta!

Bild från tumblr Poppin' Champagne.

Dag med många skiftningar

Gick med tunga steg, kraftlöst hej till stort rum med något fyllda stolar. Kära vänner, kram och inget svar på hur jag mår. Ett ord till och tårar skulle bryta sig ut ur noga vaktat fångenskap.

Blickar gör mig glad, hopp och tro, och ack så vacker. Jag tycker om möten.

Sen nån typ som bara går, hänsynslöst in, kanske charmig. Jag morrar inombords och hoppas att han inte tänder gnistor.

Dörr som stängs men kort som säger att det är inte farligt. Dörr som öppnas.

Dagen flyter på med växlingar hit och dit. Bundna känslor. Ord som kastas runt i huvud men når inte munnen. Imorgon kanske mindre konstig dag?

Hoppas vi ses igen, Finnmanga

När jag kom hem för en stund sen fanns denna tidning framför mina fötter vid dörren. Finnmanga är en tidning som publicerar personers egna berättelser ritade i mangastil. Jag har varit prenumerant för kanske lite över ett år,. Jag tycker det är oerhört fascinerande att se hurudana historier folk (ungdomar) vill berätta och hur deras konststil ser ut. Det bästa har varit tidningens kommenteringssektion i slutet där en panel ger feedback på berättelserna som sänts in. Deras kritik är nyttig och intressant, de som målar får veta vad som fungerar och vad som kunde göras bättre.

Manga är en av mina favoritstilar, jag brukar själv också måla sådant ibland. Jag hade några drömmar om att också deltaga någon dag, men å ena sidan kände jag mig lite för gammal för publiken och å andra sidan har jag aldrig tagit mig tid att göra färdigt en hel berättelse. Feedback på vad man gör är alltid nyttigt, så bara för den sakens skull skulle det ha varit bra att vara med.

Nu meddelar redaktionen att tidningen läggs ner åtminstone för tillfället. Jag hoppas på dess återfödsel någon gång i framtiden, för jag hänger inte i sådana cirklar där jag skulle få se alster så som dessa och dessutom var det alltid en glädjande överraskning att hitta den i tamburen (den utkom ganska sällan så man hann alltid glömma bort att den skulle komma). Dessutom diggar jag tidningar som publiceras av folket för folket. Sådant behövs.

Natt

Dagen började med vissa livbojar, idéer som höll mig bunden till ytan och ljus och sol, men nu sjunker jag.. Djupare. Djupare. Orkar inte ens låtsas längre, leenden dyker aldrig upp, jag bara sitter. Väntar på att få gå hem. Sova. Drunkna. Försvinna.