Får nyheter och blir arg. Så arg att man mår illa. Vem vill vi ha? Den som fick ros, den som vi älskar, den som är karismatisk och rolig och modern och relevant. Vi sitter vid bordet och fräser. Sedan suckar vi uppgivet: om det inte lyssnas inom kretsen, varför skulle vår röst göra en skillnad? Tänker på tomheten. Om ljus försvinner och vi är kvar med bara en som har dörren öppen. Hemmet som splittras, värmen som sakta tynar ut, kurser som blir färre och torrare. Kampen om konsten som pågår medan vår entusiasm dör bort.
Det här handlar inte om realism och måttlighet, jag skriver om reaktioner och känslor. Jag och andra hoppas på att vi får behålla vår ros genom andra sätt framåt. Det öppna universitetet ska få feedback: vi vill ha kurser som inspirerar!
Jag också mina egna agendor. Jag vill se rosor blomma på bästa sätt, det är viktigt att rosor äger glädjeskratt och lever i ljus ljus ljus! En ljus verklighet. Man får bara hoppas att det inkluderar oss (mig).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar