Onsdag var nog bra..

Tidigt idag: Inom mig brister nåt av värmen, jag orkar inte längre vara åtskild. I en stund av vansinne reser jag mig nästan för att mötas, omfamna. Stoppas av intellektet. Hjärtat svider till. Apati följer och dämpar. (Tacksam för att ha fått brista, kändes bra.)

Mellantid: Jag biter ihop, tungan munnen gommen har limmat fast sig, inget ljud. Trötthet gnager på mig, jag sjunker ihop, vet inte hur jag ska göra.

Slut: Med rutiner kommer lugnet, känslan av att allting inte måste lösas idag. Ändå piskar någonting i bakgrunden, tiden är nu, vi är redo fastän vi inte är det, gör nånting!

Natt: Jag regnar över att jag inte är en stjärna, jag vill att du ska kunna vara stolt över mig. Det tog två timmar att komma till denna insikt, gick på krigsstigar över annat först. Jag behöver inte vara bäst för att hitta lugn, men det här är inte tillräckligt. Mental kamp med mig själv, gör te, bestämmer mig för att sova.