För att man inte minns

För nå't tag sedan var jag inspirerad till att skriva ner detaljer av mitt liv, känslor mest, en del händelser, för objektivitetens skull. Inte för att dokumentera den objektiva verkligheten, jag tror det är en myt som folk intalar sig själv om mest för att det skulle vara mycket enklare om allt kunde mätas och instämmas om. Men för att minnet förändras och så plötsligt fattas det bitar.

Det har gått nästan 3 år nu. Då hela världen förändrades. Jag har många starka minnen, men knappt några anteckningar från det hela. Minnen korrumperas och ändras, det känns osäkert, inte alls som ord på papper. Vad hände? Jag försöker fortfarande komma till den plats där jag är helt okej med alltihop. Men jag har kommit till någonslags kompromiss-stadie. Det är okej att vi exploderade, det är inte så farligt, jag dog flera gånger men lever ännu, och om vi får vara vänner så har vi ett lyckligt slut.

Orsaken till de få anteckningarna var den där Tystnaden. Det var som att äta sig smockfull på känslor och desperat hålla andan för att inte låta ett känslohopp flyta upp ur magen, ut ur munnen och upp i skyarna. Ingen fick veta. Det var så hemligt att jag inte vågade sätta det i ord. Farligt. Förbjudet på flera sätt. Vad skulle mamma tänka, vad skulle pojkvännen känna, vad skulle hon tycka, skulle vänner stöda eller förebrå? Min säkra framtid krashade, världen förändrades och jag har inga anteckningar.

Jag bar allting själv för en lång tid. Det var tungt. Ensamt. Maddening. Därför skriver jag nu, tyst som en mus, i hemlighet, så som Celie i The Color Purple, men om mindre hemska saker. I boken står hennes liv bara mellan Celie och Gud, för mig är det bara jag och min låsta elektroniska anteckningsbok. Ja, och mindre dramatiskt. Jag vill kunna läsa om hur det var nu och minnas tillsammans med texten. Visst kan saker och ting verka fjantiga senare när man vet hur det gick, men är man en obotlig romantiker som jag så vill man komma ihåg dumma detaljer som blicken från dörröppningen, om det var sol ute den dagen eller inte, de söta röda stövlarna, skrattet, oväsentliga kommentarer som betydde så mycket för att det var som näring till en uttorkad växt.. Ja, ni fattar. Kanske kommer det en dag då allt det här är irrelevant, men å andra sidan om jag är 90 och ännu skriver poetiska tankar om den här, då vill jag nog ha mina anteckningar kvar som stöd.