Jag mäter varje steg. Ett, två, tre.. Medelsnabb takt. Ingen blick. Ser ut som koncentration. Jaha, okej, score: noll, neutralt. Där kommer ett igen: våta tår? Pluspoäng! Glad. Den går förbi flera gånger, ingen reaktion, jag läser ingen märkbar nervositet, alltså är jag bara ointressant? Ja, nå, jag ska försöka att inte ta det personligt. Ansiktsuttryck, annan reaktion, väntas nu, du ser inte alls ut som då förut! Minuspoäng. Stora.
Kanske man kan kalla det en ovana, eller en säregenhet att någon som annars är lite borta med vinden kan plötsligt vara så skarpt detaljfokuserad, men när jag är intresserad läser jag varje mänsklig enskildhet ända ner till det oväsentliga. Det behövs inte alltid sägas så mycket om känslor, det hörs ju ändå. Vid varje vaken stund, du håller ditt ansikte, ger små signaler. Jag har god empatiförmåga, min kropp vill simulera din för att höra dig. Och jag vill höra dig, du ljus. Men visst, ord behövs också, förklaringar, för fastän man känner reaktionen så kan man bara gissa sig till orsaken. Varför dessa minuspoäng, vad förändrades, är det allvarligt?
I'll take you at face value. Bokstavligt talat. Kroppen, det tysta språket. Det senaste du meddelade kom fram i starka toner, man behöver inte göra så mycket mera för att skrämma bort mig. Du nämnde det där också, medvetet eller omedvetet ditt sinne vilade där, med den. Förståeligt, men om jag var ett ljus skulle du väl sakta omfamna mig och skydda mig från dylika hårda sanningar, det där man inte vill tala om för att man lever ut en fantasi. Gränser kan man dra, men vi vandrade mitt i landet nånstans, inte alls nära gränserna. I normala fall skulle jag inte tolka det så drastiskt, det föll inte på det, jag är inte rädd för sanningen, men i kombination med allt det andra fick du vintern att komma tillbaka. Jag tog det som ett sanningsvärde. Inga konfliktande signaler, starka meddelanden, du vet vad du vill, okej, jag vill inte höra mera, jag fattar och försvinner. Personer är mer komplicerade än en dags meddelanden, men jag kom inte ihåg när jag senast sett värmen i dina ögon, den där sommarvärmen..
Jag kände doften av sommaren men vårvinden ilade och jag drog ihop, det här är inget klimat för att låta blottande blommor sakta slå ut. Kanske vi kan göra vår, spräcka isen och hoppa i pölar, det blir nog roligt det också. Sommaren verkar dock inte komma. Jag känner mig kall innuti, frysande, för när man en gång smakat smultron är det bittert att se snön falla. Kanske reagerar jag för starkt, det brukar lite vara så med folk som är känsliga för stimuli, men vi får se, vågar inte hoppas. De här senaste åren har bränt min tro, idealism. Känner mig dock fortfarande naiv. Det har sina bra och dåliga sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar