Musens dagbok, del vaddetnublir..

Lite känslolarv igen. Snuttar av dagar. Vissa dagar är lite såhär, man är lite tafatt av sig, men det blir nog bättre ska ni se!

~~~

Värme. Det är kanske något jag inbillar mig, men tonläget sände vågor av värme. Harmoniskt, ljuvt och smekande anlände det till mig. Du rörde vid mig med din blick, sådär som du ser på mig ibland, och din röst, och jag sjönk ner i det varmaste vattnet, redo att andas in vätskan i mina lungor och drunkna i det goda. Men osäker bland alla huvuden böjde jag mitt och sade inte så mycket mer. Du gick och tog vattnet med dig. Min kropp protesterade instinktivt din frånvaro och elden brann. Närhet, rör mig, låt mig beröra. Hjärtat vill det. Låt eldens tunga smaka på oss. Jag brann i tysthet till en liten hög av sot.

~~~

Plötslig närvaro, oförberedd, du säger och jag skrattar, rodnar upp till öronen men du försvinner bakom hörnet redan och märker förhoppningsvis inget. Hela kroppen i spänningstillstånd, ett bra sådant, och knäsvag. Trodde sådant var bara nåt folk sade, men jo det stämmer, jag lutar mig mot pelaren. Oj. Sådandär är du, hela planeter störtar undan, kometer dras in och universum är i ett enda kaos när du dragit igenom. Och så går du käckt vidare, oskuldsfullt omedveten om din naturliga effekt på verkligheten. Jag återställer några planeter och följer efter för att säga det jag skulle ha sagt om du inte hade slängt mig flygande sådär.

Merete Mazzarella: Otrohetens lockelse

Lyssnade på Merete Mazzarella idag gällande mitt favorit-topic: kärlek, relationer. Hon satte fingret på vad som stört mig länge gällande det där med polyamori, den delen som är det uber idealistiska, orealistiska, det där individ-centrerade skrikande barnet som ska ha allting men vågar inte sätta sig själv på spel. Mazzarella drog parareller till hippietiden och hur dessa samma ideal inte fungerade då heller. Det är lite det jag tänkte också, att ärlighet löser inte alla problem, avundsjuka botas inte med idealism, free love i all ära men man mister också saker då man går den vägen. Och sedan tidsbristen. Man kan inte hänge sig relationen på samma sätt, det måste delas upp, alla får mindre delar. Jag vill hänge mig, kasta mig ner för klippan och dö i kärleken. Jaja, dramatiskt, det bor en Madame Bovary i mig. (Detta är knappast en stor överraskning för nån.)

Själva föreläsningen hette "otrohetens lockelse" och Mazzarella förde oss genom Odysseus hemresa där han träffade kvinnor som han stannade hos av olika skäl. Hon talade om den klassiska femme fatale Circe, den mjuka älskande manipulative Calypso, och den unge Nausicaa som genom ett förhållande skulle symbolisera en ny start i livet. Måste man gifta sig med någon ung för att känna sig som då förut, före kriget och eländet i livet? Kan man inte få en ny start med vem som helst? Kanske det underlättar för vissa, kanske är jag som 30-åring inte tillräckligt gammal för att ha insikt? Jag längtar verkligen inte till någon nystart som 20, eller värre - ännu yngre. Nej tack, hade dom åren redan.

Kärlek, otrohet, längtan, hettan.. Vi försöker vårt bästa att hitta vägen till värmen och helheten. Jag är inte lättpåverkad av Circe, försöker undvika emotionella snärjor som Calypso som håller fast en även när man vet att man borde gå, och lilla Nausicaa låter inte mogen för ett riktigt förhållande som är "built to last". Trots det är man här och undrar hur man kommit in i dessa komplicerade situationer där det är 100% längtan och en massa hinder, i motsats till vad som diskuterades efter presentationen om hur i denna dag personer inte behöver vänta så länge utan hoppar i säng bara sådär. Jaha, det låter ju roligt.. Vissa andra gör sitt liv mera Twilight-aktigt (sådär som det är i början av boken), inte avsiktligt. Hur blev det såhär? Fel bok. Behöver mindre glittrande vampyrer, mer.. tja.. vilken bok borde man ha som rättesnöre?

Romantiskt fluff, drömmar.

Jag dagdrömmer att du dagdrömmer om mig. En dröm i en dröm i en dröm och vi är ute vid räcket och det är salt i luften och vi talar oväsentligheter. Tillsammans, på äventyr, livet. Senare inne med ljud och ljus och värme och tittar ut genom fönstret, äventyr där ute, men jag ser inte ut jag ser på dig, och du ser hur jag ser på dig, och då vet du. Kanske inte allting, men mer, om hur vacker du är, precis som du är. Jag korsar oceanen med några steg och plötsligt är vi alldeles nära och jag bryr mig inte om att jag gör dig nervös och folk får stirra om de vill. Inget stort, bara kyssar, det är för tidigt för utpräglad voyerism. Och väggarna börjar rasa, och kvällen går vidare, och tillfredsställelsen att avsluta natten på samma plats, tillsammans. Jag drömmer att du också drömmer..

Barnslig

Jag var redan på väg då jag stannade för att tänka på det lite. (Jag borde ha anat vart detta skulle leda.) Trött, hungrig, fryser, svårt att hålla ögonen uppe.. Kanske jag borde vänta. Nej, det är viktigt att hålla en dialog, dessutom var du så söt hela dagen att jag ville svimma. Väskan stadigt på axeln. Tvekar. Stannar vid datorn. "Ja, men.." Läser uppdateringar, läser nonsens, läser artiklar. Läser någonting som skrämmer mig. En alldeles vanlig kommentar. Skräcken slinker in i mig. Plötsligt är du så fin och jag så barnslig. Tankarna flyger ur mig fastän jag försöker hålla dom i bur. Är jag en dum unge om jag går? Jag har inget förnuftigt att säga, det är bara jag, sådär som jag är. Ingen världsvana, bara lite vett, har en massa konstiga funderingar, intresserar det nån att höra på sånt? Äh. Man ska bara gå och låta folk reagera, då vet man vart man står. Ändå står jag stilla. Jag kan inte skaka av mig rädslan, efterbilden av skräcken. Jag går hemåt och stannar för att leka vid en stor is-och-vatten pöl för att jag har stövlar på.

För att man inte minns

För nå't tag sedan var jag inspirerad till att skriva ner detaljer av mitt liv, känslor mest, en del händelser, för objektivitetens skull. Inte för att dokumentera den objektiva verkligheten, jag tror det är en myt som folk intalar sig själv om mest för att det skulle vara mycket enklare om allt kunde mätas och instämmas om. Men för att minnet förändras och så plötsligt fattas det bitar.

Det har gått nästan 3 år nu. Då hela världen förändrades. Jag har många starka minnen, men knappt några anteckningar från det hela. Minnen korrumperas och ändras, det känns osäkert, inte alls som ord på papper. Vad hände? Jag försöker fortfarande komma till den plats där jag är helt okej med alltihop. Men jag har kommit till någonslags kompromiss-stadie. Det är okej att vi exploderade, det är inte så farligt, jag dog flera gånger men lever ännu, och om vi får vara vänner så har vi ett lyckligt slut.

Orsaken till de få anteckningarna var den där Tystnaden. Det var som att äta sig smockfull på känslor och desperat hålla andan för att inte låta ett känslohopp flyta upp ur magen, ut ur munnen och upp i skyarna. Ingen fick veta. Det var så hemligt att jag inte vågade sätta det i ord. Farligt. Förbjudet på flera sätt. Vad skulle mamma tänka, vad skulle pojkvännen känna, vad skulle hon tycka, skulle vänner stöda eller förebrå? Min säkra framtid krashade, världen förändrades och jag har inga anteckningar.

Jag bar allting själv för en lång tid. Det var tungt. Ensamt. Maddening. Därför skriver jag nu, tyst som en mus, i hemlighet, så som Celie i The Color Purple, men om mindre hemska saker. I boken står hennes liv bara mellan Celie och Gud, för mig är det bara jag och min låsta elektroniska anteckningsbok. Ja, och mindre dramatiskt. Jag vill kunna läsa om hur det var nu och minnas tillsammans med texten. Visst kan saker och ting verka fjantiga senare när man vet hur det gick, men är man en obotlig romantiker som jag så vill man komma ihåg dumma detaljer som blicken från dörröppningen, om det var sol ute den dagen eller inte, de söta röda stövlarna, skrattet, oväsentliga kommentarer som betydde så mycket för att det var som näring till en uttorkad växt.. Ja, ni fattar. Kanske kommer det en dag då allt det här är irrelevant, men å andra sidan om jag är 90 och ännu skriver poetiska tankar om den här, då vill jag nog ha mina anteckningar kvar som stöd.

Mot värmen

Vi är svalor som trotsar vårens kalla vindar och söker oss mot nord. Vi har vingar som kommer att bära oss över vida hav om vi vågar ta sats och flyga. Lita på ljuset, dyrka solen, sommaren kommer att följa. Sjung en svalosång, jag hör dig och sjunger med dig, vi hittar våra noter och harmoniserar. Du. Följeslagare. Ljusets barn. Fågelhjärta. Vi. Möjligheterna. Känslan. Värmen.

Talande tystnad

Jag mäter varje steg. Ett, två, tre.. Medelsnabb takt. Ingen blick. Ser ut som koncentration. Jaha, okej, score: noll, neutralt. Där kommer ett igen: våta tår? Pluspoäng! Glad. Den går förbi flera gånger, ingen reaktion, jag läser ingen märkbar nervositet, alltså är jag bara ointressant? Ja, nå, jag ska försöka att inte ta det personligt. Ansiktsuttryck, annan reaktion, väntas nu, du ser inte alls ut som då förut! Minuspoäng. Stora.

Kanske man kan kalla det en ovana, eller en säregenhet att någon som annars är lite borta med vinden kan plötsligt vara så skarpt detaljfokuserad, men när jag är intresserad läser jag varje mänsklig enskildhet ända ner till det oväsentliga. Det behövs inte alltid sägas så mycket om känslor, det hörs ju ändå. Vid varje vaken stund, du håller ditt ansikte, ger små signaler. Jag har god empatiförmåga, min kropp vill simulera din för att höra dig. Och jag vill höra dig, du ljus. Men visst, ord behövs också, förklaringar, för fastän man känner reaktionen så kan man bara gissa sig till orsaken. Varför dessa minuspoäng, vad förändrades, är det allvarligt?

I'll take you at face value. Bokstavligt talat. Kroppen, det tysta språket. Det senaste du meddelade kom fram i starka toner, man behöver inte göra så mycket mera för att skrämma bort mig. Du nämnde det där också, medvetet eller omedvetet ditt sinne vilade där, med den. Förståeligt, men om jag var ett ljus skulle du väl sakta omfamna mig och skydda mig från dylika hårda sanningar, det där man inte vill tala om för att man lever ut en fantasi. Gränser kan man dra, men vi vandrade mitt i landet nånstans, inte alls nära gränserna. I normala fall skulle jag inte tolka det så drastiskt, det föll inte på det, jag är inte rädd för sanningen, men i kombination med allt det andra fick du vintern att komma tillbaka. Jag tog det som ett sanningsvärde. Inga konfliktande signaler, starka meddelanden, du vet vad du vill, okej, jag vill inte höra mera, jag fattar och försvinner. Personer är mer komplicerade än en dags meddelanden, men jag kom inte ihåg när jag senast sett värmen i dina ögon, den där sommarvärmen..

Jag kände doften av sommaren men vårvinden ilade och jag drog ihop, det här är inget klimat för att låta blottande blommor sakta slå ut. Kanske vi kan göra vår, spräcka isen och hoppa i pölar, det blir nog roligt det också. Sommaren verkar dock inte komma. Jag känner mig kall innuti, frysande, för när man en gång smakat smultron är det bittert att se snön falla. Kanske reagerar jag för starkt, det brukar lite vara så med folk som är känsliga för stimuli, men vi får se, vågar inte hoppas. De här senaste åren har bränt min tro, idealism. Känner mig dock fortfarande naiv. Det har sina bra och dåliga sidor.

Slice of life

Livet leker, kursarbetet flödar, tycker om det här.. Söndag känns bra, ska träffa folk för att planera vårt kursprojekt. Där ute lyser solen och hela dagen har fåglar flygit till mitt fönster för att äta solrosfrön. Blåmesar, talgoxar och de där fina gröna som har ett helt otroligt kvitter. ..Nej, inte undulater.

Hälsade på hos syrran igår och det var en mindre (spännande) shock att kunna se på teve (jag har ingen), rolig film - och alla de där reklamerna. Vi satt en stund och himlade oss över de budskap som kommer fram i dom, och värst av allt, att de där pre-feminist Saarioinen reklamerna om mat som mamma har lagat har vunnit pris för bästa reklam någongång i tiden. Ja, den där bubblan vi lever i.. Universitetsvärlden där allt är bra och mer jämlikt och folk är snälla med normbrytare.. och så kommer verkligheten emot där Saarioinen får pris för att ha gått tillbaka till 70-tals värderingar! Inte att undra på att homosexuella inte ännu har ordentlig adoptionsrätt. Man blir så arg. Men det var roligt att rant med syrran.

Gick på Tom of Finland utställningen igår, ska skriva om det senare, det kommer nog att ta en stund. Kan inte riktigt lägga mig till ro före jag gjort något kursarbete, det gnager på mitt sinne, måste fortsätta.. Man har liksom inte rätten att leka för länge före man åtminstone försökt läsa/skriva nånting, även om det är söndag. Dessutom är den där listan på böcker som vi ska läsa till litthissan lång, lång, låånnng.

Astrologi #1

You know you're an air sign when having a fun/challenging/sparring conversation is just as much of a turn on as actual touch.

(Det blev så klumpigt att försöka översätta den tanken till svenska, så det får vara.)

Vill gärna ha mer?