måndag 28 maj 2012

Var är min ritplatta!?

Vattenfärg och sådant, genom ett filter. (Från dec.2011)
Ja, alltså, när jag flyttade satte jag ritplattan någonstans säkert, för den får förstås inte böjas eller ha en massa saker på sig.. Det är först nu (ca: en månad efter flyttningen) som jag plötsligt har fått dagar som inte är studier från morgon till kväll, så allting i mitt rum är fortfarande i två stoooora högar.

Ni trodde att jag överdrev, va? Ha!
Tänker varva studier med städande nu i dessa välsignade sommardagar, men jag undrar hur länge det tar att gräva sig fram till det där "säkra stället" som ritplattan är. Jag ska vara den store skaparen för Prosas hemsida och en CV-aktig sak borde göras snart (och detta behövs plattan till). Dessutom har jag inte på länge fått skapa visuellt ordentligt. Jag får hålla mig till traditionens penna + papper ännu, men åh, längtar efter mitt digitala kanvas och de uttryck det ger mig.. Jag vill måla något om det som är så ständigt i mitt sinne för det gör mina stunder lyckligare. Ljuset.

Nåjo, hur länge kan det ta att få ordning på täppan, hmm?

söndag 27 maj 2012

Och religionsvetaren vaknar till liv!

Har sett på en väldigt söt film idag: Little Krishna - The Darling of Vrindavan. Tyvärr har jag bara läst några ynka stycken översatt originaltext om honom, så hur mycket de håller sig till, hmm, sanningen, det vet jag inte. Troende folk verkar tycka om filmen, det är ju ett bra tecken!

Inte filmen.

Det hela började från klippet ovan, som ledde till en youtube rekommendation till filmen. Krishna rap!? Jovisst. För länge sedan när jag läste religionsvetenskap som mitt huvudämne så var Lord Krishna den enda av de hinduiska gudarna som blev riktigt levande för mig. På något sätt fick jag snabbt en personlig relation till Krishna, det kändes så alltså, som om han gjorde en förbindelse för att jag visade intresse. (Det går förstås att tolka erfarenheten på flera sätt.) Deras "hare krishna" mantra är en mood booster även då jag egentligen inte vill känna så mycket glädje. Det är som i filmen, jag känner mig gladare även då jag inte önskar det. Men ta mig inte på fel sätt, jag har inget intresse av att joina rörelsen som vi ser på gatorna ibland här i väst. Det passar mig icke. (Även om det tydligen finns lesbisk-vänliga hinduer: The Gay and Lesbian Vaishnava Association.)

Ska fortsätta kvällen med att titta på Barbie: Princess Charm School och se om den är så evil som den låter. "Alla flickor vill bli en prinsessa" och alla flickor är prinsessor är sådant jag har hört eller uppfattat härtills. Ganska snävt definierad flicka det där, men det är helt okej för mig, för jag känner själv inte något behov att *alltid* kvalificera som flicka/kvinna.

Hmm. Måste jag sätta in en kommentar om hur jag bryr mig skit i vad ni andra tror på och önskar att samma frid ges åt mig? Vissa folk tror att så fort man tror på nåt så vill man sprida det vidare och få andra att förstå. Jo jag tackar.. Gissa varför jag till sist inte orkade med tanken om att jag skulle vara religionsvetare och för evig stå där i mitten mellan ateister och troende? Ateister är för fan likadana. Ofta lite mindre självinsikt bara, eftersom det finns tanken om att de skulle vara "neutrala". Suck.

tisdag 15 maj 2012

Fina, fina bilderböcker


Jag går på en visuella studier / litteraturvetenskap kurs om bilderbokens estetik.

Det är en kurs som får en att vilja måla.

Eller åtminstone klotta medan man lyssnar.

Det är inte ett tecken på att jag inte är uppmärksam.

Ofta kommer jag bättre ihåg vad som har sagts på föreläsningarna när jag har anteckningar + klotter. Bara att se bilderna gör att vissa delar av vad som har sagts kommer tillbaka i minnet.

Kursen får en också att vilja köpa bilderböcker.


* * *
En del av en större bild i boken Snäll.
Gro Dahles Snäll är en bilderbok som jag blev riktigt förtjust i. Tycker om måleristilen, det där mjuka med de starka kanterna. Den oöversträngda färgskalan. Bilderna är gjorda på ett stilfullt sätt, man ser att personen kan rita riktigt på riktigt, vilket man inte kan säga om alla bilderböcker just nu. Den är vacker och har en intressant berättelse om en snäll flicka, vilket jag kan relatera till. Är dock smått oroad över slutet - blev hon likadan som alla andra? När folk menar att jag ska anpassa mig till majoritetstemperamentet brukar jag vara bångstyrig och säga "nääe, nu orkar jag inte med er".

* * *
Granpa och i bakgrunden andra kursböcker.
Så har vi John Burninghams Granpa som flera verkade ha lite problem med. En del tyckte att den var ful, andra fattade inte historien. Ja, den var lite ful på vissa ställen, men jag tyckte om de flesta av bilderna, kanske för att den naivistiska stilen passar till texten som är väldigt speciell. Texten och bilden på varje uppslag verkar ofta berätta olika historier, som om man ser en dialog från en viss dag och sedan ser en bild från en annan. Texten är kort och väcker associationer istället för att den skulle utförligt berätta. Berättelsen är ljuvlig. Den handlar om en mor/farförälder och hans barnbarn. Idyll.

* * *
Blodig bilderbok.
Vissa bilderböcker kan vara kontroversiella, så som denna. Kan man..? av Petter Lidbeck och illustrerad av Lisen Adbåge. Härligt grotesk! Skulle antagligen ha tyckt mycket om den som barn. Berättelsen handlar om hur huvudpersonen går omkring och testar på allt möjligt farligt som slutar olyckligt, så som att mata pirajor och locka håret med en borrmaskin. Sidorna varierar turvist mellan frågeställningen "kan man..?" med det påföljande svaret "Nej, det kan man inte" på varje beklagansvärd fundering som flickan försöker sig på. Exemplen innehåller vissa mer realistiskt pedagogiska frågeställningar som skulle ha varit relevant för mig som barn, exempelvis "kan man gå ut i gatan utan att se sig för?" eller det där om man kan skjuta en pil rakt upp i luften och vänta på att den kommer ner. Tja, mina pilar flög nog aldrig såpass rakt att de skulle ha träffat mig även om jag hade gjort så.. Humoristisk bok, förskräcklig och underhållande. Rubbar på förväntningar.

* * *

Till sist vill jag nämna en Ulf Stark bok illustrerad av Anna Höglund: Min syster är en ängel. Boken vann Augustpriset 1996. Visst, verket behandlar döden och hur det är att älska någon som inte finns där, men ärligt talat så var det när han klädde sig till sin syster som fick mig att fastna för berättelsen. Ja, det var ett fint sätt att bearbeta att systern inte fanns där, men dessutom får man se hur omvärlden reagerar på "könsbytet" samt hur han känner sig i peruken och den röda klänningen. Han tar själv inga problem över det hela, det var hur naturligt som helst att klä upp sig till flicka. Något störande är det att han konstaterar i slutet att han inte behöver göra det igen. Det är på sätt och vis som om Stark måste understryka att pojken nog återgår till de konventionella könsgränserna. Antagligen är poängen att han har bearbetat systerns död, men historien skulle ha mått bättre utan konstaterandet.

* * *
Fridolin och frukost?
Jaha. Framför mig sitter Frida och frestar med frukostbröd. Frida kan koka ägg på ett mästerfullt sätt och sätter dem på bröd med avokado. Dags att sluta skriva och skaffa mig lite kvällsfrukost också!

lördag 12 maj 2012

Drömtydning

Drömde att jag träffade, på något evenemang, en 30-nånting-årig new age guru som höll en informell föreläsning och spontant masserade/smekte mitt huvud med sin fot, vilket resulterade i ett superfint lugnt och energifyllt tillstånd i mig inom bara några sekunder. Typen bredvid sade att gurun hade redan gjort så där på många konstnärer idag, det tycks vara nånting speciellt med konstnärer som det där fungerar så bra på. ...

Varför foten? Symbol för resa, jordnärhet? Det brukar vara händer som är kreativa, men kanske i det här fallet skulle det ha blivit alltför intellektuellt/emotionellt, för långt ifrån marken, för rent. Fötter är smutsiga också. Med händer tar man i, med fötter håller man ifrån. En bättre människa kanske tar i den lägrestående med sina fötter för att inte smutsa ner sig själv. Fötter kan ha styrka, de tar emot en när man hoppar och man "landar på fötterna".

Om ni hittar fler tolkningsmöjligheter eller associationer, kommentera..

tisdag 8 maj 2012

Antagonisten berättar

Blev och fundera på det här med antagonister. Attraheras man till de antagonister som representerar ens dolda önskningar på något sätt, eller med andra ord ens inre sår?

Efter alla dessa år glömmer jag fortfarande inte André DiMera från Days of Our Lives. Ser man på klippet nedan verkar han som en riktig sleeze, aggressiv och passionerad. Han uppträdde kontrollerat och civiliserat, hade stora (mörka) planer och ett uberöverflöd av charm.


När jag ser på klippet känner jag hur skönt det skulle vara att släppa taget, att vara den som blir bortrövad till ett bortglömt palatshus på en tropisk ö tillsammans med en typ som är så starkt intresserad av en samt har sådana inre sår att han kidnappar en dit (och det är ju klart att man egentligen älskar typen, annars skulle det inte vara roligt!). Drömmen består inte av att sedan bli där för evigt, utan hellre av att vinna hans tro och tillit, hela honom till en viss grad med sin rena kärlek, och sedan resa tillbaka i Salem som ett par där man försöker hindra typen från att döda halva stan. Roligt, no?

Å andra sidan gör André en snedvriden parodi på den arketyp jag vill vara. Passionerad, inte rädd att utöva sin kraft, följer sitt hjärta, civiliserad och intelligent, charmig som fan, etc.

Jag vill vara André. Men jag vill helst vara Anna, kvinnan som får André/Tony (egentligen Tony, men det är en long story..), den stora kärleken. Hon är passionerad och smart, men utövar inte sin kraft på samma sätt. Hon är tvillingsjälen, ljuset, hon som kan hela med kärlek. Man kan inte vara antagonisten, det är att bli såret, att gå för långt. Men att bara vara ljuset är att fattas något.

Lösningen borde sitta någonstans i kärleken, att sammangå till en enhet, att sätta ihop såret och sitt bättre jag. Då återfår man den del av sig själv som splittrats loss i det trauma som orsakade såret och det bättre jaget blir mer autentiskt.

Man kan argumentera för att det inte finns ett autentiskt jag, men då läser man mig för bokstavligt. Känner ni vad jag menar? (Och nu sitter jag fortfarande och undrar om jag borde vara oroad över att nån tänder på en antagonist som jag upplever som stundvis elak och helt och hållet ansvarslös. Man fattar varför den är så där, men åh, jobbig i längden. Jag reagerar så för jag känner mig som Buffy som får gå omkring och rädda situationer för att andra inte tar sitt ansvar. Det är inte roligt att se folk flippa ur när man själv städar efteråt. Men det är såret och dess styrka som är det viktiga, så vilka är de lockande kraftgivande kvaliteter som antagonisten uttrycker, som just den här personen reagerar på?)

måndag 7 maj 2012

Ålder tycks då inte hjälpa något

Jag sitter och funderar ut konversationer, skrattar, skrockar och känner mig modig.
Men sen när jag ska gå knyter sig nånting i magen.
Jag andas minimala andetag. Mår sådär illa.
Tänk om jag glömmer alltihop? Det är så lätt. Så står jag där och har ingenting att säga, fastän jag egentligen har allt. Och du tittar på mig sött, och egentligen är det kanske okej, om jag tappar bort mig på grund av dig. Men ändå blir jag så nervös. Varje gång. (Lite lättare med varje tag.) Ja urk..

söndag 6 maj 2012

Brittiskt trädgårdshjärta



Hittade detta på morgonen och kände mig så plötsligt exalterad att det gjorde ont i hela kroppen: BBC Gardeners Corner (radio).
http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/garden

Då är det inte så att det garanterat är ett bra program, jag har inte lyssnat på det, jag bara reagerar som Pavlovs hund på brittiska trädgårdsprogram. Det är ett landskap jag känner igen mig själv i, på något sätt känns miljön mera hemma än det jag har här i Finland. Och ah, trädgårdsprogrammen.. Alla dessa blommor jag inte riktigt kan odla här, blomnamn jag inte känner igen, trädgårdsutrymmen jag inte äger, men åh jag avgudar Alan Titchmarsh och får inte nog av brittiska trädgårdsprogram!

Och that reminds me - jag har ju frön och skott som borde planteras!! Med den stora eländiga flytten så har allting fått stå, men de orkar inte vänta på mig hur länge som helst.

Ibland tänker jag att det vore fint att bo i Somerset. Men de har sina problem också.. Vad jag har tillräckligt med egna plantor här hemma klarar jag mig väl?

Hett, ända tills...

Okej, de fastnar på polisens kamera, polisen kör fast dem och trots det heta ögonblicket väljer hon halsbandet.. great, so far so good, det måste vara ett jäkla fint halsband, right? Men usch, så tar nån manlig typ en bild av det hela och kvinnan med halsbandet ler åt honom förnöjt, bilen drar iväg och lämnar polisen trånande i dammet.

Alltså.. Är det bara jag eller är det så att jävlarna befäster heteronormen med den här reklamen? Det lesbiska förlorar åt mannen. Varför fan kunde dom inte ha haft en annan kvinna i bilen, då skulle reklamen ha känts helt bra, riktigt appealing till och med..

Frågan blir alltså: varför finns den där homo-antydda scenen med om den inte är för (heltid eller partiellt) lesbiskt orienterade folk? Gör det nåt för straighta kvinnor som vill ha halsbandet? Eller är målgruppen männen, som ska köpa halsbandet åt sina kvinnor medan deras undermedvetande tror att de kanske skulle få igång en trekant om hon har det på sig?