Funderar på flickkursen: vad ska jag skriva för vampyrdelen och hur ska helheten bli och se ut? Ibland hjälper det att måla medan man funderar, det här är en visuell representation för hur jag känner om vampyrflickan just nu. Kanske hon berättar åt mig vad jag ska skriva om, lite senare, just nu är hon tyst.. (Det finns mycket att skriva om, så jag försöker känna mig framåt till vad mitt one and only topic är den här gången.)
Det finns mycket att säga om vampyrer och det queera, men är det bra att jag skriver om sådant jag kan mycket om eller borde jag öva på andra perspektiv?
Hade roligt. Förberedd för presentation gick jag ut i mina skådespelarskor och njöt av publiken. Man är lite lejon ibland. (Stjärntecknet lejonet är skådespelaren, glädjen, det inre barnet.) Det var en sådan liten grej, men det är inte ofta man får stå där och ha allas andlösa uppmärksamhet. Fick till och med oväntad bonustid att leka i grupp på föreläsningen före. Eh, jag fick kreativa vibbar och ville måla nåt (see above) så något måste jag säga om det hela!
Dessutom har allt detta något att göra med annat, sådant som jag ännu försöker formulera och kan inte gå in på just nu. Det har med tystnad att göra, och personlighet, gränser, strategier. Jag mår bra, det stör mig inte, vill jag säga. Men tänker ändå om: är det okej? Någon del av mig svarar: nejvafan, måste man vara Duktig Flicka hela tiden? Va' dig själv nu!
Önskar att jag kunde ha använt min lejonkraft till annat också idag, men jag tror det fixar sig. Så länge jag har hopp och tro kan jag slänga ur mig lite vad som helst. Hoppas jag säger de rätta sakerna när jag får chansen.
PS: Så vacker, jag glömmer alltid hur vacker, önskar att jag kunde ha fått titta längre, men ville inte vara ett störande element..
Just nu känns det som penséer. Lena blad inuti och en massa klara barnsliga färger som vill lita och omfamna. Jag vill tro att det kommer att gå bra, att jag möts med värme. Det går så lätt att krossa en pensé. Ett hårt handtryck så ligger kronbladen på marken.
Är vi rädda? Kan vi söka skydd i varandra? Bland lena blad. Och färger som blir klarare och klarare ju mer vi öppnas mot ljus och värme. Jag försöker bereda vägen, jag lämnar rosenblad på spindelnätet och säger nåt högt till solen då och då. Men det behövs mera. Utan att pressa, utan att behöva stora svar. Hur ska jag säga det och det där på samma gång?
Det är okej: om orden är direkta och ärliga, om saker måste sägas. Jag är inte kritisk eller sådan som kan skada utan tanke. Då faller mina kronblad ner med mina hårda ord, jag vill hellre bo i värmen med dig. Jag ska försöka hitta sätt att säga.. utan krav. Låt oss mötas, låt mig visa värme.
Efter att jag fördjupat mig i Sonja Åkessons diktsamling Husfrid för en kursavslutning känner jag att jag inte kan lämna henne utan att skriva något litet först. Det var hon som skrev Äktenskapsfrågan, eller Vara vit mans slav som den också kallas. Jag gillar sättet Kent Fernström läser dikten, tycker det passar så. (Se video ovan.)
Kvinnodikter, kvinnoupplevelser, kvinnospråk.. Åkesson skriver så bra från kvinnans position, det går att relatera till vad hon säger fastän diktsamlingen utgavs 1963, för nästan 50 år sedan. Fortfarande kämpar vi med samma könsbundna reglerande traditioner och söker sätt att bara vara oss själva. Enn Kokk säger litet om hur dikten gjorde intryck på den tiden, i en tid "som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid", och jag försöker föreställa mig hur det kunde ha varit men har egentligen ingen aning. Det var före min tid. Mycket har förändrats, det är som om vi monterat ner huset men strukturen står ännu kvar.
Läste i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (4:de delen) om hur hon använde sig av ett kvinnospråk: enligt undersökningar talar män och kvinnor olika, kvinnor använder fler adjektiv så som "härlig" och pratar mer inom privatlivet än i offentligheten. Det är viktigt att man gör saker på "kvinnosätt", eftersom sådant har ofta blivit nedvärderat i historien. Nordisk kvinnolitteraturhistoria är förresten rysligt intressant läsning, rekommenderas för varje litteraturhistorieintresserad person.
Det finns någonting oerhört tilldragande i Åkessons vardagspoesi, kanske för att den innehåller ironi och kritik, men jag gillar också bildspråket och hur dess teman behandlas. Och så gillar jag naturligtvis sådana dikter som låter mig analysera meningen av ett fat och komma fram till att.. tja, här är dikten först.
Fatet.
Hjärtans gärna ramlar fatet i sjön. Fatet kan
segla, är en hejare på att dyka, att ta sig fram, såväl som till lands som till
vatten. Fatet är som en fågel, fastän flatt. Det glänser som olja glänste förr
i Turkiet. Det tror att det glänser så. Det hoppar och dyker, ropar till alla
det möter. Det ger sig upp mot himlen, under molnen, det glänser bland molnen.
Ett sjuflytande-flygande fat. Snart landar det i grantoppen, fnittrar och
vinkar däruppe, blänker som ett skatbo. Fatet är som en fågel som är ett
fågel-bo. Som är en båt utan last eller frakt. Som sitter på grantopparna på
vågtopparna och skrattar så det skakar. Som bråkar som ett barn när det inte
får som det vill. Ett ganska bortskämt fat. Men glatt. Ett solskensfat,
egentligen. Men flatt. Ett fat.
..Ja? Det finns belägg för att dra parareller från fatet till ett livsglatt barn, ett flickebarn tycker jag, inte bara för att Åkesson skriver mycket från ett kvinnoperspektiv, men också för att fatet fnittrar (vilket kunde vara en ung pojke också, men:), fatet kunde vara en yngre variant av kvinnosymbolen skålen. Både fat och skål serverar mat (traditionell kvinnoroll) och är hemobjekt. Kommer barnfatet att växa upp till en kvinnoskål? I denna tolkning skriver Åkesson om både frihet och bundenhet på samma gång. Fatet är fritt och inget verkar hindra dess glädjefulla liv, men det är ett fat, det har en form och en roll som den är bunden till.
Ett svar, bra, då kan jag fokusera på annat ikväll, har en uppsats att skriva.. Köld, fötterna känns lite fuktiga (jävla skor), mild värk i pannan, ögonen svider lite, hör ljudet från sidorna som någon läser, luftkonditioneringen surrar, en person sätter ner sin fot och det klickar till i mötet med golvet, dörren öppnas.. Mycket svart och brunt här. Frida är amused, typen framför mig rättar till sig i förträngd artig förargelse över att inte vara ensam längre, den tredje personen i rummet är lite nyfiken.. Men ändå, trots alla intryck som konstant talar i mun, är biblioteket bättre än hemma. Där hemma får jag inget gjort. Där finns en säng och jag kan lägga mig ner och sova, sova, sova..
Ska berätta nångång om hur det är att vara i ett klassrum. Hade en liten rant om det med Frida tidigare idag. Men nu, uppsats..
Sitter med ett fat i sinnet (*) och skriver analys, eller fjanteri, eller försöker få det runda djävulskapet att passa in i någon mätbar låda. Kroppen signalerar både sömnbrist och hyperaktivitet. Luddig värld med suddig vision. Tänker på kaffe. Ja, snart. Och annat. Vet inte om jag vågar mer idag, kanske får en svårtolkad respons och kanske borde jag inte.. För många kanske i den tanken. Jag vill säga oväsentligheter, berätta om allt möjligt dumt och höra dumt tillbaka. Hur kommer man dit på det här sättet, utan vinkvällar och andra kryckor? Jag ryggar tillbaka, otillräcklig och osäker idag, kroppen är klumpig och vill inte röra sig enligt mina själsintryck. Vart gick min styrka? Man borde väl sova mer och äta mindre godis.
Men ljuset och det öppna värmer, det är sådana detaljer som skapar stämning, en dörr här och en blick där. Och så känner man sig lite bättre igen. Vad hände med den tid då larver smög förbi på mattan, värme ute, det var tystnad i huset och vi sade hej och hejdå.
En annan dag imorgon. Ska sova, fånga små styrkor och sätta ihop det till ett varmt och härligt lejonvrål. Och så ser vi hur det går. Det inre planet säger mycket och jag lyssnar till dig där, men det yttre säger ingenting. En vit yta, få tecken. Vilken del av mig har fel? Om jag visste det skulle jag vråla redan nu och strunta i luddig kroppströtthyperklumpighet.
God morgon! Vi hälsar alla glatt. Vi står på rad och väntar på att skaka hand, att byta ord och le. Först kommer rektor, lektor, allihopa, och folk som vunnit öppna vägen in till hjärtat. Vi andra väntar tur, man får sin beskärda del till slut. Men kvällen kommer tar sin plats och där finns ännu många andra i min rad. Tack och adjö, tiden slut, hon ler, de går hem och jag står kvar. Det kommer andra dagar säger de, men jag vet att de tar slut. Det kommer andra personer säger de, men jag känner förlust ändå. Och jag är bara en i raden, en lägsta prioritet.
Jag dansar, flyger, och snart blir det 800 grader. Och du är nästan här. Men inte alls, och någon annans sällskap. Du är. (Fyll i allt jag inte kan säga här.)
Jag skrattar, gråter, vill springa bort men stanna kvar, älskar människorna men älskar dig, får jag säga så? Mår bra och dåligt på samma gång.
Nästa dag. Diktens dimensioner, luddig hjärna, mycket att göra. Klockan är 3 och allt jag har är ett titelblad. Kaffegryn. Choklad. Paus. Paus. Paus.
Kommer jag någonsin framåt? Försöker, trots allt. Begär inte mycket, fastän det säkert låter så. Jag vill veta sanningen, se vart jag är på väg, byta håll om det är fel, kämpa på om det är rätt. Jag söker sätt, väntar på ett öppet fönster. Och måste våga.
Jag drömmer. Ögonen på texten, fokuserad, men är borta. Tänker på hur jag kunde gå dit, "Har du tid?" och vänta. Och när du tittar upp, släpper in, att släppa loss, smaka dig, dina läppar, att vara fri och ärlig, låta känslan flöda, att låta allt..
Men tänk om det skulle gå fel. Och jag inte skulle våga. Det är helt annat att stå face to face och ta steget ut i det okända.
