Jagets inbillningar

Det finns en viss klyfta mellan den man tycker att man är och den person som andra ser. Kanske mycket beror på att om man inte gör det man är, då är det bara personen själv som är medveten om vad som finns där inne. Dessutom kan man inte uttrycka allt, i alla situationer, åt alla. Det behövs tid också, och folk behöver lyssna när man talar, faktiskt lyssna. Å andra sidan finns det folk tror att de är, men vad de gör är något helt annat. Det är mest det som intresserar mig just nu.

Kanske är det någonslags myt man upprepar för sig själv, en etikett man burit med sig sedan mamma sade att man är [sätt in valfritt adjektiv här]. "Jag är en varm människa", säger folk, men fortsätter sedan med, "men jag tycker nog att jag inte ska behöva bry mig så mycket om andra." Jaha.

Granska beteendet, säger jag bara. Håll ett koll på jaget och vad som görs, för annars riskerar man en kalldusch när det kommer fram att det finns sprickor i jagets logik.

Själv vet jag att jag håller tillbaka mycket, men det är okej, om folk stannar upp och lyssnar på mig så får de veta saker. Rusar de förbi så får det vara, de bryr sig inte och det är inte mitt jobb att försöka stanna upp folk så att de lär känna mig. Vänskap är jämlikhet, att vara intresserad från båda hållen. Men sprickorna? Det är nog ett livslångt projekt att se till att man faktiskt beter sig som man tycker att man är. Det finns rum för tvetydigheter också, man kan vara både snäll och kall på samma gång.

I min krets är det bara 10% eller mindre som är verkligen sådana personer som aktivt bryr sig, tar andra i beaktande, lyssnar, och ser. Kanhända är det ett personlighetsdrag, kanske är det så att dessa är de få som har lärt sig att leva med hjärtat aktivt - det kan ta tid. Resten är fina människor som säkert bryr sig i varierande skala inombords, men förmår inte att göra det till en livsstil. De märker inte när personer blir lämnade någonstans, de ser inte de besvikna minerna på dem som inte frågades med. (Jag talar inte om mig själv nu, jag är bara sån som hela tiden håller koll på grupper och hur folk ser ut att må.) Kanske livet skulle vara mycket bättre om fler levde från hjärtat och kände genuin kärlek till sin omvärld, en sådan kärlek som gjorde att det skulle vara naturligt att titta omkring sig på andra före man rusar iväg  för att ta hand om sina egna behov. Det kräver inte självuppoffring, det kräver bara en ögonblicks paus, att verkligen se andra och att vilja vara med dem. Att älska andra än en själv och de närmaste vännerna.

Om någon kallar en kall och självupptagen och man blir förskräckt, tänk på att det handlar om grader av värme som visas utåt. Tänker man inte på andra så är man inte en varm människa för andra människor. Bryr man sig inte, då kan man väl stå för det och inte inbilla sig annat. Alla behöver inte vara kärleksfulla, folk är de som de är, det är okej så. Helt på riktigt. Stå för den du är, utan inbillningar och svepskäl.

PS: Shout-out till Malin the mad, mästaren på grupphantering och välmående. Jag är speciellt tacksam för hennes tålamod som räcker längre än mitt.

PPS: Ta nu int alla å läs in er själva i det här.

PPPS: Och om det finns folk som känner sig träffade, fatta att jag älskar er och tycker om er som ni är, även om vissa saker fejlar. Dessutom, vissa folk har en sådan snabb personlighet att det känns onaturligt att de skulle pausa före de rusar, det är fascinerande och helt okej så, kritiken riktas inte ditåt.