Flyttfågel

Hela kroppen värker. Undrar om jag är gammal, ur kondition, eller både och? Vissa "gamla" verkar yngre än jag själv. Kanske inte fysiskt, men i deras inställning till livet. Och vissa genom hur de beter sig, ha! Men det är helt okej och kan vara charmigt, även om man får hoppas att nästa gång så går det mindre dramatiskt till. Hmm, men nu har jag avlägsnat mig från flytten. Alltså, flyttade många många många saker idag och sover första gången i nya stället nu. Får se hur det går. Rummet är i kaos. M's föräldrar hade bil och många andra hjälpte till. Stort tack till dem. Fin dag.

Jag hade lämnat fönstret öppet där hemma och när jag öppnade dörren hade en talgoxe hittat in. Den pilade ut snabbt och målmedvetet. Det var härligt. En sista gång, mina vilda fåglar, inomhus.

(Vill gärna skriva mer, men kroppen vill ha vila. Skriver i pulser mellan pauser.)

Det går.

Man behöver bara förstå.. så går det att släppa allting förutom sanningen. Jag kan göra mjukt, hårda kanter och smärta blir okej för jag empatiserar-förstår-förlåter-medarbetar-motverkar då det förklaras, men sanningen kan man inte ändra på. Det är ett irriterande sandkorn i det mjuka, våta. Som exempel ,"det bästa som har hänt mig" betyder bland annat att "allt övrigt är inte tillräckligt bra" eller alternativt "jag känner mig skyldig". Vad ska man göra med sånt? Vägen framåt beror inte på smärtan, det är sanningen som väger i vågskålen.

Fördröjt snusk äntligen här

Åh suck, har tänkt publicera detta inlägg i flera veckor nu, dags att få det färdigt!

En vän postade på facebook om denna sajt: oglaf.com (OBS: K18). Någon dag senare har jag läst igenom hela sajten, skrattat, njutit, undersökt deras comic-stil och är så gott som redo att köpa den signerade bokversionen. Älskar deras färgval, detaljerna, deras friska tag i att blanda könen utan problem och humorn.

Lite liknande som Maran av Lina Neidestam blandas en frisk erotik med litterära hänvisningar samt inslag om problem författare stöter på. Jag köpte Maran för en tid sedan, kände igen det där med att vilja skriva någonting fint, respektabelt, hur det känns som om vår litterära kanon både inspirerar och skrämmer, samt hur egna berättelser plötsligt oplanerat faller ner i någon sorts erotikkategori. Förhoppningsvis känner också andra igen sig i något av detta och jag inte är för självutlämnande..

Hos Oglaf hittar vi också olika författarteman som problem att skriva och funderingar kring språkanvändning. Deras inställning är i ännu högre grad parodisk än hos Neidestam, de har större utrymme för konstiga utsvävningar tack vare formatet.

Konstigt nog blev jag kvar med en relativt heterosexuell stämning efter att ha läst Maran, trots att vi stöter på en hel del blandade par (och grupper). Försöker sätta fingret på varför, men just nu fattar jag det inte. Hos Oglaf möter vi kvinnor som inte presenteras i relation till en man och vice versa för män, och deras historia berättas i korta strips på några sidor var. Kanske det ligger något i formatet och i sättet hur könen blandas..? Jag tror jag kastar mig emot de flesta recensionerna med denna oväntade känsla. Tror knappast att hetero är vad Neidestam tänkte när hon skrev den heller. Måste fundera vidare.

Oglafs lätta comic stil gör den förstås lite enkel i relation till Maran där vi har flera berättarnivåer. Neidestam använder sig av en huvudkaraktär som drömmer eller skriver om andra berättelser, verklighet och illusion blandas, i slutet är det svårt att veta om man befinner sig i primärvärlden (normala verkligheten) eller sekundärvärlden (drömmarna). Gillar också den visuella verkställningen som inte överdriver utan håller en ganska passlig balans på kroppar och hur det sexuella illustreras. Och ja, feministiskt snusk kan man kalla den, personerna är agerande i berättelsen och följer sin kåthet istället för att fungera som enkla underhållande objekt.

Det har tagit en lång tid att få detta inlägg skrivet eftersom jag är som Sir Coffee i denna oglaf strip och anmäler mig frivillig till alltför många projekt och kurser. Om inlägget verkar virrigt så har det någonting att göra med alla dessa järn i elden. Dags att återgå till arbetet!

Långsamt, på nytt

Kretslopp. Livet befinner sig i en lång tidig morgon, kanten på solskivan syns i horisonten men tiden är inte vad den normalt är, jag sitter i meditation och tittar ut över landskapet som fått färg och föds i slow motion.

Vad är det vi föds till? Korten säger: vänta, vänta.. De befinner sig i samma tidszon som landskapet, de berättar om vad som kläcks och krälar, var vingar fladdrar, men inget om vad som egentligen föds där ute. Vad blir vår värld? Tillsammans? Eller lämnar en tredjedel av djuren, rötterna och färgkombinationerna landet och tar alla sina ägg med sig? De rör sig omkring i mullen medan de bestämmer sig om de ska stanna eller gå.

Jag kan bara vänta och titta förundrat in i den bristande morgonen och alla färger som släpps ut en och en, lite i taget. Det är för sent att stoppa pånyttfödelsen, mitt liv i förändring. Jag ser potentialet för en kraftig, frodig, Gaia-genomsyrad värld med brillianta färger, helande värme och inspirerande ljus. Men rötterna söker sina vägar ännu, knoppar utvecklas.. Jag vet inte ännu vad jag föds till.

Berget jag sitter på är stadigt. Jag tar djupa andetag och väntar på att processen ska nå sitt slutskede. Det händer inte idag, inte om några veckor, inte snart. Jag gör mig redo för att ta emot både avsked och återkomst med samma nåd. Jag har inget annat val än att dö och födas på nytt.

Påskkort behöver inte alls vara tråkiga!

Sitter här och ser helt oskyldig ut!

Farsan tog fram ett gammalt album fullt av kort. Julkort, påskkort, annars bara kort.. När folk inte hade bloggar så skickade de riktiga känna på kort med egen handstilsskrift. Det var tider det. Och motiven, ha, måste visa några..

(Förlåt, kvaliteten är dålig men det är svårt att redigera foton på lilla Max, miniläppären. Klicka på bilderna för större versioner.)

Glad påsk! ..från de kusliga barnen med förbannelseäggen.

Choklaaaad!

Din brist på intresse är inte en turn-off.

Sätt barnen upp i träden så får ni fira påsk i fred.

Vadå? Visst är de eko-ägg! *piskar på*

Lammet ser inte ut att njuta, men det är okej, det blir lammstek snart.

Tack för mig! Glad påsk! he he he

Bokpåsk

Efter 2t i tåg kan man unna sig Roberts kaffe.
Trodde jag skulle få nåt med -lite- grädde på....
Chock, much?
Appelsinkyss är den här.

Hade systrarna Å med mig i Helsingfors och fotade dem i smyg.
Mwuahahaha. ..Okej, fotade dem så att de såg också.
De är fina. De gick efter klänning, jag gick till böckerna.

Hittade allt möjligt cheap! Ale - rea all over the place.  5 euro, 3 euro..
Tänkte ta den här, men kom plötsligt ihåg att svenska är inte originalspråket, ju.
Originalspråk or die.

 Bild på random person och himmel vilka många fina böcker!
Min sedvanliga runda..
ungdomslitteratur, illustrerade barnböcker, comics,
svenskspråkig skönlit, lesbisk lit, new age / religion,
lite titta på trädgårdsböcker och sucka längtansfullt,
och tillbaka till de grafiska romanerna för feelgood före slutet.

Hittade en jättecool barnbok om färg, med blindskrift.
Sidorna inuti var svarta med småupphöjda figurer, vit text och punktskrift.
Läsaren kan låta fingrarna löpa över konturerna och uppfatta innehållet på det sättet.
(Hur läsbara de uppfattas av blinda vet jag inte.)
Bland annat såg jag någon sida om grön och konturerna av löv..?
Verkar cool åtminstone så här snabbt igenomtittat. En bra idé.

Köpte dessa.
Neil Gaiman / Dave McKean: Crazy Hair: berättelsen är enkel, illustrationerna är helt otroliga.
Kanske den har en viss creepiness factor, men den halvrealistiska abstrakta konstnärliga stilen rules.
Kazu Kibuishi: Flight vol 3: olika sorters korta fantastiska berättelser av olika personer, vilket ger ett
superbt urval av olika sorters illustrationsstilar, idéer och fokuseringar. Många monster, "the other".  Är helt såld på pärmbilden och köpte därför vol.3 istället för ettan.
L.L.Raand: Blood Hunt: het bok med vampyrer och varulvar. Har inte hunnit långt i berättelsen ännu, men hur
förhållandet mellan de första två varulvarna beskrivs har fascinerat och trollbundit mig till att läsa vidare. Lesbisk erotik.
Kicki Edgren Nyborg: Satungsverserna: tänkte först att det antagligen är en dryg bok med liknande
cynisk bitter inställning som väldigt många av de 20-nånting människorna jag känner kastar ur sig redan före de
har skaffat barn.  Har inte läst den ordentligt ännu, men den verkar ärlig. Får se om jag tröttnar på det
griniga efter ett tag. Det är viktigt att skriva om det som är svårt, hur man påverkas, med humor, men jag kanske är
för kritisk för att känna mig riktig tillfreds efter en sådan här läsning. Jag blir så arg när folk inte vårdar sin
kärlek. Och det där sättet att tala om svårigheter på ett maktlöst sätt. Boken påminner mig om arketypen av
den moderna människan som ska ha och inte kan släppa sig själv. För folk som har genomgått detta barnhelvete
och varit tvugna att leka god förälder och inte klaga måste denna bok dock vara mycket nyttig. Det kanske är det bästa
med boken - att den frigör och talar om saker som kanske anses vara skamliga. Ska bli intressant att läsa noggrannare.

Långfredag hos farsan. Gjorde påsksallad och mer mat på är väg..

Svart katt hör till, förstås.

Även om det är långtråkig långfredag ser jag nu på
"Så ska det låta" på SVT World och dricker lite vin.
Ha lite glad påsk vettja.

På(sk) resa

Tvekade en bråkdels sekund för länge. Gick tyst, tittade, musade mig förbi, sparkade mig hårt efteråt. Korten säger att jag är för sträng med mig själv. Jag åtgärdar mitt tunga sinne genom att räcka ut handen annanstans. Andas lättare. Det är ofta svårt att göra nåt men ännu svårare att låta bli.

Tåget glider vidare genom djupmörka åkerkanter och träd så lång ögat kan nå - vilket inte är så långt när man åker igenom en tät skog. Ljusflimmer och trötthet, jag lutar mot Meo och sluter ögonen. Jag klarar inte av att tänka på hela resan, alla människor jag ska se, ställen jag ska åka till. Det ryms bara små bitar av vad kommer näst, annars börjar jag må illa. Just nu finns bara tåget, Meo och Ljuset jag lämnade i Åbo.

Tågtid är funderingstid. Jag hittade reflektionssajten Shadow Cards idag. Den svarar i ord och bild, jag diggar starkt. Jag känner alltmer att jag inte kan undantränga kärleken till språket, men jag vet inte ännu vad jag ska göra med den. Ut ska det, ut måste det, ord liksom bild måste leva fria och för sig själva. Jag äger dem inte även om jag är en kanal för deras skapelse. Läste Irigaray tidigare idag, någonting om kroppar med otydliga gränser. Vad jag är har en otydlig gräns. Är de mina ord? De känns till hälften främmande.

Solens position har ändrats, jag känner på mig att vi kommer att anlända till Helsingfors snart. Människor i mängder, ljud och oljud. Jag ska ta en riktig kaffe på Robert's Coffee och sakta vandra till Stockmanns akademiska. Påsktid, magisk tid, bortatid.. Den här resan känns inte på riktigt. Kanske det är Blåkulla jag är på väg till, omedvetet..?

Smärtor och vin

Det gjorde ont att gå. Vi kunde egentligen inte göra så mycket, men det gjorde fruktansvärt ont ändå. Att lämna dig, att vara den som gjorde mer distans mellan oss. Det var mycket lättare förut, då när du gick, då kunde jag sucka i mitt vinglass och lugnt, melankoliskt, vänta på nästa gång. Jag kan inte riktigt.. och borde inte.. men det är svårt att inte känna det man känner.

Jag drömde. Du skulle ha druckit helt för mycket och kommit runt hörnet, fått med mig upp ur stolen, dragit mig  kvickt runt hörnet utom synhåll och kysst mig vått, slarvigt och berusat. Jag skulle ha gett mig, hängett mig, och följt dig vart som helst.

När jag gick hem hade jag ont i fötterna och tre svärd i hjärtat (tarot), kände mig så ledsen att jag grät utan tårar (tycker inte om att göra sånt på riktigt där ute). Det är okej, jag är lite sådan. Fiskmåne, du vet. Det gör ont men jag lider inte av det. Nu, hemma, är jag sömnig, lugn och jag tänker på dagar som kommer. Det är inte så lätt.. Jag förväntar mig inte att du är bättre på det här än jag. Dömer dig inte. Jag fortsätter att fundera och pröva. Sakta.

Ja visst e he vakert..

Visst perklar många just nu, men jag FYLLS MED LJUS när världen omkring mig glittrar. SNÖ överallt, precis tillräckligt för att ge världen en skinande skrud en sista gång före våren. Omgivningen är ren och magisk igen, den har fötts på nytt i prydlig form: det är världen före smutset kom. Och allting glittrar, glittrar, glittrar..! Kristallklara snöfärger överallt. Fåglarna flyger till mitt fönster med sin livsglädje och jag visslar tillbaka: ja visst är det vackert.

Den varmare våren kommer snart med sin fragila nyvakna skönhet, men den är aldrig lika full av LJUS som vårsnön! Jag andas in skenet och känner mig hemma, där borta, vid pleiaderna. LJUS. är det jag lever på. Att bo här betyder oftast att aldrig känna sig välfylld, även om denna jord är ett paradis. Det är sällan tillräckligt ljusstarkt, klart, strålande. Efter en stund vid fönstret känner jag mig mättad och tittar på min vardag.. Ja, folk perklar. Men trots vad det ser ut som, det här är inte vinter. Det känns i kroppen, ju. Så jag kan inte misströsta. Våren är nu..

Tittar ut genom fönstret än en gång förrän morgonrutiner tar vid. Visst e he vakert? SNÖ, vit, kristall, ren, festligt, ljus, skinande vackert-vackert-vackert!!


PS: Don't get me wrong, det här är mest estetiskt-spirituellt, jag tycker mycket illa om att skida, köld gör ont, vintern är oändligt lång och mörk och jag skulle gärna bo någonstans varmare där jag kunde odla växter bättre. :P