Mystik om stulna saker

Sitter och funderar på vad jag hade på min stulna laptop. Där fanns foton, men många av dom var inte så viktiga eftersom jag har satt upp de bästa här i bloggen. Där fanns en dyrbar fil med random idéer som kommit från konstiga konversationer i bokrummet, som till exempel inspirationen att göra mime tarot kort och en bilderboksidé. Där fanns början på en dikt. Och viktiga välorganiserade bookmarks. Jag hade gjort den perfekt anpassad till mig, det känns smått bittert att starta om, speciellt efter att ha sett typen som gjorde det och fått höra föraktet för oss (vi på Arken) i hans röst.

Florence And The Machine - Seven Devils - Ceremonials Vidéo MrMusic sélectionnée dans Musique

Mystiker som man är så funderar jag på meningen bakom händelsen. Solen gick in i skorpionen då och för mig in i det andra huset som har med ägodelar, självkänsla och produktivitet att göra. Jag frågade korten samma dag förstås och frågar igen idag och svaret är det samma: jag är för passiv, väntar istället för att ta itu med skrämmande saker, måste ta tag i livet och göra mer.

Jag har arbetetat hårt hela period 1 på studierna. Brukade komma hem sent och bara krasha, sova sova sova. Så det handlar inte om att vara passiv i mitt dagliga liv. Astrologiskt sett är Saturnus just nu i samma grad som min Pluto (conjunct), det är dags att förändras eller gå under. Korten svarar på samma sätt om och om igen: lär dig mod.

Jag tycker att jag har lärt mig en hel del om mod dessa senaste år. Måste jag bli modigare? Visst. Jag kunde ha gjort något när jag såg vår tjuv, jag gick en liten bit brevid honom och gjorde inget. Jag är en våg-skorpion, både domare och polis, och jag släppte tjuven!?

Gotcha. Try harder. (Det är inte så lätt när det handlar om andra personer, man vill ju inte gå för långt och göra dom illa på nåt sätt.) Men var det nödvändigt för Universum att ta min dator? Ge den tillbaks nu! *taps foot och väntar*

Studerar?

Trollig och mestadels naturell på insten på en lördag. Sitter här med Frida och ska skriva om hur Dostojevskij använder sig av storstadsmiljön i sin roman (den romanen av the big D). Hittills har vi varit extremt produktiva (*host*), men det är i högsta grad mysigt att sitta här med kaffe och parlera. Solen kommer sakta in genom fönstret, lyser upp blad och stolar, och vi är hungriga och ska hämta mat från Subway. Efteråt ska jag tackla Dostojevskij och ha helt ledig dag imorgon, det blir fruktansvärt tungt om man studerar dag efter dag utan paus.

Jag har inte läst hela Brott och straff. Planerar nog att göra det.. någongång. För att jag är litteraturvetare och det hör till och kanske man missar något otroligt om man inte läser den. Men inte idag.

PS: Här finns 3 andra littvet-relaterade personer på Arken på en lördag. Vi är lite sådana.

Stressigt

Det händer för mycket på en gång.. Resan var härlig, har inte hunnit skriva om den eller sätta upp många bilder. Min laptop blev stulen några dagar efter att jag kommit hem till Finland igen. Antagligen har det informerats om stölder i mitt studiehus Arken men jag försöker hålla alla deadlines och läsa till tent, så mejl har jag inte haft tid för. Två veckor av ork måste jag ha ännu, hoppas på att period 2 blir lugnare.. Allt det här gör att det känns som om världen snurrar tusen gånger snabbare plötsligt och jag hinner inte riktigt med och mår illa av farten.

Det kändes väldigt mörkt för en stund, men litet ljus idag gjorde det mycket lättare att orka, kämpa, fortsätta. Livet är väl inte alltid så här? Det kommer väl en period då man känner sig lugn och lycklig för en tid? Finns det folk som är lyckliga?

Det är seriöst, starka färger, inga blurred lines. Kan inte ens skratta, knappt tala, gränserna är hårda. Nej, nej och nej. Ja-a, det är väl bra då att världen förändras under oss, folk försvinner, städer byts ut. Det blir trångt i små rum annars, dessa år i Åbo, dessa år av ändlös andlöshet - supposedly, eller ska vi säga dessa oändliga år av enformighet.

Packar

Måste packa. Få allt klart. Nu. Vara redo. Hu! Istället leker jag med webcammen lite. Här är ett av flera fjanteribilder.

Frågade Spåkulan om min resa. Den säger: Var extra försiktig vid bankomaten. Hmm. Oroar mig över att inte ha någon bra säker väska när jag reser till denna superpickpocket stad. Jaha, tackar för varningen, fortsätter att oroa mig då. Försöker bestämma mig om jag ska ta med lilla eller stora kameran?

St.Petersburg, det verkar ju ganska exotiskt. Har med mig en massa kamrater, så det ska väl gå bra. Ska sätta undan sådant jag längtar efter och ta erfarenheten som den kommer. Har länge drömt om hur romantisk resan kunde vara, men det är inte en sådan trip. Ibland känns det som om jag behöver en gaffel men livet ger mig en massa skedar. Jag behöver mer än det här, hörru Universum!! (Jag har lejonet som ascendent och måne och mars i min årskarta, så tro inte att Diva, alltså jag, kommer att stå där och nöja mig med det jag har i år!)

Jaja, packa alltså.. Nu.

Ljuset från fönstret

Internet version of Kelvin Lei's By the Window.

Min yta är blek, mitt utrymme tomt, ett oskrivet blad – utan dig.

Jag vänder mig mot ljuset och väntar.

Kall yta från fönsterglas når min stilla hud, där ute finns allt i livet, jag tittar.

Väntar.

Ibland undrar jag om ingen kommer. Det finns sådant man inte kan bygga själv.

Utan någon annans händer, kyssar, skratt.

Jag fyller mitt liv och tömmer färg överallt, men det vita bleka kommer, utplånar allt, inget består.

Bara jag och fönstret.

Det vita ljuset.

Tomheten.

Lugnet från att inte ha något annat val.

Väntan.

Kanhända blev jag övergiven någon gång. Och sedan dess väntar jag på återkomst.

God morgon

Utsikten från mitt fönster idag kring klockan 9 på morgonen.

Guldskenet fyllde för en stund hela rummet.

Spåkulan säger:
God morgon Jennifer!
Acceptera situationen. Tänk igenom saker två gånger. Det ser ljust ut.

Ja, så är det väl. Korten ser inte dåliga ut. Ibland är det svårt utan uppmuntran. Får vänta och se.

Mysig lörd.. fredag!

Vissa av oss samlades i det familjära hörnet i Arken idag. Det kändes som lördag, tomt, där fanns bara vi som arbetade på med dikter, alla andra var ute på vift. (Having fun, hopefully?)

Vi satte lite Essence of Mumin i vårt kaffe och hittade alla trokéer och daktyler i en vacker dikt som kunde handla om sorgsen kärlek; "skall jag dig glömma, du, som gav purpur, vårbris och toner åt livet engång!" (K.A. Tavaststjerna) Tyckte mycket om den, även om jag hellre skulle läsa den som en frågeställning istället för ett påstående. Jag är nog inte alls kvick att glömma, helt tvärtom.

Sedan blev det överraskning!! Och Malin hade egen bulla med också! Tidigt födelsedagskalas alltså. Fick en väldigt, väldigt thoughtful gift som kombinerar minnen och glädjen över att få dricka riktigt gott kaffe! <3 Happyhappyhappy!

Daktylerna warped our minds så mycket att efter en stund blev vi och tittade på S & M, Madonna och annat roligt. Har läst en musikvetenskaplig analys av Madonna-videon, skulle vara roligt att läsa mer om sådant!

Eventually så fick vi call it a day och Malin reste åt sitt håll medan Frida och jag shoppade för viktiga saker så som ficklampor och knappar. (Ändå kom jag hem med annat också? Oj?) Solen gick ner..

..och jag fick en pretenious art shot av Frida på vägen hem, jee!

Höst, sol, köld.

Bild från Implicit Thoughts Explicit.

Kall höst. Solskenet var speciellt vacker(t) idag. Vet inte varför, det var bara så. Att se på det temporärt bländande ljuset, för att sedan komma ihåg att vintern kommer, det gjorde bara att kölden spred sig. Regn, regn.. Tysthet, kan inte öppna munnen, vill inte säga nåt, då kanske kommer droppar ut tillsammans med orden. Och solen vandrar hit och dit, i följe med fåglar, i följe med moln, och här är jag någonstans nere i gräset och varken syns eller hörs. Och fäller droppar med orden. Och det är kallt och ensamt. Och hoppet tvinar. Vintern kommer. Jag fryser.

Vad ska de säga?

Inkräktare i rummet, extra öron, vad ska de säga? Jag ser dörrarna som öppnats, gränser som nu är oblockerade, positioner som är välkomnande, men jag känner hur varje ord hörs och noteras. I wear my heart on my sleeve, men gömmer mina känslor ändå. Blir så frustrerad. Varför dessa poliser? Borde jag trotsa lagen och leva som om ingen såg på? Medan jag sitter här och funderar går tiden tick tick tickande förbi. Och en dag flyr. Och jag mister dig igen.

Du är väldigt söt..

De sågo under tystnad på varandra,

ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.

Kanhända knyttet inte är att klandra

för att han blev så svag i sina ben -

Förlorad i sin blyghet sade han:

jag skriver vad jag menar... och försvann.


© Tove Jansson

Avsky, ironi.

Is there self-loathing in self-irony? You call me dyke, jag kallar mig dyke, men på annat sätt. I call myself perv, for reasons you don't even know. Det finns makt i ord, men också möjlighet till lek. Ironi kan bli lek. I open the floor, sätter in lite lek, provokation, man kan spinna vidare, berätta om erfarenheter. I mitt stilla inre är det mjukt - understanding, kärlek till det udda och det är okej att passa in också. Du är okej, den där är okej, it's all good, man. Och självironi som självbevarelsedrift. Distans till sig själv och allt det allvarliga, distans till det som blir attackerat from time to time, distans för att komma ihåg hur fel man kan ha och hur dum man tycker att man låtit senare. Kanske det finns lite loathing i det.

Rädsla

Du går, du skrämmer mig. Du skrämmer mig när du går. Jag läser in mycket, för du bryter traditionen. Det gör ont. Jag lider i tysthet medan andra talar, jag skrattar, tycker om, men blöder. Jag tycker att det figures, det passar in i mitt liv, jag ska lida, det är meningen, så jag försöker att inte vara förvånad.

Mitt Åbo idag i bilder

---

---

---

PS: Det borde inte finnas mellanrum mellan bildparen, det ser inte bra ut, men hur jag än edit HTML koderna får jag inget att fungera. Har nån några smarta förslag?

PPS: Röker inte, var bara fascinerad röken (som inte syns på fotot), färgerna, konsistensen, skrovligheten, det platta och det tredimensionella.

PPPS: Chokladkakan var jättegod. :) Nu tillbaka till studierna.

Att tala

Det är svårt ibland. Blickar talar, men man vet inte. Ska jag gå vidare, säga mer, vara stark? Hur mycket är för mycket? Jag tänker på den där försiktiga ascendenten och min skorpionsida som inte är rädd för att gå direkt in på djupet. Jag får stanna till och tänka lite, så som då, annars kommer det bara ut, ocensurerat, sanningen, och det kan vara lite för starkt. Balans. Jag vet inte vad du vill.

Att hoppa, att hoppas..

Vind. Står högt uppe. Jag hoppar, för att jag vet hur det är att hoppas och att låta bli. Då går ett år förbi och ånger och depression och färger dör ut. Ja, det var dumt av mig att ta en sådan risk, vad finns det för hopp egentligen..

Filmveckoslut: Midnight in Paris / Bumblefuck, USA / Mary Lou

Såg en massa film på veckoslutet. Skulle gärna ha sett mer av Vinokinos utbud, men jag lever på studentbudget, så lite får man kompromissa.

* * *

Gick först på vanlig bio med Frida och såg Midnight in Paris. Romantisk komedi i Paris (av Woody Allen), det låter kanske horribelt, men den var ganska innovativ, rolig och fin. Det blev klart redan i början av filmen att huvudpersonen Gil och hans fästmö Inez är inget att hurra för. Hon visar förakt för honom (och är annoying). Han har valt det säkra före hjärtats väg men börjar vakna upp för att han vill göra annat med sitt liv än tjäna lätta pengar och ha en fin men opassande fru. Good for you! Så börjar det roliga: han hittar ett sätt att resa till den tidsperiod som han tycker är den bästa tiden i Paris och han träffar en mängd konstnärer och författare och det är väldigt roligt, och härligt! För en litteraturvetare med konstvetenskap som biämne var detta himmelskt!

Positivt: Gil växer genom filmen. Det andra förhållandet illustrerar hur viktigt det är att hitta ett  förhållande som passar även när man är helad från vissa issues, för ibland attraheras man på grund av vissa sår och helar den ena sitt sår så kan det splittra relationen.

Negativt: Gil har några vissa Woody Allen drag som kunde ha tonats ner litet speciellt i början. Inez blev en karikatyr istället för person - var det nödvändigt att vara så övertydlig gällande allt hon gjorde?

Se trailern här.

* * *

Bumblefuck, USA heter en av Vinokino-filmerna jag lyckades se detta år. Alexa reser från Amsterdam till nåt ställe i USA där hennes vän Matt har gjort självmord. Hon kommer dit och börjar filma en dokumentär om hur det är att vara gay i staden. Hon är självständig, mer den tysta sorten, och gör crazy things som att klättra in genom en persons fönster trots att personen sagt att den är upptagen idag. Hon hyr ett rum av nån typ som ser ut att tycka om henne lite för mycket. Hon har sex med nån annan typ, men faller för konstnären Jennifer och freak förstås out över att hon (Alexa) har känslor och blah.. Det har inget att göra med att det är gay-känslor, hon är bara lite omogen eller oerfaren. Det var en vacker film. Slice of life. Dock inte en som jag kommer att minnas länge. Det intressantaste tyckte jag var dokumentären hon gjorde, det som folk berättade.

Positivt: Väldigt skrämmande våldtäktsscen. Realistiska porträtt av människor utan påtvingad dialog. Presenten i slutet ruled, det var omtänksamt och ljuvligt. Jennifer var en intressant karaktär och hade mer sense, så det blev någon sorts balans.

Negativt: Kall självupptagen huvudperson som kanske eller kanske inte blev något bättre i slutet.

Se trailern här.

* * *

Mary Lou. Tyckte den var väldigt tragisk, men gjord på ett spännande sätt med sångnummer à la Glee och psykologisk plotline. Den är en serie i 4 episoder, gjord för tv, som vi såg i ett på Vinokino-tillfället. Handlar om en pojke Meir vars härliga mamma plötsligt packar sina väskor och lämnar honom och pappan. Meir försöker förstå och klara av händelsen genom att söka ledtrådar och hitta på historier om vad som hade hänt henne. Han växer upp med Shuli, en flicka med en egen tragisk familjebakgrund. Sedan dyker den hotta Gabriel upp och både Meir och Shuli faller för honom. Gabriel blir ihop med Shuli och är homofobisk mot Meir, men bakom fobin döljer sig rädlsan för hans egna begär. Relationsdramatik följer.

Positivt: Att Meir och andra klär sig till kvinna framställs inte som ett problem, även om en del karaktärer har problem med det. En relation där det finns lite över 10 års skillnad mellan partnerna framställs inte som ett problem, snarare är det det vettigare, hälsosammare valet och en helt normal kärleksrelation. Filmen var så rörande att vid vissa ställen kunde jag höra en man som satt på min rad snyfta. Många olika porträtt, olika typs människor. Tog upp temat om våld emot folk som inte klär sig enligt normen. Karaktärerna och händelserna var för det mesta mångdimensionella. Meir växer och når självinsikt, filmen leder någonstans och berättar en hel historia.

Negativt: Kunde vara längre, mer detaljerad, för där hände så mycket och vissa saker blev bara ytligt behandlade. Det är lite luddigt om Meir fattar hur han påverkade sin vän så att det ledde till hans död. Vissa sånger var kanske lite för långa, men det kanske beror på min smak.

Se den inhemska (israeliska) trailern här.

* * *