Is there self-loathing in self-irony? You call me dyke, jag kallar mig dyke, men på annat sätt. I call myself perv, for reasons you don't even know. Det finns makt i ord, men också möjlighet till lek. Ironi kan bli lek. I open the floor, sätter in lite lek, provokation, man kan spinna vidare, berätta om erfarenheter. I mitt stilla inre är det mjukt - understanding, kärlek till det udda och det är okej att passa in också. Du är okej, den där är okej, it's all good, man. Och självironi som självbevarelsedrift. Distans till sig själv och allt det allvarliga, distans till det som blir attackerat from time to time, distans för att komma ihåg hur fel man kan ha och hur dum man tycker att man låtit senare. Kanske det finns lite loathing i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar