Ja ja, även om jag inte kunde motstå en engelsk titel så ska jag försöka skriva på svenska. Det ska ju föreställa vara mitt modersmål after all. Kan hända jag startar blogg just nu eftersom jag har för många kursuppgifter att göra (då hjälper det att springa så gott det går och göra annat), men jag har länge varit fascinerad av tanken att jag kunde skriva ur mig utan att behöva sätta allt på facebook. Ni vet, de där konstiga uppdateringarna på min facebook vägg som man inte hittar svans eller fötter på.. eller.. vad säger man på svenska nu igen?
Tyvärr får mina dikterier gå på engelska fortfarande. Det funkar bara så för det mesta. Om jag är uppfångat i ett känslosvall är det svårt att få ur sig någonting vettigt på svenska. Vad betyder det? En kall barndom utan känsloord? För mycket googlande och skype:ande på det internationella nätet? Faktumet att de flesta känsloord riktade till mig har kommit från mitt brittiska ex? Eller är det ett uttryck för min pedantiska inställning till engelskan, vilket får mig att obsessivt förbättra den vid varje tillfälle, medan svenskan har försummats? Teorier, anyone?
Valet av bloggarnamn blev Jittermouse den här gången. Visserligen kan jag vara lite high-strung ibland, men den här gången syftar jag mest på obehaget jag känner då jag skriver på svenska såhär så alla kan läsa det, samt det att jag ämnar sätta upp lite doodles och skriverier ibland och allt det som har att göra med att visa den sidan av mig gör mig oerhört obekväm. Men därför ska det göras. Sakta.
Roligt att du börjat blogga också! Det är lite beroendeframkallande. Ja, och det börjar ofta med att man vill ha en plats dit man skriver bara blajah, men sen mitt i allt börjar folk följa med o så får man prestationsangst! Hahaha. Nå väl, men det är intressant att du har engelskan så stark som språk. Jag har nog fortfarande svenskan som absolut starkaste språk, men jag kan tänka mig att engelskan är lätt att ta till då det är nåt abstrakt man vill förklara, lätt att romantisera lite på engelska också, svenska kan vara klumpigt ofta, o blablabla. Ja och så om det är så att man har hittat sig själv på engelska, då kan man ju villa hålla fast vid den identiteten liksom. Vad vet jag. H. kvart-före-två-eftermiddagssvammel i pyjamas.
SvaraRaderaHaha, jo, prestationsangst, precis så känner jag lite på facebook också fastän det bara är, well, facebook. Man blir å fundera när det går ut till så många. Med bloggar har man större chans till kreativitet och brillians, så det blir väl bara värre här, får se. Satt redan och funderade ut ett nytt blogginlägg tidigare idag (men är för sömnig för att skriva det just nu), så jag anar att du har rätt med det där beroendeframkallandet!
SvaraRaderaHa, så svenskan kan vara klumpig för andra också! Det känns lättande att höra. Vad måntro är det med engelskan som gör det lätt att romantisera? Är det nånting i språket eller är det alla dessa romantiska komedier som man har sett på? Det där eftermiddagssvamlet var nog någonting smart, har gått omkring och funderat på det där med att hitta sig själv på engelska, för så känns det ju! Vafasen, varför hittar man sig själv på ett annat språk? (Jag är helt klart i frågeåldern..)
Jag märker, att om det är nåt lite småpinsamt och svårt som jag ska förklara, då sätter jag in lite engelska ord i meningen, så går det lättare. För att om jag säger det på svenska blir det så äkta o brutalt på något sätt. Så man tar till engelska när man vill ha lite avstånd också, tror jag. För att förenkla, avdramatisera. Ja, det är väl just för att engelskan är ett främmande språk som det funkar så för oss, och sen också för att vi ser en massa drama i vilka alla har så sjuuukt enkelt att uttrycka sig. Så det är lätt att ta till sig, liksom.
SvaraRaderaSen e finlandssvenskan bara skitklumpig. Säg en bra finlanssvensk skådis. Nä, just det, det finns ju ingen! Hahhaha. Nå, men man får försöka sitt bästa, jag försöker hålla mig till svenskan så långt det går, bara för att på nåt sätt bevisa att DET GÅR.
(Kom riktigt i farten här:)
Jo, det fungerar definitivt på det sättet också (re:pinsamt). Ändå.. Du vet den där känslan när det finns en värmeboll i bröstet och det bara flödar ut? Och när man talar så kommer det från hjärtat, inte huvudet? Då finns inte den där känslan att usch, jag måste använda ett annat språk så att jag ska kunna säga det här, då är det bara så att det kommer ut som det kommer. Å då blir det på engelska, oftast, eftersom jag måste använda huvudet mera när jag talar svenska. Så jag tror att det finns många aspekter till den här konstigheten. Men å andra sidan känner jag nog igen det där med att hitta sätt att ta avstånd.
SvaraRaderaDessutom känns det som om engelskan har en miljon synonymord! Det är det bästa, att kunna välja ett ord som har just den rätta nyansen! Det kanske finns i svenskan också, men inte på ett sånt sätt att jag kan använda det. Ännu.
Jee för education through television! X) (re:draman)
Insåg just att jag suttit å läst en massa fina dikter på svenska, så helt hopplöst kan den ju inte vara!
Jess, bra att du delar av dig av dina smarta idéer!