Fruktsamma intryck

(Plan #2, failed. Det ser kanske passivt ut, men jag är nog up to no good.)

En lärare vi hade idag associerade jag starkt till körsbär, jag såg körsbärsträd i lätt solljus framför mig när jag betraktade henne. Det var intressant. Känner att en annan lärare är som blommande äppelträd, hon är sommar, hon har sprudlande energi. Och så finns den där som är som kanel, stark och mystisk och varm, och som den klarblåa öppna himlen med några få alldeles vita moln.

Har hört mera nyheter om vilken framtid planeras för humanistiska fakulteten. Min reaktion är för arg, jag hittar inga ord att uttrycka det. Inga mer moln, få frukter, vad ska vi göra?

Fin måndag

Trodde dagen skulle vara tråkig och ledsam, men så varde ljus och det var glädje! Härlig, härlig, härlig! Njutning förankrad i en jordad känsla av värme och trygghet. Drömde sedan länge om att hålla om, kramas, blandas. Drömma kan man.

Borde jag skriva om nånting "vettigt"? Har sysslat hela dagen med ett projekt efter ett annat, flickkurs och visuell analys, jag vill gärna sluta formulera brillianta satser nu. Är frestad att skriva nåt om den nya konstutställningen i Arken, den är hypnotiserande vacker, men skulle gärna ha några bilder först.. Får man ta bilder måntro?

Kartläsning

Vi har blåa linjer. De sträcker sig över kartan i glädje: jag förstår dig här! Och där! Min merkurius i opposition till din måne gör att min skorpiontunga kan verka oroväckande, men skorpionens gift är egentligen ett medel för att hela och giftet används ansvarsfullt. Ansvarsfull är mitt andra namn. Och Helena. Sättet du uttrycker dig oroar min mjuka fiskmåne men ger njutningsfulla rysningar till min sol. Hela du hamnar in i mitt sjunde hus av forever kärlek medan jag står i ditt glädjehus. Den gemensamma kartan visar att vi är inga nybörjare med varandra och vårt mål är ett solskensliv, förtjusningen, fröjden.

Berätta. Vad som helst, alltihop. Jag hugger inte ner. Jag lovar med min heder på spel.

Allt möjligt hittar man i tidningen..

Distraherad av artiklar och kommentarer..

- Att folk reagerar på att "nu talas det om bögarna igen" är liksom att säga att nu talas det om jordbrukarna igen, men av nån orsak när det gäller homosexuella så är det alltid ett försök till att styra världen (läste till och med att vi gör det redan, hurra!!). Ja, och heteron blir kuvad när den måste se homon överallt och höra om oss och liknande. Vad är det för sorts folk som vill ha frihet att vara fobisk och hatisk?

- Majoriteten som känner sig hotad av minoriteter, allt från annan hudfärg, annat språk och annan sexuell läggning. Jämlikhet gör inte majoriteten mindre viktig, fortfarande är de/vi en majoritet som ändå låter högst. Ni/vi försvinner inte i tomma intet genom att andra också får en röst och visibilitet, helt på riktigt! Jag har länge hoppats på att min hud skulle bli mindre blek, men näpp, vi måste nog släppa in mer invandrare först.

- Och ja, den dekadenta dansen på slottet. Vi borde helt klart fira med vodka och ett tänt ljus i fönstret och skippa allt vad som heter högtidsfest, för vi är finländare och här är vi alla så jämlika och avundsjuka att vi inte klarar av att ha en grupp med människor som får fira lite extra. Att vi sedan hyllar ishockey-hjältarna som gudar och då ska det ordnas evenemang, det är inte alls skenheligt. För all del, om någon tror att den hör till gruppen Bättre Människa så kan man gärna påminna personen om mänsklighetens jämlikhet, men låt nu folk leka. Det blir så oändligt tråkigt när vi alla ska vara på samma nivå hela tiden. Man blir inte Bättre Människa bara genom att ha pengar, det behövs lite piss i huvudet för att ha snobberi på köpet också. Låt oss inte dra alla över samma kam.

Stänger tidningen. Har studier att fortsätta med. Skriver mer hjärtevärmande saker senare, efter att klorna har dragits in igen.

Funderingar i julstaden

En halv timme före midnatt, sitter äntligen vid min egen dator, hemma. Där ute: staden var julig, högtalare försökte påtvinga festlig högtidskänsla med sin musik, men det bet inte riktigt på mig. Jag tänkte på annat. Tyckte synd om mig själv för att jag inte har ett foto av dig som jag kunde njuta av när jag går omkring och funderar. Tycker det låter löjligt så här i efterskott. Man har sin stolthet. Men stoltheten står ensam, och vad är det nu för nytta med det?

Hade tänkt skriva om annat också, men tiden stressar mig. MIDNATT skriker klockan snart. Före måndag: ska skriva rapport, ska läsa färdigt bok, borde hinna säkerhetskopiera en massa filer från gamla goda Gloria för hennes andetag är tunga och en överhettad dator kan bränna många ting. Svårt att skriva om inre liv när tiden pickar på axeln hela tiden. Mer imorgon, alltså..

Sssh..

Vibbar. Kände av det där och texten behöver inte vara uppe längre, jag stänger lådor och låser in papper. De vet inte, om du undrar. Ja, du ser oberörd ut.. Men så är det, att det finns en som når mig ack så djupt och hon har nycklar, men annars.. Det är låst, de slipper inte till det. Är det okej så?

En utsugande humanistjävel, en börda för samhället!

Det ska vara lönsamt.

Det är vi, men på lång sikt. Ni märker inte att vi är borta förrän det inte finns experter att konsultera. Då står ni där med Solveig von Schoultzs diktsamling och skulle vilja säga något om vårt finlandssvenska kulturarv, men av de "konstpersoner" som finns att ta till har endast en riktigt liten del haft tillfälle att fördjupa sig i en av de minst uppskattade litteraturformerna idag: diktkonsten. Och någon vann nobelpriset i litteratur. Jaha, vem vet någonting om författaren och kan ge kommentarer till YLE? Anyone..?

Men det är okej, vi har ju annat att köpa och göra livet roligt med. Vi förlorar kultur och historia, vi förstår inte längre lika mycket och ser inte lika många infallsvinklar, men det är okej. Det är bara nuet som räknas. Och pengarna. Dom räknas extra noga.

"Nedskärningarna kommer ganska snabbt att märkas i klassrum, på tidningsredaktioner och på radiokanaler. Det är här som våra studenter placerar sig, så det här är en sak som kommer att beröra hela Svenskfinland." Så säger Mia Österlund i YLE intervju. Jag säger så här: vi är inte Steve Jobs, vi skänker inte miljoner till universitetet, men vi är er vardag. Hur vill ni att er vardag ska se ut i framtiden?

I ett samhälle där allting ska vara lönsamt hade jag naivt levt i hopp om att åtminstone universitetet värnar om de högre värdena, det där med kunskap och kvalitet, kulturarv och kulturliv. Eftersom vi inte är tillräckligt framgångsrika skjuts vi i foten och förväntas springa fortare. Alternativt slås ämnen ihop och vi förlorar djup och kunskap i processen. Är ÅA i ekonomisk kris eller handlar detta om att ge in för populära värderingar om livets lönsamhet? Vad är det ÅA värderar egentligen?

Läs också: Fridas inlägg om kulturämnenas lönsamhet.

Och Satus inlägg om demonteringen av litteraturvetenskapen.

To queer or not to queer?

Funderar på flickkursen: vad ska jag skriva för vampyrdelen och hur ska helheten bli och se ut? Ibland hjälper det att måla medan man funderar, det här är en visuell representation för hur jag känner om vampyrflickan just nu. Kanske hon berättar åt mig vad jag ska skriva om, lite senare, just nu är hon tyst.. (Det finns mycket att skriva om, så jag försöker känna mig framåt till vad mitt one and only topic är den här gången.)

Det finns mycket att säga om vampyrer och det queera, men är det bra att jag skriver om sådant jag kan mycket om eller borde jag öva på andra perspektiv?

Måndagsdagbok

Hade roligt. Förberedd för presentation gick jag ut i mina skådespelarskor och njöt av publiken. Man är lite lejon ibland. (Stjärntecknet lejonet är skådespelaren, glädjen, det inre barnet.) Det var en sådan liten grej, men det är inte ofta man får stå där och ha allas andlösa uppmärksamhet. Fick till och med oväntad bonustid att leka i grupp på föreläsningen före. Eh, jag fick kreativa vibbar och ville måla nåt (see above) så något måste jag säga om det hela!

Dessutom har allt detta något att göra med annat, sådant som jag ännu försöker formulera och kan inte gå in på just nu. Det har med tystnad att göra, och personlighet, gränser, strategier. Jag mår bra, det stör mig inte, vill jag säga. Men tänker ändå om: är det okej? Någon del av mig svarar: nejvafan, måste man vara Duktig Flicka hela tiden? Va' dig själv nu!

Önskar att jag kunde ha använt min lejonkraft till annat också idag, men jag tror det fixar sig. Så länge jag har hopp och tro kan jag slänga ur mig lite vad som helst. Hoppas jag säger de rätta sakerna när jag får chansen.

PS: Så vacker, jag glömmer alltid hur vacker, önskar att jag kunde ha fått titta längre, men ville inte vara ett störande element..