Mening och uttryck

Jag tittade på foton idag och funderade på att jag vill drunkna i dina ögon. För en tid sedan ville jag utbrista "du är vacker som en ängel", för det var verkligen någonting änglalikt som hände. Asch dessa uttjatade uttryck, det blir så platt sedan när man har den erfarenheten men orden är redan tillintetgjorda av miljontals filmer. Det förvånar mig ständigt att dessa uttryck inte bara är ord och påhitt. Att drunkna i någons ögon är ganska så bokstavligt hur det känns. Men det betyder ju inte att man borde använda trötta uttryck. Ack om man skulle ha stor poetisk skicklighet..

Och ljus!

Varje gång du har varit där vill jag bara skrika ut: "Se så vacker hon är!! Titta, världen! Böj er som blomstjälkar mot solen, där är hon!" Det tar en enorm energi att hålla dessa reaktioner inom mig. Jag lever ständigt i denna tystnad.

Socker

En sockerfri dag och genast känns det i kroppen. Begäret. En längtan man skuffar åt sidan för det rationellas skull. Man tänker på hur det ska bli när dagar är veckor och veckor samlas i en pöl till månader. Varför ska det gå så mycket tid åt hela tiden? Kan vi inte bli kvar här en stund? I vårens idyll. Solsken och böcker. Ån som stilla smakar tidlöshet. Och det söta, mjuka, härliga du. Jag äter choklad och dricker cider i solen. Sockerbegär, what can I say..

Fototillfällen

Vacker natt, eller hur? Jag tycker om att bo i Åbo och skulle gärna nattvandra i stan for the fun of it lite oftare. Men ack, man måste välja sina kvällar.. Vappennatten är inte en fotokväll, inte vad det gäller att fånga stadens magi. (Kolla in rosket.)

Intressant att man måste ta en stor mängd foton på folk för att få ett som ser ut "som de är" och fungerar någorlunda vettigt som porträtt (stilistiskt sätt). Om man är en utbildad fotograf, blir det lättare då? Eller borde man ha en sådan där kamera som tar flera bilder varje gång man trycker, för det är så hopplöst - en bråkdelssekund för sent och någonting är fel? Folk brukar dessutom inte tycka om kameror, och jag vet precis varför, men om man tar många för att få några bra, det gör väl det bättre..? Right..? Kanske inte, obehag är obehag.

Att leka kön

Kvinna, kvinlighet, trams om långt böljande hår och skor som man inte kan springa i. Njae, inte så intresserad, inte sådär seriöst, det är svårt att ta det på allvar. Inuti känner jag mig ganska androgyn med kvinnlig betoning, vilken roll jag drar är sedan en annan story..

Allmänt tycker jag om relativt söta kläder och klänningar och så, men blir det för flickigt börjar jag må illa. Det känns som att ljuga istället för att leka, för att det kommer för nära samhällets generella idé om vad en kvinna är och folk fattar inte att när de ser min roll (performance) så är det inte på riktigt, inte på allvar. Då vill man bara springa. Jag är då ingen sådan kvinna! Queer, individualitet, frihet!

Likaså blir jag upprörd och orolig när allting följer de konventionella reglerna alltför mycket. Män i kostymer och kvinnor i långa klänningar så långt ögat kan se - något sådant kan inte vara naturligt!? Om de annars skulle gå omkring och bryta normer så skulle det vara hilarious att göra någonting sådant. Men när det binära som redan finns där varje dag sätts på full volym, då blir det närmast en skräckfest. Jag önskar mig en värld med fler pojkar i klänningar och fler flickor med pojkstil.

Men det är enkelt att sitta här och begära saker. Oftast är jag själv så mjuk att jag tycker att den roll som representerar mig bäst de flesta dagar är någonting feminint. Med att "göra mig till kvinna" vill jag signalera en viss böjlighet, lenhet, lugn och allt möjligt annat som är förknippat med konceptet feminin. Det hindrar inte att jag kan känna mig androgyn istället för kvinna eller slå över till ytterst feminin man. Rollen jag visar upp är ändå oftast den samma: kläder och stil som går mot det feminina.

Tog bild idag av vad det innebär att leka kön. Vissa personer ser riktigt flickiga ut hela tiden och behöver inte framhäva det. Jag går sällan ut utan att framhäva min roll, tycker att jag inte är tillräckligt tydlig utan mejk och jag vill att folk ska kunna se vem jag är, även om det är bara en liten del av det hela.

Före och efter rollframhävning. Kanske ni fattar vad jag menar. Å andra sidan kan man inte se objektivt på sig själv, så vad ni ser vet jag inte. Hursomhelst kan det vara riktigt roligt att leka kön, även om dikotomin kvinna-man inte känns speciellt relevant eller på riktigt (förutom då andra tycker att det är naturligt och på allvar och ojämlikhet förekommer). Konstnärstok som man är så har jag en make-up kit som har 88 färger så att jag kan välja enligt hur jag känner mig den dagen. Den stil jag framhäver är främst ett uttryck för min personlighet, inte nödvändigtvis hur jag uppfattar min könsidentitet den stunden eller vilken könsroll jag tänker hålla mig till. Screw the rules.

Jag drar gränsen vid obekväma skor. Att lida för kvinnlighet medan män går omkring i ordentliga skor, aldrig i livet!

Ett sista ord om flammande kärlek

Märta Tikkanen och Jenny Wikström, Åbo huvudbibliotek.

Det var den 2.April som fotot ovan togs. Man borde skriva genast om man tänker skriva nånting, jag har redan glömt det mesta; detaljerna från den lördagens Flammande kärlek som ordnades på Åbos huvudbibliotek. I huvuddrag fasnade dock detta. Jennys klara, självsäkra stil höll diskussionen stadig och publiken kunde med ro njuta av den fantastiska Tikkanens underhållande, intressanta idéer. Det är här som allting börjar bli lite suddigt för mig, exakt vad sade hon nu igen..? Roligt var det att lyssna på. Att höra henne läsa sina egna texter var en upplevelse. Fascinerande att man kan sätta helt olika tyngdpunkter på en boktitel som Emma & Uno - visst var det kärlek. Visst var det kärlek?

Reflekterade häromdagen över hur tomt det är nu när Flammande kärlek är över. Litteratur, författare, och mitt favoritämne kärleken. Man vet inte riktigt vad man ska ta sig till, kanske titta på alla tillgängliga avsnitt av Pixel och andra kulturprogram? Jag törstar efter nånting.. Mera.

Musens dagbok, en solig lördag, tanken på framtiden

Efter nästan 2 veckor som innehållit endera en smärtsam hosta eller feber av olika temperaturer börjar det kännas som om jag på riktigt börjar bli frisk igen. Jag behöver en break, en paus från studierna, men en sådan kan man inte ta nu - deadline imorgon. Börjar känna en sorts burn out, den där känslan att man inte orkar lyfta ens ett blad på en bok, det är alltför tungt. Men det går väl över. Ska försöka hitta sätt att koppla av riktigt ordentligt.

Min lönn tänker blomma snart. När jag flyttar vill jag ha min lönn med mig. Jaja, det går ju inte, men den har varit min trogna vän i så många år, jag kommer att sakna den. Don't get me wrong, jag har ingenstans att flytta just nu, jag funderar bara mycket på framtiden just nu. Tänker försöka rensa ut så mycket onödigt tjafs som möjligt från min lilla etta, det är omfånget på min hemförändring.

Astrologiskt sett kommer det att ta till slutet av 2012 förrän alla delar har fallit på plats, men åtminstone är vi en god bit på väg nu. Jag ser fram emot att få någonslags klarhet i vad jag ska göra vad gäller yrke. Jag behöver inga definitiva svar, men nog en väg att gå på. Och resten av livsdelarna, ja.. allting är väl lite uppe i luften ännu, men jag försöker hålla tag i det jag kan så gott det går, så får vi hoppas att andras delar faller i mönster som harmoniserar med mina. Det finns en hel del val som måste göras för att det ska gå nånstans, andras val påverkar mina val. Får se hur det går.

Pinch it, she said..

Råkade just höra den där "jag kommer" sången av Veronica Maggio. Man blir riktigt glad över att man inte bor nånstans som censurerar musik. Visst finns det mycket som är översexualiserat nuförtiden, men man måste få ha roligt ibland också.

Jag kommer i trappan, i Arken, i hissen, i bibban.. nej hur gick orden nu igen?

Pinch it, she said, which I did..

Om jag närmar dig med "hey pretty", worry.

"Hey pretty pretty" lika så: Barbarella clip.

Firework, make 'em go - ...!!

Förklaring

Jag vill inte stressa. Det jag uttrycker är oftast en sorts förklaring, inte en yrkan till handling. Visst, hjälp till där det går, men stressa inte. Allt är okej och går framåt enligt egen tid. Det får vara så för min del, jag gör vad jag kan, öka eller minska takten hur du vill. Jag säger det klart och tydligt om någonting vill brista eller en orkan är på väg, och jag bär alltid med mig en massa nycklar. Måste jag ha något så ber jag om det direkt, jag vill inte att du ska behöva gissa dig fram. Sådan är jag, inget mer komplicerat än det.