Hur passionen för måleri börjar..

Källa: Forever Young på tumblr.

Och nej jag ville aldrig rita N'Sync, men you get the point.. :P Jag får ofta infall att jag vill måla folk jag tycker om. Och då sätter man ner tid och känsla på det och sedan plötsligt har man lärt sig nåt om måleri.

HFs gulisintagning 2012

Gulisintagning: kyssar på kinden och män som rappar med begär i blicken och söndrar glas "i misstag", konversationer med folk man inte sett på länge, fiskar som känns så som jag känner mig. Hemma redan något efter 10, tar hand om min ömtåliga kropp som inte fått sova rätt på flera dagar, tar hand om mitt gamla sinne som söker äldre sällskap, tar hand om vännernas trivsel genom att tända Meos röda lampa som ger ett vackert varmt lågmält sken för folk som kommer hem sent.

Prosaiter är härliga. Gulisarna var superbra. Och allt är ok.

Smulor

Dagar utan slut, inramade och upplagda i scheman. En kakbit åt jobb och en kakbit åt kurs och en kakbit åt medlemskapsjobb och en kakbit åt studier och.. så finns det bara smulor kvar. Tycker om, men har för lite kaka för att vara nöjd, för att kunna nå perfektion.

Och så går vi i mörker. I tystnad, där blickar bara möts under den bråkdelssekund då vinden ruskar om träden så att lite ljus slår ner, slår oss, eller bara slår mig rakt över kinden och det hettar till. Sedan faller tystnad och min blick igen.

Vinter. Denna eviga snö. Det spelar ingen roll vilken årstid det är, det hittar alltid sätt att snöa. På midsommaren satt jag i parken och det föll små kalla flingor överallt. Nu är de lätta som dun och jag jagar bort dem, schas, jag har annat att tänka på. Ska baka mer kaka. Det blir väl vår sen nångång. Tystnad behövs just nu, säger jag och känner mig ansvarsfull.

Moln, moln, moln..

Jag skulle gärna skriva nåt om våra härliga gulisar som det har varit ett stort nöje att börja lära känna. Jag skulle vilja skriva om hur jag trivs på jobbet, platsen som är fylld av värme.

Har inte styrka. Kan inte knacka dit bokstäverna som ska bli ord.

Ibland faller man

Ja men väntas nu, om hon faller med en klänning så skulle tyget resa sig upp ännu mer. Specialklänning? Eller kanske det är ögonblicket före klänningen dyker upp i ansiktet på henne? Hur som helst. Att falla. Och det är bättre att inte göra det ensam, för när man är två så kan man hitta många fler lösningar till hur man inte ska slå ihjäl sig, eller kanske man oroar sig i onödan och den där andra kommer med en fallskärm på ryggen. Men man måste falla ibland. Ta risker, vara öppen, sårbar. Och så hoppas man på att den andra tar emot en.

Jag kanske borde vända på bilden, då blir klänningen mer rätt också, ifall hon har hoppat efter den där andra som faller. Men om det var jag så skulle jag inte se så oroad ut. Jag skulle veta att det blir okej, för jag tar emot, lindrar fallet. Jag kan värme.

Från skrivbordet till skräpkorgen

Klicka bilden för större version.

Så kan det gå.. Gillade sketchen men ju längre jag kom desto mer hade jag lämnat det som gjorde karaktären intressant. Ställningen borde fixas (major error!), håret plattas till så att det är mer edgy och mindre Barbie, ansiktsuttrycket borde hårdna, elektronikbitar borde sättas till, vettigt djup saknas, och jag har knappt börjat på omgivningen.. men klockan är halv 3, screw this, sovdags.

Det är ju förstås bra att öva, även om det går fel.

Dessutom är jag på sådant humör att jag tar det lite dåligt när jag inte fick ur mig det jag ville.
Kanske mer empatisk med mig själv efter att jag har sovit.
Jag tycker om färgerna och tecknen på vad hon har på sig åtminstone..
Godnatt.

Jag sade ju: dvala!

Sommaren blev en sömn, som förväntat.

Ljuset försvann när solklotet stannade längre på himlen. Nu drar den prisade eldgloben sig undan igen, sommarromansen med norden är över. Kanske ljuset kommer tillbaka med mörkret.

Jag sitter hemma med stegring och lyssnar på Märta Tikkanen, låter mig inspireras och nickar, inbillar mig att det finns folk som tror att jag inte förstår det där och blir arg, anmäler att jag är en Diva och tycker inte om när folk talar nedlåtande med mig. Så låter jag det roligt argsinta gå ner och jag funderar på om jag ska försöka äta (inte mycket av aptit idag), måla nåt, skriva, läsa, eller låta mig slappna av helt och hållet med ett spel. Sova skulle ju vara bra, men jag hittar inte ro, jag ligger i fem minuter och så hoppar det till i kroppen på mig.

Sedan sitter jag här och mår lite smådåligt, illamående, men är glad.

Tikkanen talar om konstnärsäktenskap. Det har säkert sina sidor, men visst finns den idyllen någonstans där i bakhuvudet, hur hamnade den där? Kanske för att det är speciellt viktigt att ens arbete blir förstått och respekteras? Eller har det någonting att göra med att man är liknande typs själar av nåt slag?

Jag måste nog lägga mig ner ändå. Feberyra. Avslutar med katter som är i lådor med vatten. Enjoy.

Från tumblern Verxace.

Från tumblern Assiest.

Steg 1: få ner det fort, det försvinner försvinner försv..!!

Möte med träd, första skissen.

Fick plötsligt nåt infall klockan 1 på natten att NU ska det ritas! Sketchade ner en första skiss på vad jag tänkte, vad jag absolut måste uttrycka istället för att sova gott. Och tja, ditåt blev det nog, men perspektivets vinkling är otydligare än vad jag hade i mitt sinne när jag började. Idén för en målning fladdrar förbi så snabbt. Sen när man äntligen har ritplattan ipluggad och programmet öppet så finns bara snedvridna minnen kvar.. och dessutom brukar jag se varje bild från flera olika håll, i många versioner, så hitta nu sen den som fungerar bäst. Men därför gör man väl skisser, för att hitta *versionen* i versionerna.

Jag brukar bara rita ensamma träd. Träden är på sitt sätt en representation av mig. Nu finns där någon annan, huh? Det här betyder nog nånting, tror jag.

Eucalyptus under långsam sommar

Eukalyptus i mitt rum. 

Jag skrev i december om mina eucalyptus gunnii och den långa vintern. De mår bra. Ja, jag vet att ni oroade er för dem precis som jag. Trodde dock att mina träd skulle vara mer trädaktiga redan, ens sådär kvistaktiga. Men nej. Långsamt, långsamt vidare.. De är längre nu och har fler blad. Jag oroar mig för att stammen ska ta illa upp och tvina. De hämtades i fröform från Kew Gardens i England, kanske de blev obehagligt överraskade av att vakna upp ur jorden här i Finland?

Blomman brevid är förstås en något tilltufsad St.Paulia i klassisk blå. Skottet fick jag från mommo, hon har en massa av just den där sorten. Jag hoppas på att få föra den framåt i generationer. Så kan någon säga sen: den här krukväxten har gått i familjen i många hundra år. Och nästan vem som helst kan ta hand om den, St.Paulior hör till den lätta sorten.

Skulle det inte vara roligt att föra framåt eukalyptusträd också? Med tanke på hur långsamt de växer hos mig så kan det nog ta några hundra år förrän de är träd.