tisdag 28 augusti 2012

Moln, moln, moln..

Jag skulle gärna skriva nåt om våra härliga gulisar som det har varit ett stort nöje att börja lära känna. Jag skulle vilja skriva om hur jag trivs på jobbet, platsen som är fylld av värme.

Har inte styrka. Kan inte knacka dit bokstäverna som ska bli ord.

söndag 12 augusti 2012

Ibland faller man

Ja men väntas nu, om hon faller med en klänning så skulle tyget resa sig upp ännu mer. Specialklänning? Eller kanske det är ögonblicket före klänningen dyker upp i ansiktet på henne? Hur som helst. Att falla. Och det är bättre att inte göra det ensam, för när man är två så kan man hitta många fler lösningar till hur man inte ska slå ihjäl sig, eller kanske man oroar sig i onödan och den där andra kommer med en fallskärm på ryggen. Men man måste falla ibland. Ta risker, vara öppen, sårbar. Och så hoppas man på att den andra tar emot en.

Jag kanske borde vända på bilden, då blir klänningen mer rätt också, ifall hon har hoppat efter den där andra som faller. Men om det var jag så skulle jag inte se så oroad ut. Jag skulle veta att det blir okej, för jag tar emot, lindrar fallet. Jag kan värme.

Från skrivbordet till skräpkorgen

Klicka bilden för större version.

Så kan det gå.. Gillade sketchen men ju längre jag kom desto mer hade jag lämnat det som gjorde karaktären intressant. Ställningen borde fixas (major error!), håret plattas till så att det är mer edgy och mindre Barbie, ansiktsuttrycket borde hårdna, elektronikbitar borde sättas till, vettigt djup saknas, och jag har knappt börjat på omgivningen.. men klockan är halv 3, screw this, sovdags.

Det är ju förstås bra att öva, även om det går fel.

Dessutom är jag på sådant humör att jag tar det lite dåligt när jag inte fick ur mig det jag ville.
Kanske mer empatisk med mig själv efter att jag har sovit.
Jag tycker om färgerna och tecknen på vad hon har på sig åtminstone..
Godnatt.

tisdag 7 augusti 2012

Jag sade ju: dvala!

Sommaren blev en sömn, som förväntat.

Ljuset försvann när solklotet stannade längre på himlen. Nu drar den prisade eldgloben sig undan igen, sommarromansen med norden är över. Kanske ljuset kommer tillbaka med mörkret.

Jag sitter hemma med stegring och lyssnar på Märta Tikkanen, låter mig inspireras och nickar, inbillar mig att det finns folk som tror att jag inte förstår det där och blir arg, anmäler att jag är en Diva och tycker inte om när folk talar nedlåtande med mig. Så låter jag det roligt argsinta gå ner och jag funderar på om jag ska försöka äta (inte mycket av aptit idag), måla nåt, skriva, läsa, eller låta mig slappna av helt och hållet med ett spel. Sova skulle ju vara bra, men jag hittar inte ro, jag ligger i fem minuter och så hoppar det till i kroppen på mig.

Sedan sitter jag här och mår lite smådåligt, illamående, men är glad.

Tikkanen talar om konstnärsäktenskap. Det har säkert sina sidor, men visst finns den idyllen någonstans där i bakhuvudet, hur hamnade den där? Kanske för att det är speciellt viktigt att ens arbete blir förstått och respekteras? Eller har det någonting att göra med att man är liknande typs själar av nåt slag?

Jag måste nog lägga mig ner ändå. Feberyra. Avslutar med katter som är i lådor med vatten. Enjoy.

Från tumblern Verxace.
Från tumblern Assiest.