torsdag 28 juli 2011

Kaos, inget organiseringssinne..

Lovade att jag skulle resa tillbaka till sibbo i slutet av juli / början av augusti. Sedan började det dyka upp program.. Få färdigt det ena och det andra, snart ska man börja läsa på tent på allvar inte bara for fun, en kurs börjar snart som kräver att jag är online varje söndag klockan 20 och morsan bor ju förstås på medeltiden och har inget fungerande nät. "Meo" är på väg hitåt, vill inte missa henne. Och så vet jag inte när jag får socker igen, jag väntar, det skulle vara synd att sticka just när man kan få en "hit", men jag vet inte när, kan ta hur länge som helst ju.. Borde hitta alternativa sätt, men har inte kommit på någon bra strategi, ännu. Och hur gick det nu med den där kursen jag skulle ta för att ha en grund i trädgårdsarbete och så att jag kunde ha en chans att arbeta nån sommar i England om jag vill, jag hann inte ens börja. Kanske jag kan börja nu? Det är vuxenutbildning, designat för folk som arbetar hela dagarna, kanske jag skulle orka med det och universitetsstudierna? Eller är jag helt nuts.. Har många kurser utvalda för nästa läsår redan. Och så har vi konstarbetet, det måste gå framåt, det finns potential där.

Jag får huvudvärk av allt det här som inte passar in. När ska jag resa? Hinner jag? Var kompromissa? Om jag tar en sak i gången, bestämmer ens en sak, skriver in i en kalender, kanske det börjar klarna..

Jag önskar att jag kunde arbeta var som helst, så där som på teve, man har laptoppen med sig och det trådlösa nätet funderar bra på riktigt. Och så skulle jag resa världen runt med min laptop, art tablet, och familj, och livet skulle vara både stimulerande och tryggt, och där hemma skulle jag ha min svarta Frieserhäst, och så vidare..

onsdag 27 juli 2011

Paus

Tar en liten break från mitt läsande och skriver här istället. Stötte på nån på nätet för en tid sedan som skrattade och sade att han inte läser böcker. Han har nog inte haft den här erfarenheten. Man lever med karaktärerna när man läser dem och blir chockad när boken-författaren bestämmer sig för att ta livet av den där typen också. Så chockad att jag måste ta en break. Vissa händelser kan man bara inte fortsätta från bara så där.

Har äntligen kommit ifrån sådant som hållit mig ifrån läsandet, jag känner att det finns rum för att läsa nu. Har flera böcker på gång, men koncentrerar mig på Cirkeln (av Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren). Fick en knagglig start när jag försökte börja på den medan jag var på "semester" i sibbo (konstanta avbrott) och hade problem att hålla reda på vem som var vem för en tid, men nu går det inte att sluta läsa. Det känns som om jag har en vampyrbok väntande där på sängen, den kallar på mig och vill dricka mitt blod, den vill att jag ska öppna den igen..

Ja, jag kan inte motstå. Slut på pausen.

fredag 22 juli 2011

Måste läsa.. Anorexi comic!


Bilden ovan: LÄS DEN HÄR

Det här är helt sjukt bra, har länkat till den förut på facebook. Är alltid lika imponerad av både hur hon behandlar ämnet och hennes ljuvliga klara comic-stil. På något plan kan jag relatera, fastän jag aldrig ens har prövat på diet. Har för mycket ego för sådant, att banta skulle ta på min stolthet, är fast besluten att bara anpassa min livsstil så att jag får det resultat jag vill ha. Jag kan vara jäkla envis. Därför skrämmer det mig lite att jag kan känna igen tankesättet och empatisera, eftersom viljekraften finns där och kunde användas fel, men det är inget att oroa sig över, jag har mina envisa principer som räddar mig.

I högstadiet hade vi en vän som led av anorexi. Hon blev bara skin och ben, nästan dog. Det är viktigt med konst och underhållning som sprider kunskap, så att vi kan bättre förstå, stödja så gott vi kan.

Rekommenderad anime: Elfen Lied


Skulle bara se ett avsnitt medan jag åt middag, men jag hade redan kommit upp till de sista avsnitten, det var liksom emotionellt oavslutat. ..Och nu, ja, nu är det över. Jag känner den där bekanta råa känslan inom mig som kommer efter en bra men hjärteskärande anime, som om jag blivit dragen över ett rivjärn, någonting har skalats av och det blöder. Väldigt ledsamma storylines. Jag drar personliga parareller, prövar idéer om hur verkligheten fungerar, och tänker på allt detta vettlösa som man kunde undvika om vi inte var så hårda mot varandra, så där kollektivt. Och hur barn behandlas ibland. Vad barn gör åt varandra på grund av oss. Och hur en sådan här historia inte skulle vara relevant om vi hade kommit över dessa issues.

Kort sagt handlar serien om "diclonius" flickan Lucy och den vanliga människan Kohta, hur de är länkade, vad som hände när Kohtas far och syster blev mördade - han kommer inte ihåg. Diclonius personerna har övernaturliga krafter, de sprids genom ett virus som infekterar människobarn, och flera typer talar om hur deras uppgift är att ta kål på mänskligheten för att skapa en ny värld. Mänskligheten verkar i allmänhet vara väldigt hård mot dessa "freaks" och genom dessa grymheter skapar mänskligheten sitt monster. Utanförskap är ett starkt tema. Ånger. Misshandel. Familj.

Såg förstås animen på japanska, men trailern där uppe är på engelska. Rekommenderar serien. Har inte läst mangan.

onsdag 20 juli 2011

Lyssnar

Känner mig inte så bra. Frågade spåkulan om råd, ska jag försöka pressa mig och städa och liknande, eller göra det som jag kan göra utan att sjunka, och svaret var, typ, "Lyssna på dina känslor, de vill lära dig något." Det känns mest som om de talar under vattnet, svårt att veta vad de vill, men jag ska försöka lyssna och släppa dom fria.

lördag 16 juli 2011

Ta bort barnen, de är för feta?


"Should obese kids be placed in foster care?"

Rädda barnen. Javisst, hälsa är bra, men vad är det här? Jag talar om rädslan. Det stora obehaget. Så stort att man måste ta barnen ifrån sina hem och sätta dem med temporärt nya föräldrar. Det gör säkert barnet gott, emotionellt, psykiskt hälsosamt. Men ja, fetma är ju så farligt, då passar man inte in, kan inte göra en massa dumma sportgrejer, klä sig i modet designat åt smalare folk, fetma är så väldans oattraktivt, men nej, nej, det här handlar ju förstås om *hälsa*. Bra excuse, va? Säger man det ordet behöver man inte tala om allt det andra, om hur annat tolereras men fetma syns och då är det inte okej.

Hysteri. Det finns flera feta nu säger de, därför har vi panik. Det finns inte rum för mer än några stycken kroppstyper, alla på den smalare sidan. Det går inte att skymma undan, fetma syns. Allt annat kan vi ljuga om. Det är okej. Vi röker, men det är bara coolt. Dricker som fan, kanske det är ohälsosamt, men alla har så roligt. Vi gråter inombords och går till jobbet med ett leende. Vågar inte ha djupa relationer, men det är okej, vi ska ju alla vara individer nu ändå. Tar ut sin bitterhet på familjen, men det är inte vårt problem. Stressar, men det betyder att man är viktig. Äter kemikalier, orkar inte hitta naturligare alternativ. Äter höns som lidit hela sitt liv i en minibur, kor som fått hormonsprutor. Men fetma syns, usch så fult, den kan inte kontrollera sig! Riktig hälsa bryr vi oss fan i, vi vill bara inte se på sådant som går utanför våra sociala regler för vad som är okej.

Personligen känner jag på mig när jag går över den vikt som för mig känns bra, jag lyssnar på min kropp, stressar inte så mycket, dricker ibland, försöker undvika kemikalier, håller mig på vegetarian-sidan oftast. Jag är inte perfekt och bryr mg inte om ifall andra inte är perfekta heller. Jag är bara arg på att sådant här talas om utan att titta på samhällets idéer och hang-ups, precis som om det här vore en neutral sak. Tala om det ärligt! Vi skuldbelägger andras kroppar, ropar fula ord eller tittar på dem snett, för så där som det är "okej" att tafsa på nån lättklädd så saknar den feta kroppen integritet. They're asking for it?

Och vem i helvete tycker att det inte skulle vara traumatiskt för ett barn att få höra att den är så fet att den inte får bo med sin familj mera?

Bild från: ruineshumaines tumblr / foto av moocat.

onsdag 13 juli 2011

Kulturevenemang i Åbo

Sitter och funderar på vad allt man borde se nu medan Åbo är kulturstad. Cirque Dracula låter helt fascinerande, vill gå på den. Har tittat på direktsända myror (och funderade över om det var meningsfullt, växte upp på landet, har betraktat hur många myrstackar och myrstigar som helst ju?). Gick på Tom of Finland utställningen för flera månader sedan, vilket var intressant som kulturfenomen, stilval och dess plats i historien. Alice i Underlandet modern fotokonst  utställningen upplevde jag som givande, inspirerande, tankeställande och på vissa ställen skrämmande. Kommer fortfarande starkt ihåg vissa verk och skulle gärna gå på nytt, men vet inte om jag vill kasta mina studieslantar på nånting jag redan sett. Planerar att gå på WAM's vattenutställning, men vill ha någon med mig, för modern konst blir mest roligt när man har någon med sig att analysera verken med (for fun, inte seriöst eller pretentiöst).

Råkade se i DN en artikel om en stor gul gosekanin på Stortorget i Örebro. Lite så som de säger i artikeln känns det med vissa kulturevenemang här i Åbo också. En intressant idé, visst gör det att man tänker på skalan och storlek i staden och hur vi har vissa platser för vissa saker och dylikt, men åh det ser inte så värst snyggt ut i längden. Roligt de första gångerna man ser det men senare börjar man sucka varje gång man går förbi. Så som de där konstiga måsarna, vissa med människofigurer som står på dem, i Aura Å just nu. Tycker om de stora fåglarna, men inte de där figurerna som ser ut att vara suicide bombers. Och hela saken är fult i längden, jag tycker mer om naturidyll. Ja suck.

Men hur som helst. Roligt med kulturevenemang. Roligt att staden bryr sig om sådant. Hoppas det håller i och att kultur av olika slag, inte bara "högkultur" eller det mest moderna, stöds och tas hand om. "Alternativ" kultur  ska synas och också det där med att det finns inte en "människa" utan vi är av olika bakgrund, etnicitet, sexualitet, etc, för annars blir det lätt så att allting riktas till en standardmänniska som är vit, medelklass, hetero, etc.

onsdag 6 juli 2011

Rastlös

Jag erkänner, spåren är mina, det var jag som klättrade på väggarna. Man blir lite frustrerad ibland, ser ni.. Det känns som om jag är en level 1 skogshuggare som hackar på ett segt träd. Jag kräver inte mycket (tycker jag själv), jag är en liten fluffig sak som äter smulor, men ibland går man hungrig ändå, och så börjar man klättra..

Råkade se den där "fråga spåkulan" application på facebook och bestämde mig för att följa mina new age böjningar och se vad den säger. Jag tar först kontakt med mina guider (det går snabbt, man bara räcker ut energin som en hand) och jag frågar alltså dem, inte spåkulan, vad de vill säga åt mig, och så kan de använda spåkulan för att svara.

Nåja, kanske jag inte borde ha frågat idag trots allt..

"Hej Jennifer
Du är rastlös och skulle behöva vara mer uthållig då det gäller kärlek. Gå ut och rör på dig och rensa tankarna."

Vah! Mer uthållig? Det där var inget roligt svar. Borde jag röra på mig också? Nejmen.. Ja ja, det kan ju hända att jag är en teensy bit otålig ibland. Men bara lite?

måndag 4 juli 2011

Henna

Jag hade planerat att gå till Arken och läsa lite litteraturteori här på dagen. Men vädret är perfekt: lite svalt, molnigt. Perfekt för att städa och fixa allt möjligt som jag inte fått gjort förut..

..och så fick jag plötslig inspiration att sätta henna i håret. Att henna mitt hår ger mig huvudvärk, så jag har det i 30 - 45 minuter, och det brukar räcka för den ton jag vill ha. Försökte googla mig fram till orsaken till huvudvärken men fick mest konstiga svar som att det beror på tyngden. Dessutom ska henna kunna bota huvudvärk i vissa fall. Någon sade att det kan vara pulvret som gör det, så jag funderade så här att när huvudvärken gått över så ska jag pröva sniffa det lite och se vad som händer.. Då menar jag: öppna påsen, det dammar, andas in. Inte som kokain, alltså.


Så här rött ser det ut i det här ljuset.. I vanligt ljus ser det brunare ut. Om ni sett mig förut så kanske ni märkt att mitt hår är annars också lite rödbrunt.. I visst ljus verkar den ganska lika min normala färg, i annat ljus är håret mycket mycket rödare nu.

söndag 3 juli 2011

Pride

Det är pridetider igen och jag missade hela evenemanget som vanligt. Förra året var jag åtminstone nära Helsingfors, men hade så mycket på gång, en massa släktingar att hälsa på. Det här året njöt jag här i Åbo med en vän och ångrar inte ett skvatt. Men nån dag ska jag nog kolla in det.. gå med?

Håller på och tittar på en dokumentär om pride på yle areena. Hälften in i programmet så sitter jag och funderar på om det är meningen att det bara ska handla om män..? Figures..?

För oss som spelar/spelat online pet games så är det värt att notera att Subeta har flera pride saker i sitt spel, märkte just att de har gett ut en ny pride sticker man kan samla till sitt album, medan Neopets håller på sin gamla "don't ask, don't tell" policy. Man måste ju skydda barnen, ni förstår... Subeta rules Neopets, helt klart.