Nyinförskaffade böcker

Inspirerad av vissa andra sätter jag också upp en bild på vad jag lyckades släpa hem från Stockholmsresan. Man borde kanske börja med muskelträning så att man kan dra hem större byten.

Fick böckerna I litteraturens underland (festskrift till Boel Westin), I bilderbokens värld 1880-1980 (av Kristin Hallberg och Boel Westin) och den nya bilderboken Den stora smällen. Väldigt lycklig över dessa.

Själv köpte jag Barnboken i samhället, Rosa den farliga färgen, Sweep (Book of Shadows + The Coven + Blood Witch), Kråkflickan, Miss Peregrine's home for Peculiar Children och mangaversionen vol 2 av Soulless.

Läser just nu ungdomsromanen Earth Girl av Janet Edwards, vill få den klar före jag börjar läsa på något nytt, även om min nya bokhög känns väldigt lockande. I Earth Girl känner jag igen vissa drag, sådant jag använder själv när jag skriver scifi, så jag har fler läsorsaker än njutning gällande denna bok. Funderar hela tiden "hur gör hon här?" och "vilken kontrasteffekt skapar det här?" medan jag myser med intrigen.

Så här är nu

Tack vare den fascinerande, aktuella och nyttiga kursen Bloggriot slash feminism har jag hittat Bettie von Fraucht, som jag finner väldigt kroppsbejakande att läsa, hurra! Satte till henne i mina länkar.

Annat om livet just nu? Tja. Älskar min arbetsplats. Sparar pengar för potentiellt hundköperi (en liten hund, tidigast om ett halvår, troligen väntar jag längre, vill ha säkerhet för hunden och klarare insikt om min situation och huruvida hund skulle passa in i den framtiden). Planerar kand. Har födelsedag snart. Har så mycket att göra att jag inte hinner spela Runescape under arbetsveckan. Etc..

Och skriver saker.

Det isar till i mig när våra blickar möts. En köldvåg av rädsla för vad jag kommer att se i dina ögon, eller den höjda hand som ögonmötet kunde ge upphov till, handen som skulle träffa min kind och göra mig röd. Jag sväljer och tittar ner i marken. Inget hände. Men jag brände mig ändå, den extrema kylan är det samma som extrem hetta, jag förblir stående en stund medan elden flammar över min kropp som trånar hårt. Du och jag.. och "ingenting" som hände.

Eldvarning: TMI (too much information)

Idag är litet av en ord-dag.. Har suttit och funderat på hur jag kunde beskriva.. och bestämde mig för att jag borde läsa mer erotik för ett större ordförråd. Lyssnade på föreläsning om ikonografi och plitade ner ord som: låta fingrar springa längs hår, låt mig.. låt mig.. låt mig.., slicka sucka suga slemmig sakta stunder samman, medan jag ritade en eld och skrev ner het i den.

Det handlar alltså inte om att jag vill skriva erotik utan om att skriva en sorts lovsång, att hylla och få erfarenheten uttryckt i ord.

Och så ska jag skriva nånting konstigt: det är det nya som inspirerar och tänder på idag. Ser bra ut vettja.


PS: mer konstigt, inga hidden messages, bara övning:
Månen vandrade i snabb takt förbi sunday, solens dag, och hon vaknade till att det var måndag morgon. Solen var annorlunda nu, den gjorde krock med hennes svettiga panna och förblindade henne med ett kallt ljus. "Stig upp!" ropade skenet rakt in i hennes näthinnor. No mercy, alltså. Kanske är det därför som sunday heter söndag på svenska, för efter den är man söndrad och arbetet tar vid. Hon rörde vid den halvvåta handduken på sängen och hennes kinder började blossa. Ja, hon var ju i åbo nu, i staden där man får vad man älskar.
...

Nånting annat än det akademiska för en stund..

Det här är nu bara nånting jag bestämde mig för att göra.

Hör till kategorin "intryck" eller kanske "inre värld".

Det här är sånt jag skriver för att jag vill, inte för att nån behöver läsa det.

~ ~ ~

Hon är prinsessa i vitt med stjärnklara ögon och glittrande dräkt. Hennes ögon är sänkta mot marken. Där gror en liten växt, så skör, så tapper i senhösten. Bakom henne bullrar världen. Egentligen är hon vuxen och har ansvar och stök. Men där inne är hon liten, ensam, fryser ibland. De andra barnen gick och lekte redan, skratten hördes först i närheten men tynade bort. Kvarlämnad, nej - inte passivt, de valde det, de lämnade henne kvar. Hon har sedan länge vant sig och sitter tyst i sin egna värld. De behöver inte komma tillbaka, de får inte, hon vill inte. Men tyst och stilla hoppas hon på att någon går förbi och märker att hon sitter där, och räcker henne sin hand, och så går de tillsammans..

~ ~ ~

I dreamed I found you naked on the shore, lying there as if dead. The sound of waves caressing seashore stones and I was trying not to stare. Your body so defenceless and exposed, waves of guilt kept hitting parts of me as I contemplated how ill you'd feel at this unchosen vulnerability. Still I could not look away.

"You're beautiful", I wanted to tell you this and erase any doubt, but the discourse of empowerment chattered away in my mind about the objectification of women and problematic value structures. "Doesn't everyone need to be told they're beautiful? Never mind everyone, do you?" I touch your lifeless naked arm with the back of my hand, to be close yet not.

As I scan your body with my eyes I try to not see the most private parts of you, because you might not let me watch. I often contemplate where the secret doors might lie, where you'd let me in. A body full of secrets. Your breathing is small but even. A body not dead, just lifelessly lying down. Sand and wetness shimmers on your skin and I bend down to kiss your lips. They're cold and taste of salt and strawberries, and it's pleasant.

Mening och uttryck

Jag tittade på foton idag och funderade på att jag vill drunkna i dina ögon. För en tid sedan ville jag utbrista "du är vacker som en ängel", för det var verkligen någonting änglalikt som hände. Asch dessa uttjatade uttryck, det blir så platt sedan när man har den erfarenheten men orden är redan tillintetgjorda av miljontals filmer. Det förvånar mig ständigt att dessa uttryck inte bara är ord och påhitt. Att drunkna i någons ögon är ganska så bokstavligt hur det känns. Men det betyder ju inte att man borde använda trötta uttryck. Ack om man skulle ha stor poetisk skicklighet..

Socker

En sockerfri dag och genast känns det i kroppen. Begäret. En längtan man skuffar åt sidan för det rationellas skull. Man tänker på hur det ska bli när dagar är veckor och veckor samlas i en pöl till månader. Varför ska det gå så mycket tid åt hela tiden? Kan vi inte bli kvar här en stund? I vårens idyll. Solsken och böcker. Ån som stilla smakar tidlöshet. Och det söta, mjuka, härliga du. Jag äter choklad och dricker cider i solen. Sockerbegär, what can I say..

Musens dagbok, del vaddetnublir..

Lite känslolarv igen. Snuttar av dagar. Vissa dagar är lite såhär, man är lite tafatt av sig, men det blir nog bättre ska ni se!

~~~

Värme. Det är kanske något jag inbillar mig, men tonläget sände vågor av värme. Harmoniskt, ljuvt och smekande anlände det till mig. Du rörde vid mig med din blick, sådär som du ser på mig ibland, och din röst, och jag sjönk ner i det varmaste vattnet, redo att andas in vätskan i mina lungor och drunkna i det goda. Men osäker bland alla huvuden böjde jag mitt och sade inte så mycket mer. Du gick och tog vattnet med dig. Min kropp protesterade instinktivt din frånvaro och elden brann. Närhet, rör mig, låt mig beröra. Hjärtat vill det. Låt eldens tunga smaka på oss. Jag brann i tysthet till en liten hög av sot.

~~~

Plötslig närvaro, oförberedd, du säger och jag skrattar, rodnar upp till öronen men du försvinner bakom hörnet redan och märker förhoppningsvis inget. Hela kroppen i spänningstillstånd, ett bra sådant, och knäsvag. Trodde sådant var bara nåt folk sade, men jo det stämmer, jag lutar mig mot pelaren. Oj. Sådandär är du, hela planeter störtar undan, kometer dras in och universum är i ett enda kaos när du dragit igenom. Och så går du käckt vidare, oskuldsfullt omedveten om din naturliga effekt på verkligheten. Jag återställer några planeter och följer efter för att säga det jag skulle ha sagt om du inte hade slängt mig flygande sådär.

För att man inte minns

För nå't tag sedan var jag inspirerad till att skriva ner detaljer av mitt liv, känslor mest, en del händelser, för objektivitetens skull. Inte för att dokumentera den objektiva verkligheten, jag tror det är en myt som folk intalar sig själv om mest för att det skulle vara mycket enklare om allt kunde mätas och instämmas om. Men för att minnet förändras och så plötsligt fattas det bitar.

Det har gått nästan 3 år nu. Då hela världen förändrades. Jag har många starka minnen, men knappt några anteckningar från det hela. Minnen korrumperas och ändras, det känns osäkert, inte alls som ord på papper. Vad hände? Jag försöker fortfarande komma till den plats där jag är helt okej med alltihop. Men jag har kommit till någonslags kompromiss-stadie. Det är okej att vi exploderade, det är inte så farligt, jag dog flera gånger men lever ännu, och om vi får vara vänner så har vi ett lyckligt slut.

Orsaken till de få anteckningarna var den där Tystnaden. Det var som att äta sig smockfull på känslor och desperat hålla andan för att inte låta ett känslohopp flyta upp ur magen, ut ur munnen och upp i skyarna. Ingen fick veta. Det var så hemligt att jag inte vågade sätta det i ord. Farligt. Förbjudet på flera sätt. Vad skulle mamma tänka, vad skulle pojkvännen känna, vad skulle hon tycka, skulle vänner stöda eller förebrå? Min säkra framtid krashade, världen förändrades och jag har inga anteckningar.

Jag bar allting själv för en lång tid. Det var tungt. Ensamt. Maddening. Därför skriver jag nu, tyst som en mus, i hemlighet, så som Celie i The Color Purple, men om mindre hemska saker. I boken står hennes liv bara mellan Celie och Gud, för mig är det bara jag och min låsta elektroniska anteckningsbok. Ja, och mindre dramatiskt. Jag vill kunna läsa om hur det var nu och minnas tillsammans med texten. Visst kan saker och ting verka fjantiga senare när man vet hur det gick, men är man en obotlig romantiker som jag så vill man komma ihåg dumma detaljer som blicken från dörröppningen, om det var sol ute den dagen eller inte, de söta röda stövlarna, skrattet, oväsentliga kommentarer som betydde så mycket för att det var som näring till en uttorkad växt.. Ja, ni fattar. Kanske kommer det en dag då allt det här är irrelevant, men å andra sidan om jag är 90 och ännu skriver poetiska tankar om den här, då vill jag nog ha mina anteckningar kvar som stöd.

Mot värmen

Vi är svalor som trotsar vårens kalla vindar och söker oss mot nord. Vi har vingar som kommer att bära oss över vida hav om vi vågar ta sats och flyga. Lita på ljuset, dyrka solen, sommaren kommer att följa. Sjung en svalosång, jag hör dig och sjunger med dig, vi hittar våra noter och harmoniserar. Du. Följeslagare. Ljusets barn. Fågelhjärta. Vi. Möjligheterna. Känslan. Värmen.

Minnet

Fladdrande ljus, rött, mjuka tyger, sockor. Dina varma ögon, håret jag vill känna, huden jag vill kyssa. Vi fokuserar rakt fram men jag tar varje hemligt tillfälle i akt att beundra dig. Ute på världens stora scen måste man vara lite försiktig. Några steg åt gången, titta åt höger och vänster. Akta dig för katastrofer, mer din än min. Faror väger djupt i mitt sinne, flugorna cirklar kring mitt huvud. Jag kan inte sluta titta på den. Cirkeln. Löftet. Rummet innehåller det bästa, du vackra väsen, men jag är omringad. Till slut drunknar jag i mina tankar. Plötsligt ska vi tala och jag känner mig trött och ledsen. Scenen är ljus och allting är för skarpt, du syns så bra, jag också, och cirkeln. Den både klämmer mig hårt och håller mig utanför, jag vill andas men har inte rätten. Jag tittar bort och säger ingenting.

Mycket annat hände då, men fortfarande är mitt starkaste minne av natten de mjuka tygerna, det röda, din hand.

Verklighet

Och där går du. Du sade nånting och min hjärna bryggde ett par svar som en gammal kaffekokare - när det var kokat var du långt borta. Det var inte mitt fel. När du tittade hit hände en explosion av ljus. Jag fattar inte att andra inte verkade märka det, jag kommer ihåg det så tydligt - du i dörren, ljuset starkare än solen där ute. Dina ord var sötma, honung, lenhet, fyrverkeri. Det enda jag kunde tänka då var "wow". Är jag helt galen? Jamen så var det ju. Inget konstigt med det.

Söndag, in a haze

England.

De sista av mina crumpets som jag fick från england är i ugnen nu. En stund sitter jag och minns. Träden med den livsbejakande murgrönan, får och kossor överallt, jätte farliga vägar, att ströva omkring i timmar med min ex för att hitta shoppingcentret och komma dit alltför sent men ändå ha haft det roligt att bara vandra på sandvägar och tomma landsvägar genom den oändliga grönskan. Visst var jag i London också ibland, men det gick inte upp mot det där. Jag önskar att jag kunde flyga dit bara för en stund, krama det där trädet vid huset i Egham och fråga om det saknat mig också.

~ ~ ~

Att älska en skådespelare.


Publiken ljublar. Blommor, kärleksmissiler, kastas mot scenen. Visserligen handlar det om den sorts kärlek som inte vill för nära inpå, men ändå.. Det får mig att känna mig som om jag hade en hemlighet.

Jag vill också ha en liten del av de där smart-ass replikerna, den andra tvillingens smärta svar, den oskyldiga halvstygga leken. Men jag vill inte bli en av de klappande clownerna utan svar. Man smälter in i massan och så syns man inte mera. Mitt porslinssinne censurerar mina läppar, men händerna skriver ändå. Jag vill skriva någonting. Bara något litet. Egentligen vill jag bort från glittret också. Man orkar inte vara "on" hela tiden. Jag vill sitta och se vad du ser. Jag vill dig, kan man säga så? Allting annat är liksom överflödigt.

Våra ögonblick känns smått annorlunda - bra. Jag vill inte vara i samma position som de andra. Jag vill inte vara en av de där som går hem och tänker på annat. Kanske kan replikerna vi utbyter bli till kryckor som leder tillbaka till den spontana värmen. Då rösten förändras och varje ord betyder kärlek oberoende av vad som sägs. Kan vi komma dit någon gång genom blom-missilernas regn? Kanske i tysthet, bakom scenen. Efter turnén. När autograferna har skrivits. Ja, och så teve förstås. Så mycket att göra. Det är säkrast så.

Jag stannar och tittar på håll. Min blomma är dränkt av alla andras och sopas bort från scenen. Inte den här gången heller. Du går hem till ditt och jag till mitt. Ja, vad annat kan man vänta sig om man fallit för en skådespelare, vad annat kan man vänta sig att få?

Vi har replikerna. Och ögonblick.

En stund, då, för en tid sedan..

Foto: Liz-Nifred

Jag vandrar dessa korridorer
som ett Arkens längtans-spöke,
begäret når mitt hjärta
vandrar ner till värmets bo
där jag vill möta dig.

Ett början på detta elände?

Ja ja, även om jag inte kunde motstå en engelsk titel så ska jag försöka skriva på svenska. Det ska ju föreställa vara mitt modersmål after all. Kan hända jag startar blogg just nu eftersom jag har för många kursuppgifter att göra (då hjälper det att springa så gott det går och göra annat), men jag har länge varit fascinerad av tanken att jag kunde skriva ur mig utan att behöva sätta allt på facebook. Ni vet, de där konstiga uppdateringarna på min facebook vägg som man inte hittar svans eller fötter på.. eller.. vad säger man på svenska nu igen?

Tyvärr får mina dikterier gå på engelska fortfarande. Det funkar bara så för det mesta. Om jag är uppfångat i ett känslosvall är det svårt att få ur sig någonting vettigt på svenska. Vad betyder det? En kall barndom utan känsloord? För mycket googlande och skype:ande på det internationella nätet? Faktumet att de flesta känsloord riktade till mig har kommit från mitt brittiska ex? Eller är det ett uttryck för min pedantiska inställning till engelskan, vilket får mig att obsessivt förbättra den vid varje tillfälle, medan svenskan har försummats? Teorier, anyone?

Valet av bloggarnamn blev Jittermouse den här gången. Visserligen kan jag vara lite high-strung ibland, men den här gången syftar jag mest på obehaget jag känner då jag skriver på svenska såhär så alla kan läsa det, samt det att jag ämnar sätta upp lite doodles och skriverier ibland och allt det som har att göra med att visa den sidan av mig gör mig oerhört obekväm. Men därför ska det göras. Sakta.