Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.

Internationella flickdagen 2012

Den första internationella flickdagen. Tänka sig. Flickskap, som så ofta nedvärderas (rosa är löjligt, t.ex.), har en dag för sig. Det finns en massa orsaker till varför det här är viktigt, jag har själv skrivit förut om Lucia och maktlöshet och min awesome syster har idag skrivit om den farliga flickan.

Själv blev jag inspirerad av min kämppis som fick idén att fira dagen genom klädstil. Vi är gemensamt inspirerade av det vi har hört på litteraturvetenskapliga institutionen om gurlesque, och kämppisen gjorde en superb kombo medan jag höll mig något nedtonad. Till min annars dysterfärgade klädsel satte jag till ett plasthalsband som min uberlilla syster har gjort. Det lättade upp det mörka och gjorde outfitten mer intressant. Perfekt!

Jaha.. Vissa tyckte att jag borde sätta upp den här fjantbilden idag.

Här ser man till och med halsbandet. Fint, va? <3>

Poserar som en outfit-bloggare före jag rusar till morgonstudierna.
Inspirerad av kursen Bloggriot slash feminism.

Glad flickdag, alltså! I USA är det också National Coming Out Day, så hurra för alla som stiger ut ur skåp och förtryck och sådant idag också! Man kommer ju inte ut en gång för alla, det måste göras gång på gång när man kommer till en ny grupp människor på grund av samhällets heteronormativitet, så den dagen kunde göras internationell också tycker jag. En sådan dag tycks ju behövas. Men man behöver ju inte komma ut om man inte vill och orkar förstås. Känner vissa knepiga personer som tycker om att folk gissar villt. Personligen så smälter jag in för mycket i mängden och det blir tungt i längden, jag orkar inte med det. Så man får väl göra som det passar en.

Homofobi, kärnkraftverk och röstningsdag

Dags att rösta. Jag har aldrig tyckt om Niinistö och hans värderingar och brukar ofta rösta grönt, så min röst har länge varit klar.

För nån vecka sedan stod jag i matkön och lyssnade på någons funderingar kring varför hon kanske inte skulle rösta på Haavisto i presidentvalet. Det var inte det att han är homosexuell, menade hon, utan svårigheten med hennes röst var att han inte fick vara för vindkraftverk. Jag hoppas att detta inte har att göra med att vindkraftverk förstör utsikten, för det är så jädrans viktigt att hitta alternativa energimetoder så att de inte bygger fler kärnkraftverk. Det är kortsiktigt och oansvarigt att gå in i ett vågspel med kärnkraftverk som producerar sådant gift att vi måste gömma det djupt inne i vår jord om det finns andra sätt att lätta elbördan.

Jag blev nog lite småarg där i matkön. Här försöker vi få igenom en kandidat med goda värderingar som ger homofobin en liten kick i ändan och så har någon sådant privilegium att de kan oroa sig mer om vindkraftverken, vilkas största drivkraft verkar vara kommersiella intressen snarare än de grönas framfart.

Maktlöshet. Där står majoriteten och talar om hur många rättigheter man borde få. Lite mer, inte för mycket? Jag brukar inte känna mig som en andraklass medborgare, men när valhysterin var som högst fick jag mig en rejäl dos av "ja du, visst är du okej men nu ska vi fundera (utan dig) på om du får vara fullvärdigt med i samhället eller inte". Stora headlines om hur homofrågan kan avgöra valet. Människor som säger att en homo kan inte representera Finland. Jag undrar om det är så här en invandrarperson känner sig också. Visserligen här, men inte tillräckligt bra för att få deltaga i samhället.

Vi är inte lagligt jämställda och Niinistö vill inte göra tillräckligt åt det. Adoptionslagen är åt skogen och man är inte tillräckligt normal för att få ha ett vanligt äktenskap. Det finns mycket annat än detta att beakta när man gör sitt val, men det känns nog lite bittert att höra att vindkraftverk är viktigare än jämställdhet.

Ska vi göra det rätt nu?

Finland går plötsligt med i debatten om transmännens tvångssteriliseringskrav: Guzenina-Richardsonin avustaja ajoi miesten synnyttämisen mahdollistavaa lakia. Läste en kommentar någonstans att de inte behöver ha en operation för att få juridisk status som man, det räcker med hormonbehandling. Slutar mannen med hormonbehandling kan det vara helt möjligt att bli gravid. I så fall handlar kampen "bara" om att ta bort detta kränkande krav från lagstiftningen.

Kommentarer på nätet varierar från "lagändring javisst, hur kan vi ha det så här!?" till "har vi inte viktigare saker att fundera och sätta pengar på!" och "härregud, män ska vara män och kvinnor ska stå i köket!". Orkar knappt läsa de ålderdomliga kommentarerna om naturligt kön och biologisk determinism. Rörande "viktigare saker" så blir jag bara arg - det kommer alltid att finnas "viktigare saker" än någonting som rör minoriteter, det här är fel och skapar onödigt lidande, ändra på det så kan vi sedan fortsätta diskutera dessa evighetsfrågor om arbetslöshet osv. Visst?

Manshatare my ass, you go girls!

Stötte på denna artikel i Sydsvenskan idag: Feministisk kör möter motstånd. Dessa flickor från Heleneholms gymnasium (Malmö) har fått höra en hel del fula ord för att de sjunger om problematiska värderingar och jämställdhet. En annan flickgrupp "fikagirls" hade inga problem att komma med i skolkatalogen medan Systerskapskören fick kämpa.

Artikeln citerar rektorn som menar att ett utskott måste vara politiskt och religiöst obundet. Det är sorgligt att jämlikhetsfrågor betraktas som någonting politiskt istället för ett av skolans självklara värden. Å andra sidan känns det säkert politiskt för dem som anser att kvinnor och män har medfödda skillnader och roller.

Körens facebook-sida har samlat på sig fula kommentarer så som dessa:

"Jag tror inte de är feminister som vill ha jämställdhet utan jag tror helt enkelt att de bara hatar män..."

"det finns inget jag hatar mer än maktgalna kvinnor som inte vet sin plats i samhället! ni har bara fått för lite kuk, det är fan sant och ni vet det! --- Jag ska leta upp er och knulla er i ansiktet era jävla slynor!"

"Nämen kvinnor förstår inte ironi. Det är därför de är lägre ställda."

Oförståelse, aggressivitet, hot, förringande. Bevisar inte kommentarer som dessa att det behövs en feministkör i skolan?

Tjuven, rättvisa och garn

Polisen menar att vi får ersatt vad sakerna var värda, men hur ska jag sätta pris på det som fanns på datorn? Sakerna får vi inte tillbaka, de är redan sålda. Ingen chans att ge ordentligt med böter heller så att typen skulle få känslan att det helt enkelt inte lönar sig att göra sånt här. Ganska hopplöst är det alltså..

Antagligen har han inte det så lätt i livet heller, men man kan inte göra så här. Vi har en fungerande socialhjälp i landet. Man får inte en massa alkohol och kläder får såna pengar, men att gå å ta från humanister som lever på studielån, vafan, det finns inget Robin Hood i det.

In other news..

Jag ska försöka sticka. Senast jag gjorde det var väl i lågstadiet eller högstadiet för att vi måste. Tyckte aldrig speciellt om det för det var så förknippat med "riktig kvinnlighet" och de där fånen som inte var snälla vare sig mot mig eller med varandra. Nu har jag Meo som mentor och Meo är cool, så det här går nog bra.

Valde bögvänliga färger också på mitt garn, heh heh. Leve regnbågsfolket!

Har huvudvärk. Ska vila, sedan måla och skriva om det sköna röda. Mer blogging later, alltså.

Pojk-lucia och skönhetstävlingslucian

Jag går på en kurs om flickor just nu, det får en att fundera på dessa saker som Lucia. Jag har länge känt mig obekväm med konceptet för att jag känner till den bäst som en skönhetstävling. När det var aktuellt läste jag i tidningen om vilka frågor de ställde till luciakandidaterna i år och funderade över varför de frågar om triviala saker som favoritsmycke. Jag ville hellre se att tävlingen skulle handla om omtänksamhet och att göra goda gärningar.

Nu funderar jag mer på hur det firar flickighet och hur konstigt det är att det värderas högt för en dag när det annars brukar få så mycket skit (dock inte från alla håll). Det finns de som vill bort från den mjuka passiva kvinnan och färgen rosa. Det finns de som tycker att barn inte ska ha tillgång till alltför radikala (tradtionella) könsroller, speciellt när de är små. Flickighet i media brukar endera ha låg status eller användas till att förlöjliga de som gör det. Och sedan har vi Lucia, där en flicka firas och står i centrum för en dag.

Det där med pojklucior.. I unga åldrar verkar det helt okej, ju yngre de är desto mindre ser de ut att göra ett visst kön. Men vid äldre år? Kommer de att göra flickighet eller är det ett sätt att sudda ut flickigheten genom att göra det neutralt? På samma sätt frågar jag om en kvinnlig julgubbe klarar av att göra den varma faderlige arketypen eller ersätts den med ett neutrum eller en moder? Jag tycker att vi behöver mångfald, därför ställer jag mig skeptisk till att omvandla Luciatraditionen. Att göra mångfald genom att ta isär arketypen fungerar inte riktigt förutom i enskilda konstuttryck och liknande. En arketyp är en helhet.

Å andra sidan finns det många som inte passar in i rollerna man eller kvinna. Varför inte låta dem vara med? Det är onödigt att tvinga folk att välja kön, kan de vara Lucia så kan de, kan en person av kvinnligt kön göra julgubbe så kan hon. Men om Lucia slutar vara en flicksymbol mister vi en av de få dagarna där en flicka står i centrum. Är det jämlikhet?

Jag vill slutligen berätta om min lucia-erfarenhet detta år. När Lucia gick ned för kyrkotrappan försökte jag sätta mig in i hur det var att vara ung flicka och jag kom ihåg den maktlöshet jag ofta erfor. För en stund tänkte jag mig hur det skulle vara att då få sätta på sig en krona av ljus och stå i centrum för alla blickar och utstråla vänlighet, godhet, generositet, att vara vacker för en stund och stå för någonting viktigt. Plötsligt blev det någonting mycket mer än en skönhetstävling. Det finns makt i att vara Lucia, trots att hon är ung, trots att hon är flicka. Det gör luciatraditionen viktig och relevant att hålla igång än idag.

Allt möjligt hittar man i tidningen..

Distraherad av artiklar och kommentarer..

- Att folk reagerar på att "nu talas det om bögarna igen" är liksom att säga att nu talas det om jordbrukarna igen, men av nån orsak när det gäller homosexuella så är det alltid ett försök till att styra världen (läste till och med att vi gör det redan, hurra!!). Ja, och heteron blir kuvad när den måste se homon överallt och höra om oss och liknande. Vad är det för sorts folk som vill ha frihet att vara fobisk och hatisk?

- Majoriteten som känner sig hotad av minoriteter, allt från annan hudfärg, annat språk och annan sexuell läggning. Jämlikhet gör inte majoriteten mindre viktig, fortfarande är de/vi en majoritet som ändå låter högst. Ni/vi försvinner inte i tomma intet genom att andra också får en röst och visibilitet, helt på riktigt! Jag har länge hoppats på att min hud skulle bli mindre blek, men näpp, vi måste nog släppa in mer invandrare först.

- Och ja, den dekadenta dansen på slottet. Vi borde helt klart fira med vodka och ett tänt ljus i fönstret och skippa allt vad som heter högtidsfest, för vi är finländare och här är vi alla så jämlika och avundsjuka att vi inte klarar av att ha en grupp med människor som får fira lite extra. Att vi sedan hyllar ishockey-hjältarna som gudar och då ska det ordnas evenemang, det är inte alls skenheligt. För all del, om någon tror att den hör till gruppen Bättre Människa så kan man gärna påminna personen om mänsklighetens jämlikhet, men låt nu folk leka. Det blir så oändligt tråkigt när vi alla ska vara på samma nivå hela tiden. Man blir inte Bättre Människa bara genom att ha pengar, det behövs lite piss i huvudet för att ha snobberi på köpet också. Låt oss inte dra alla över samma kam.

Stänger tidningen. Har studier att fortsätta med. Skriver mer hjärtevärmande saker senare, efter att klorna har dragits in igen.

En utsugande humanistjävel, en börda för samhället!

Det ska vara lönsamt.

Det är vi, men på lång sikt. Ni märker inte att vi är borta förrän det inte finns experter att konsultera. Då står ni där med Solveig von Schoultzs diktsamling och skulle vilja säga något om vårt finlandssvenska kulturarv, men av de "konstpersoner" som finns att ta till har endast en riktigt liten del haft tillfälle att fördjupa sig i en av de minst uppskattade litteraturformerna idag: diktkonsten. Och någon vann nobelpriset i litteratur. Jaha, vem vet någonting om författaren och kan ge kommentarer till YLE? Anyone..?

Men det är okej, vi har ju annat att köpa och göra livet roligt med. Vi förlorar kultur och historia, vi förstår inte längre lika mycket och ser inte lika många infallsvinklar, men det är okej. Det är bara nuet som räknas. Och pengarna. Dom räknas extra noga.

"Nedskärningarna kommer ganska snabbt att märkas i klassrum, på tidningsredaktioner och på radiokanaler. Det är här som våra studenter placerar sig, så det här är en sak som kommer att beröra hela Svenskfinland." Så säger Mia Österlund i YLE intervju. Jag säger så här: vi är inte Steve Jobs, vi skänker inte miljoner till universitetet, men vi är er vardag. Hur vill ni att er vardag ska se ut i framtiden?

I ett samhälle där allting ska vara lönsamt hade jag naivt levt i hopp om att åtminstone universitetet värnar om de högre värdena, det där med kunskap och kvalitet, kulturarv och kulturliv. Eftersom vi inte är tillräckligt framgångsrika skjuts vi i foten och förväntas springa fortare. Alternativt slås ämnen ihop och vi förlorar djup och kunskap i processen. Är ÅA i ekonomisk kris eller handlar detta om att ge in för populära värderingar om livets lönsamhet? Vad är det ÅA värderar egentligen?

Läs också: Fridas inlägg om kulturämnenas lönsamhet.

Och Satus inlägg om demonteringen av litteraturvetenskapen.

Avsky, ironi.

Is there self-loathing in self-irony? You call me dyke, jag kallar mig dyke, men på annat sätt. I call myself perv, for reasons you don't even know. Det finns makt i ord, men också möjlighet till lek. Ironi kan bli lek. I open the floor, sätter in lite lek, provokation, man kan spinna vidare, berätta om erfarenheter. I mitt stilla inre är det mjukt - understanding, kärlek till det udda och det är okej att passa in också. Du är okej, den där är okej, it's all good, man. Och självironi som självbevarelsedrift. Distans till sig själv och allt det allvarliga, distans till det som blir attackerat from time to time, distans för att komma ihåg hur fel man kan ha och hur dum man tycker att man låtit senare. Kanske det finns lite loathing i det.

Att leka kön

Kvinna, kvinlighet, trams om långt böljande hår och skor som man inte kan springa i. Njae, inte så intresserad, inte sådär seriöst, det är svårt att ta det på allvar. Inuti känner jag mig ganska androgyn med kvinnlig betoning, vilken roll jag drar är sedan en annan story..

Allmänt tycker jag om relativt söta kläder och klänningar och så, men blir det för flickigt börjar jag må illa. Det känns som att ljuga istället för att leka, för att det kommer för nära samhällets generella idé om vad en kvinna är och folk fattar inte att när de ser min roll (performance) så är det inte på riktigt, inte på allvar. Då vill man bara springa. Jag är då ingen sådan kvinna! Queer, individualitet, frihet!

Likaså blir jag upprörd och orolig när allting följer de konventionella reglerna alltför mycket. Män i kostymer och kvinnor i långa klänningar så långt ögat kan se - något sådant kan inte vara naturligt!? Om de annars skulle gå omkring och bryta normer så skulle det vara hilarious att göra någonting sådant. Men när det binära som redan finns där varje dag sätts på full volym, då blir det närmast en skräckfest. Jag önskar mig en värld med fler pojkar i klänningar och fler flickor med pojkstil.

Men det är enkelt att sitta här och begära saker. Oftast är jag själv så mjuk att jag tycker att den roll som representerar mig bäst de flesta dagar är någonting feminint. Med att "göra mig till kvinna" vill jag signalera en viss böjlighet, lenhet, lugn och allt möjligt annat som är förknippat med konceptet feminin. Det hindrar inte att jag kan känna mig androgyn istället för kvinna eller slå över till ytterst feminin man. Rollen jag visar upp är ändå oftast den samma: kläder och stil som går mot det feminina.

Tog bild idag av vad det innebär att leka kön. Vissa personer ser riktigt flickiga ut hela tiden och behöver inte framhäva det. Jag går sällan ut utan att framhäva min roll, tycker att jag inte är tillräckligt tydlig utan mejk och jag vill att folk ska kunna se vem jag är, även om det är bara en liten del av det hela.

Före och efter rollframhävning. Kanske ni fattar vad jag menar. Å andra sidan kan man inte se objektivt på sig själv, så vad ni ser vet jag inte. Hursomhelst kan det vara riktigt roligt att leka kön, även om dikotomin kvinna-man inte känns speciellt relevant eller på riktigt (förutom då andra tycker att det är naturligt och på allvar och ojämlikhet förekommer). Konstnärstok som man är så har jag en make-up kit som har 88 färger så att jag kan välja enligt hur jag känner mig den dagen. Den stil jag framhäver är främst ett uttryck för min personlighet, inte nödvändigtvis hur jag uppfattar min könsidentitet den stunden eller vilken könsroll jag tänker hålla mig till. Screw the rules.

Jag drar gränsen vid obekväma skor. Att lida för kvinnlighet medan män går omkring i ordentliga skor, aldrig i livet!