Jagets inbillningar

Det finns en viss klyfta mellan den man tycker att man är och den person som andra ser. Kanske mycket beror på att om man inte gör det man är, då är det bara personen själv som är medveten om vad som finns där inne. Dessutom kan man inte uttrycka allt, i alla situationer, åt alla. Det behövs tid också, och folk behöver lyssna när man talar, faktiskt lyssna. Å andra sidan finns det folk tror att de är, men vad de gör är något helt annat. Det är mest det som intresserar mig just nu.

Kanske är det någonslags myt man upprepar för sig själv, en etikett man burit med sig sedan mamma sade att man är [sätt in valfritt adjektiv här]. "Jag är en varm människa", säger folk, men fortsätter sedan med, "men jag tycker nog att jag inte ska behöva bry mig så mycket om andra." Jaha.

Granska beteendet, säger jag bara. Håll ett koll på jaget och vad som görs, för annars riskerar man en kalldusch när det kommer fram att det finns sprickor i jagets logik.

Själv vet jag att jag håller tillbaka mycket, men det är okej, om folk stannar upp och lyssnar på mig så får de veta saker. Rusar de förbi så får det vara, de bryr sig inte och det är inte mitt jobb att försöka stanna upp folk så att de lär känna mig. Vänskap är jämlikhet, att vara intresserad från båda hållen. Men sprickorna? Det är nog ett livslångt projekt att se till att man faktiskt beter sig som man tycker att man är. Det finns rum för tvetydigheter också, man kan vara både snäll och kall på samma gång.

I min krets är det bara 10% eller mindre som är verkligen sådana personer som aktivt bryr sig, tar andra i beaktande, lyssnar, och ser. Kanhända är det ett personlighetsdrag, kanske är det så att dessa är de få som har lärt sig att leva med hjärtat aktivt - det kan ta tid. Resten är fina människor som säkert bryr sig i varierande skala inombords, men förmår inte att göra det till en livsstil. De märker inte när personer blir lämnade någonstans, de ser inte de besvikna minerna på dem som inte frågades med. (Jag talar inte om mig själv nu, jag är bara sån som hela tiden håller koll på grupper och hur folk ser ut att må.) Kanske livet skulle vara mycket bättre om fler levde från hjärtat och kände genuin kärlek till sin omvärld, en sådan kärlek som gjorde att det skulle vara naturligt att titta omkring sig på andra före man rusar iväg  för att ta hand om sina egna behov. Det kräver inte självuppoffring, det kräver bara en ögonblicks paus, att verkligen se andra och att vilja vara med dem. Att älska andra än en själv och de närmaste vännerna.

Om någon kallar en kall och självupptagen och man blir förskräckt, tänk på att det handlar om grader av värme som visas utåt. Tänker man inte på andra så är man inte en varm människa för andra människor. Bryr man sig inte, då kan man väl stå för det och inte inbilla sig annat. Alla behöver inte vara kärleksfulla, folk är de som de är, det är okej så. Helt på riktigt. Stå för den du är, utan inbillningar och svepskäl.

PS: Shout-out till Malin the mad, mästaren på grupphantering och välmående. Jag är speciellt tacksam för hennes tålamod som räcker längre än mitt.

PPS: Ta nu int alla å läs in er själva i det här.

PPPS: Och om det finns folk som känner sig träffade, fatta att jag älskar er och tycker om er som ni är, även om vissa saker fejlar. Dessutom, vissa folk har en sådan snabb personlighet att det känns onaturligt att de skulle pausa före de rusar, det är fascinerande och helt okej så, kritiken riktas inte ditåt.

Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.

Påskkort behöver inte alls vara tråkiga!

Sitter här och ser helt oskyldig ut!

Farsan tog fram ett gammalt album fullt av kort. Julkort, påskkort, annars bara kort.. När folk inte hade bloggar så skickade de riktiga känna på kort med egen handstilsskrift. Det var tider det. Och motiven, ha, måste visa några..

(Förlåt, kvaliteten är dålig men det är svårt att redigera foton på lilla Max, miniläppären. Klicka på bilderna för större versioner.)

Glad påsk! ..från de kusliga barnen med förbannelseäggen.

Choklaaaad!

Din brist på intresse är inte en turn-off.

Sätt barnen upp i träden så får ni fira påsk i fred.

Vadå? Visst är de eko-ägg! *piskar på*

Lammet ser inte ut att njuta, men det är okej, det blir lammstek snart.

Tack för mig! Glad påsk! he he he

Vetandets blommor

Om jag inte hade korten så skulle det vara enkelt för mig att misstolka, för där finns så få strån att ta tag i. Å ena sidan är det lite zen master, å andra sidan kan det vara som en stängd dörr. Få strån, inga blommor bland med, inga tecken. Väldigt zen.

Kanske det är därför jag brukar vara lite övertydlig. Jag oroar mig mer om att folk inte förstår känslan bakom vad jag säger än om vilken information jag kanske ger ut. Brukar tala med Meo som gillar måttlighet gällande vad folk vet, jag å andra sidan är arg nånstans inuti och vill hellre att folk vet och behandlar mig illa än att folk inte vet och skulle behandla mig illa om de visste. Men det här är lite irrelevant nu, off on a tangent..

Korten säger jeejeejee! Och jag tittar på dem och tänker: jaha, vågar jag tro det..? Kollar energierna. Allt bra, more or less. Jaha. Nå, jag fortsätter med min mars i skytten, för andra goda planer har jag inte just nu.

För barnens skull

Funderar på det där med att skydda barnen genom att stanna tillsammans även när det inte fungerar. Jag tänker på vad som skulle ha hänt mig om mina föräldrar hade bestämt sig för att pina sig igenom ett konfliktartat äktenskap för vår skull. Jag kommer ihåg stridsrop och smällar i dörrar, men för det mesta var det okej.. om jag kommer ihåg rätt. Men ändå. När de skiljde sig tyckte jag att det var bäst så, för de älskade inte varandra så som de skulle, även om någon slags kärlek antagligen fanns där.

Redan då, där kring 12 eller 13, visste jag att kärlek ska vara nånting annat, någonting bättre, lyckligare. Jag oroade mig mest om min syster. Det var en stor förändring och visst fanns där en viss stress, men det kändes inte som att falla, det var okej, bäst så, naturligt.

Vid det laget hade jag redan lärt mig en massa dåliga psykologiska vanor på grund av mobbning, jag var allmänt en nervös och tyst person, så min attityd handlade nog inte om att jag skulle ha varit otroligt stark och säker.

Tänk om de hade stannat tillsammans för vår skull. Till råga på allt det skit jag hade lärt mig om livet och om människor skulle jag kanske ha anammat deras tankesätt och lärt mig att kärlek och lycka inte är värt att priorisera i livet, att man ska stanna på platser där man inte mår bra, korsfästas så andra kan gå fria. Nej hu. Tack och lov att de skiljde sig och visade en mer hälsosam livshållning. Jag har tillräckligt med bördor som det är.

Och jag ville ju att de skulle vara lyckliga.

Ta bort barnen, de är för feta?

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

"Should obese kids be placed in foster care?"

Rädda barnen. Javisst, hälsa är bra, men vad är det här? Jag talar om rädslan. Det stora obehaget. Så stort att man måste ta barnen ifrån sina hem och sätta dem med temporärt nya föräldrar. Det gör säkert barnet gott, emotionellt, psykiskt hälsosamt. Men ja, fetma är ju så farligt, då passar man inte in, kan inte göra en massa dumma sportgrejer, klä sig i modet designat åt smalare folk, fetma är så väldans oattraktivt, men nej, nej, det här handlar ju förstås om *hälsa*. Bra excuse, va? Säger man det ordet behöver man inte tala om allt det andra, om hur annat tolereras men fetma syns och då är det inte okej.

Hysteri. Det finns flera feta nu säger de, därför har vi panik. Det finns inte rum för mer än några stycken kroppstyper, alla på den smalare sidan. Det går inte att skymma undan, fetma syns. Allt annat kan vi ljuga om. Det är okej. Vi röker, men det är bara coolt. Dricker som fan, kanske det är ohälsosamt, men alla har så roligt. Vi gråter inombords och går till jobbet med ett leende. Vågar inte ha djupa relationer, men det är okej, vi ska ju alla vara individer nu ändå. Tar ut sin bitterhet på familjen, men det är inte vårt problem. Stressar, men det betyder att man är viktig. Äter kemikalier, orkar inte hitta naturligare alternativ. Äter höns som lidit hela sitt liv i en minibur, kor som fått hormonsprutor. Men fetma syns, usch så fult, den kan inte kontrollera sig! Riktig hälsa bryr vi oss fan i, vi vill bara inte se på sådant som går utanför våra sociala regler för vad som är okej.

Personligen känner jag på mig när jag går över den vikt som för mig känns bra, jag lyssnar på min kropp, stressar inte så mycket, dricker ibland, försöker undvika kemikalier, håller mig på vegetarian-sidan oftast. Jag är inte perfekt och bryr mg inte om ifall andra inte är perfekta heller. Jag är bara arg på att sådant här talas om utan att titta på samhällets idéer och hang-ups, precis som om det här vore en neutral sak. Tala om det ärligt! Vi skuldbelägger andras kroppar, ropar fula ord eller tittar på dem snett, för så där som det är "okej" att tafsa på nån lättklädd så saknar den feta kroppen integritet. They're asking for it?

Och vem i helvete tycker att det inte skulle vara traumatiskt för ett barn att få höra att den är så fet att den inte får bo med sin familj mera?

Bild från: ruineshumaines tumblr / foto av moocat.

Fototillfällen

Vacker natt, eller hur? Jag tycker om att bo i Åbo och skulle gärna nattvandra i stan for the fun of it lite oftare. Men ack, man måste välja sina kvällar.. Vappennatten är inte en fotokväll, inte vad det gäller att fånga stadens magi. (Kolla in rosket.)

Intressant att man måste ta en stor mängd foton på folk för att få ett som ser ut "som de är" och fungerar någorlunda vettigt som porträtt (stilistiskt sätt). Om man är en utbildad fotograf, blir det lättare då? Eller borde man ha en sådan där kamera som tar flera bilder varje gång man trycker, för det är så hopplöst - en bråkdelssekund för sent och någonting är fel? Folk brukar dessutom inte tycka om kameror, och jag vet precis varför, men om man tar många för att få några bra, det gör väl det bättre..? Right..? Kanske inte, obehag är obehag.