Jorden vs Mars, eller att välja för idag

Våren rasar, knoppar spricker i rask takt och kontrasten mellan världarna blir stor när jag drar ner hastigheten på mitt eget inre liv. Semester men med arbete och arbetsro, eller väntetid utan den där ångesten som vill ha allt nu. Jag väljer långsamheten, åtminstone idag.

Det skulle bli problematiskt att välja att vara marsian, att rusa på och rusa vidare. För då måste man det. Vidare, alltså. Och jag vill ha det jag har, inte kasta bort och hämta nytt. Jag vill odla det som redan finns.

Tänkte skriva "odla det som jag redan har", men har, det har jag inte. Detta ska för fan förändras eller så måste jag nog bli marsian trots allt. Marsian eller dö.

(Bild av scillorna vi planterade i Tomasparken i höstas, tagen igår.)

Liv, just nu

Vita hänger mina spetsgardiner. Stilla, stilla.

Framför mig: stora ståtliga Hibiscusblad. Stilla, stilla.

Spänning i kroppen, en hoppressad virvel. Spänning i stillheten. Spänning i andetagen. Jag skriker till av nyfikenhet, men bara inombords. Allting är så stilla, stilla. Min omgivning är en målning, precist och orörligt.

Overkligt. Vad vill hända? Någonting rör sig.

Men ingenting rör sig.

Som att ha ett spöke med sig: den tror att den är säker men jag hör den visst. Eller en varsam person som bara vandrar längs med kanterna, vill - men gör inget, och jag lyssnar på hens steg.

Och jag andas djupt. Släpper. Försöker tänka på annat, så att jag inte drivs till vanvett av väntan.

Religion från hjärtat

En konversation här hemma fick mig att fundera på kristenhet och min erfarenhet under adventskonserten på fredagen..

När de sjunger "Hosianna, Davids son" så vet jag vad de sjunger om, men med hjärtat. När folk talar om Jesus kärlek så vet jag vad de menar, men med hjärtat. När de talar om Gud, vet jag vad de erfar, men jag vet det med hjärtat. Kanske vissa skulle tala om det på ett annat sätt och kalla det intuition, men det känns precis som om det kommer ett vetande från hjärtat. (Från det som jag har hört så verkar det vara så att endera så fattar man vad jag menar eller så fattar man inte för att man inte har haft erfarenheten.)

Själva kyrkan som institution, reglerna, dogman.. Nej nej nej nej nej. Det är tanke. Intellektet betyder felsteg. (Institutionen har visserligen en funktion.) Hjärnan fattar nada. Allt sådant är diskvalificerat vad det gäller mig. Intellektet leder till kvinnoförtryck, homofobi, rasim, etc. och berättigande av vad som helst genom religionen.

Detta resulterar i att jag å ena sidan kan ta till mig värdefulla aspekter och erfarenheter som kristna delar med sig och symboliken och energierna och personerna är levande för mig, men jag kommer inte att identifiera mig som kristen - speciellt eftersom buddhismen är mycket mer viktig för mig i mitt utövande av, hmm, den jag är. Men jag förstår och vet hur det känns att vara i kontakt med.. det där som finns där ute. Det är härligt. Jag förstår varför de går ut och försöker få andra med. Men nej tack till reglerna. Och jag bryr mig skit i att konvertera andra, för det är inte mitt ansvar.

Hey, I know you!

Mer om vänskap

Trött men kan inte sova ännu. Tog mig lite tid tillsammans med Photoshop och började känna mig bättre, gladare. Det känns bra att ha lite fritid för en stund.

Saturnus går igenom mitt 11:e hus, vänner och grupper. Nu när mycket gällande det har orsakat mig nervösa sammanbrott har mitt lugn återvänt och jag funderar på hur jag kan vara en bättre vän. Livet går i kretslopp, cykler.

Andra delar av mitt liv går i väldigt långsamma cykler, så långsamt att man ibland tror att vi har stannat. Lyckligtvis är sådant lätt fixat, lite kommunikation oljar hjulen och böjer skogens grenar åt sidan så att en framtida destination skymtar i horisonten.

Var finns jag då?

När du ser på mig blir jag starkt närvarande. Hela jag koncentreras. Jag är här mer än under någon annan stund. Man kunde säga att jag finns mer när du är med mig.

Det känns härligt men sorgset. Jag känner mig senil, jag kan inte återskapa känslan utan dig. Var finns jag då jag inte finns helt och hållet här? Varför tynar jag sakta bort ur mitt eget medvetande när du tittar bortåt, när vi inte är två i ögonblicket? Jag längtar både till dig och till att utforska vad det betyder. Jag längtar också till mig.

Så här är nu

Tack vare den fascinerande, aktuella och nyttiga kursen Bloggriot slash feminism har jag hittat Bettie von Fraucht, som jag finner väldigt kroppsbejakande att läsa, hurra! Satte till henne i mina länkar.

Annat om livet just nu? Tja. Älskar min arbetsplats. Sparar pengar för potentiellt hundköperi (en liten hund, tidigast om ett halvår, troligen väntar jag längre, vill ha säkerhet för hunden och klarare insikt om min situation och huruvida hund skulle passa in i den framtiden). Planerar kand. Har födelsedag snart. Har så mycket att göra att jag inte hinner spela Runescape under arbetsveckan. Etc..

Och skriver saker.

Det isar till i mig när våra blickar möts. En köldvåg av rädsla för vad jag kommer att se i dina ögon, eller den höjda hand som ögonmötet kunde ge upphov till, handen som skulle träffa min kind och göra mig röd. Jag sväljer och tittar ner i marken. Inget hände. Men jag brände mig ändå, den extrema kylan är det samma som extrem hetta, jag förblir stående en stund medan elden flammar över min kropp som trånar hårt. Du och jag.. och "ingenting" som hände.

Smulor

Dagar utan slut, inramade och upplagda i scheman. En kakbit åt jobb och en kakbit åt kurs och en kakbit åt medlemskapsjobb och en kakbit åt studier och.. så finns det bara smulor kvar. Tycker om, men har för lite kaka för att vara nöjd, för att kunna nå perfektion.

Och så går vi i mörker. I tystnad, där blickar bara möts under den bråkdelssekund då vinden ruskar om träden så att lite ljus slår ner, slår oss, eller bara slår mig rakt över kinden och det hettar till. Sedan faller tystnad och min blick igen.

Vinter. Denna eviga snö. Det spelar ingen roll vilken årstid det är, det hittar alltid sätt att snöa. På midsommaren satt jag i parken och det föll små kalla flingor överallt. Nu är de lätta som dun och jag jagar bort dem, schas, jag har annat att tänka på. Ska baka mer kaka. Det blir väl vår sen nångång. Tystnad behövs just nu, säger jag och känner mig ansvarsfull.

Ibland faller man

Ja men väntas nu, om hon faller med en klänning så skulle tyget resa sig upp ännu mer. Specialklänning? Eller kanske det är ögonblicket före klänningen dyker upp i ansiktet på henne? Hur som helst. Att falla. Och det är bättre att inte göra det ensam, för när man är två så kan man hitta många fler lösningar till hur man inte ska slå ihjäl sig, eller kanske man oroar sig i onödan och den där andra kommer med en fallskärm på ryggen. Men man måste falla ibland. Ta risker, vara öppen, sårbar. Och så hoppas man på att den andra tar emot en.

Jag kanske borde vända på bilden, då blir klänningen mer rätt också, ifall hon har hoppat efter den där andra som faller. Men om det var jag så skulle jag inte se så oroad ut. Jag skulle veta att det blir okej, för jag tar emot, lindrar fallet. Jag kan värme.

Sommar

Staden tystnar. Parken stillas, grenarna lägger sig till ro, kvarnen stannar, fjärilarna går upp i rök. Ljuset drar sig undan, staden mörknar. Jag vandrar barfota tillbaka hem och förundras över hur ont det gör, det trodde jag inte. Jag visste ju på förhand, vissa saker kan man räkna ut, man behöver bara vänta på tidpunkten och så händer den och så.. och så... blir allt stilla. Staden tystnar, ljuset drar sig undan. Jag går i dvala.


Jag vill inte gå i dvala.

Ålder tycks då inte hjälpa något

Jag sitter och funderar ut konversationer, skrattar, skrockar och känner mig modig.
Men sen när jag ska gå knyter sig nånting i magen.
Jag andas minimala andetag. Mår sådär illa.
Tänk om jag glömmer alltihop? Det är så lätt. Så står jag där och har ingenting att säga, fastän jag egentligen har allt. Och du tittar på mig sött, och egentligen är det kanske okej, om jag tappar bort mig på grund av dig. Men ändå blir jag så nervös. Varje gång. (Lite lättare med varje tag.) Ja urk..

Brittiskt trädgårdshjärta

Hittade detta på morgonen och kände mig så plötsligt exalterad att det gjorde ont i hela kroppen: BBC Gardeners Corner (radio).
http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/garden

Då är det inte så att det garanterat är ett bra program, jag har inte lyssnat på det, jag bara reagerar som Pavlovs hund på brittiska trädgårdsprogram. Det är ett landskap jag känner igen mig själv i, på något sätt känns miljön mera hemma än det jag har här i Finland. Och ah, trädgårdsprogrammen.. Alla dessa blommor jag inte riktigt kan odla här, blomnamn jag inte känner igen, trädgårdsutrymmen jag inte äger, men åh jag avgudar Alan Titchmarsh och får inte nog av brittiska trädgårdsprogram!

Och that reminds me - jag har ju frön och skott som borde planteras!! Med den stora eländiga flytten så har allting fått stå, men de orkar inte vänta på mig hur länge som helst.

Ibland tänker jag att det vore fint att bo i Somerset. Men de har sina problem också.. Vad jag har tillräckligt med egna plantor här hemma klarar jag mig väl?

Det går.

Man behöver bara förstå.. så går det att släppa allting förutom sanningen. Jag kan göra mjukt, hårda kanter och smärta blir okej för jag empatiserar-förstår-förlåter-medarbetar-motverkar då det förklaras, men sanningen kan man inte ändra på. Det är ett irriterande sandkorn i det mjuka, våta. Som exempel ,"det bästa som har hänt mig" betyder bland annat att "allt övrigt är inte tillräckligt bra" eller alternativt "jag känner mig skyldig". Vad ska man göra med sånt? Vägen framåt beror inte på smärtan, det är sanningen som väger i vågskålen.

På(sk) resa

Tvekade en bråkdels sekund för länge. Gick tyst, tittade, musade mig förbi, sparkade mig hårt efteråt. Korten säger att jag är för sträng med mig själv. Jag åtgärdar mitt tunga sinne genom att räcka ut handen annanstans. Andas lättare. Det är ofta svårt att göra nåt men ännu svårare att låta bli.

Tåget glider vidare genom djupmörka åkerkanter och träd så lång ögat kan nå - vilket inte är så långt när man åker igenom en tät skog. Ljusflimmer och trötthet, jag lutar mot Meo och sluter ögonen. Jag klarar inte av att tänka på hela resan, alla människor jag ska se, ställen jag ska åka till. Det ryms bara små bitar av vad kommer näst, annars börjar jag må illa. Just nu finns bara tåget, Meo och Ljuset jag lämnade i Åbo.

Tågtid är funderingstid. Jag hittade reflektionssajten Shadow Cards idag. Den svarar i ord och bild, jag diggar starkt. Jag känner alltmer att jag inte kan undantränga kärleken till språket, men jag vet inte ännu vad jag ska göra med den. Ut ska det, ut måste det, ord liksom bild måste leva fria och för sig själva. Jag äger dem inte även om jag är en kanal för deras skapelse. Läste Irigaray tidigare idag, någonting om kroppar med otydliga gränser. Vad jag är har en otydlig gräns. Är de mina ord? De känns till hälften främmande.

Solens position har ändrats, jag känner på mig att vi kommer att anlända till Helsingfors snart. Människor i mängder, ljud och oljud. Jag ska ta en riktig kaffe på Robert's Coffee och sakta vandra till Stockmanns akademiska. Påsktid, magisk tid, bortatid.. Den här resan känns inte på riktigt. Kanske det är Blåkulla jag är på väg till, omedvetet..?

Smärtor och vin

Det gjorde ont att gå. Vi kunde egentligen inte göra så mycket, men det gjorde fruktansvärt ont ändå. Att lämna dig, att vara den som gjorde mer distans mellan oss. Det var mycket lättare förut, då när du gick, då kunde jag sucka i mitt vinglass och lugnt, melankoliskt, vänta på nästa gång. Jag kan inte riktigt.. och borde inte.. men det är svårt att inte känna det man känner.

Jag drömde. Du skulle ha druckit helt för mycket och kommit runt hörnet, fått med mig upp ur stolen, dragit mig  kvickt runt hörnet utom synhåll och kysst mig vått, slarvigt och berusat. Jag skulle ha gett mig, hängett mig, och följt dig vart som helst.

När jag gick hem hade jag ont i fötterna och tre svärd i hjärtat (tarot), kände mig så ledsen att jag grät utan tårar (tycker inte om att göra sånt på riktigt där ute). Det är okej, jag är lite sådan. Fiskmåne, du vet. Det gör ont men jag lider inte av det. Nu, hemma, är jag sömnig, lugn och jag tänker på dagar som kommer. Det är inte så lätt.. Jag förväntar mig inte att du är bättre på det här än jag. Dömer dig inte. Jag fortsätter att fundera och pröva. Sakta.

Repen

Hade otaliga repliker idag, i mitt huvud, saker som jag tänkte mig att så där skulle jag säga.

Vi kunde diskutera rep, jag skulle fråga om de mjuka fibrerna faller i smaken eller ska det vara hårt, så att det håller? Vi kunde binda ihop en konversation med skratt och lek och underliggande annat. Knyta hårt så att intensiteten kunde fysiskt kännas..

..eller bara diskutera, utforska idéer och inte binda oss vid regler. Lätt och accepterande med vingar, fjärilsrörelser, att bara flyga framåt från en sak till en annan.

Men vi känner oss bundna, eller hur? Jag vet inte riktigt varför. En rädlsa för att störa nånting sovande som borde hållas knutet, kanske. För det att bara säga det som är betyder ju inte att nånting skulle behöva göras genast, det behövs tid för att göra rep av trådar. Var ligger det svåra?

Disputation, djuriskt, difference

Gick på Monica Ålgars doktorsdisputation igår. (Hon är skorpion och bara ett år yngre än mig, det kändes väldigt annorlunda att se på en disputation som var så "nära" mig på flera sätt.) Hon disputerade inom psykologin med Shapes and Sizes – Body Image, Body Dissatisfaction and Disordered Eating in Relation to Gender and Gender Identity.


Det kom en hel del statistik som visade på att kroppsmissnöje inte är bara de unga kvinnornas sak och jag hurrade (tyst i mitt sinne) när det kom fram att hon hade undersökt transpersoner och kommit fram till att könskorrigering kan göra en del av dem lyckligare. Det verkar ju ganska logiskt och det brukar behövas undersökningar för att få till stånd vettiga lagar.

Upplevde den smått oroväckande effekten av att ju mera de talade om kroppsmissnöje desto obekvämare blev jag i min kropp, precis som i hennes exempel om hur kvinnor kunde bli mer osäkra efter att ha sett en massa timglasformade vaser. En liten tid in i disputationen satt jag samtidigt och funderade på hur jag kunde effektivera fettförbränning i min vardag, typ genom att satsa mer energi när jag går i trappor, buttcrunches, och till slut gjorde jag mini-magmuskelcrunches medan jag lyssnade. Osäker? Jag brukar kunna visa mittfinger till samhällets normer till en viss del. Antagligen är jag på något plan oroad om att vara otillräcklig för någon annan, ens bara lite. Äh, dumheter alltså, men det är lite så, man försöker vara lite påfågel och skaka fjädrarna för uppmärksamhet för man vill, vill, vill så gärna att de ska bli ens egen.

Source: CriEnglish.com

Sedan sade Ålgars ordet evolution och jag ryggade tillbaka. Kroppslighet är viktig, åh ja, har diskuterat detta fram och tillbaka i kvinnovetenskapliga kurser i flera varv, men jag tycker illa om att förklara mänskligt beteende i biologiska termer (beyond the very basics, alltså). Teorierna baserade på evolutionstänkande tenderar att tycka att allting har med överlevnad och fortplanting att göra, vilket i och för sig är ett intressant narrativ, men eftersom psykologin ämnar att göra livet bättre för verkliga människor så är jag mindre road när jag personligen tycker att de gräver i fel jord. Jag har inte själv läst Ålgars avhandling så jag kan inte kommentera hur hon använder evolutionsteorin, det kanske var en helt bra bas även om jag ryser för att dra analytiska slutsatser om beteende från sådant. Om vi ska tycka om Barbie och Ken enligt symmetri- och evolutionsidén så har nog någonting gått väldigt fel inom psykologins forskningsfält. Har de tillräckligt många queer personer som fattar att forska i annorlundahet och förstår att tolka inom andra ramar än de normativa?  Jag känner mig något lugnad av att de åtminstone har Ålgars som gör arbete där, enligt vad hon skriver i kolumnerna så ger hon intrycket av att vara en smart, djuptänkande person som har kapacitet att se saker.

Vetandets blommor

Om jag inte hade korten så skulle det vara enkelt för mig att misstolka, för där finns så få strån att ta tag i. Å ena sidan är det lite zen master, å andra sidan kan det vara som en stängd dörr. Få strån, inga blommor bland med, inga tecken. Väldigt zen.

Kanske det är därför jag brukar vara lite övertydlig. Jag oroar mig mer om att folk inte förstår känslan bakom vad jag säger än om vilken information jag kanske ger ut. Brukar tala med Meo som gillar måttlighet gällande vad folk vet, jag å andra sidan är arg nånstans inuti och vill hellre att folk vet och behandlar mig illa än att folk inte vet och skulle behandla mig illa om de visste. Men det här är lite irrelevant nu, off on a tangent..

Korten säger jeejeejee! Och jag tittar på dem och tänker: jaha, vågar jag tro det..? Kollar energierna. Allt bra, more or less. Jaha. Nå, jag fortsätter med min mars i skytten, för andra goda planer har jag inte just nu.

Dramallama-dag

Dagen går i vågor, jag går upp och lyfts närmare solen och luft för att sedan sköljas ner i skuggor och stor sorg.

Det är svårt att inte kunna göra nånting. Vet inte var gränserna går. Hittade inga dumma frågor eller sväpskäl.

Och så vet jag inte. Tid, processer: vänta eller fäkta eller fly?

Vågor. Försöker stilla mitt sinne.

Hitta sätt.

Hur?

Flyttfågel eller bobyggare?

Random hus i Åbo härifrån.

Folk omkring mig talar om att flytta. Jag kunde flytta med dem. Jag och Meo har samma behov av träd och inomhusväxter. Vi skulle gärna ha katt. Frida talar ofta om husdjur också. Vi tre skulle högst antagligen vara i harmoni. Så vad är problemet?

Kanske det att jag är lycklig var jag är nära ån, med ett blommande träd utanför fönstret och fåglarna som kommer in på sommaren.

Kanske det att jag vill flytta ihop för kärlek, inte bara flytta omkring mina saker som en rolös studerande.

Och så ska Meo bort till hösten för en tid. Och jag hoppas på att nya möjligheter skulle öppna sig för mig så att jag kunde börja på det liv jag på riktigt vill leva. Och Frida har vi inte hunnit diskutera med ännu..

In the mean time så känner jag mig på nytt inspirerad att kasta ut saker och göra mig mer redo för plötsliga omvälvningar. Jag vill ha förändring. Det kan vara shockerande och nytt - vad beträffar förändringar i fjärde huset så är jag redo att ta emot det. Så går jag omkring och sjunger på den här..

Tro, hopp och vår

Och så.. lugn. Tack. Det är lättare nu att gå vid fönstret och titta på hur snön sakta smälter. Det känns som om jag har varit i dvala i flera år. Jag har väntat på vår men den kom aldrig. Nu.. Jag känner doften av frisk fruktbar vind och det börjar spritta i kroppen som så länge fått vara stilla, så det kan vara svårt att bara vänta. Det kan vara svårt att tro att vår kommer på riktigt nu, senare, kanske. Efter dessa år av tro och besvikelse. Men jag väntade mycket lojalt åtminstone. Uthållighetsprov.

Jag återgår till mina kartor. Jag vet ju att där står att allting tar sin tid. Det står inte storförändring i min årskarta, så jag vet ju att det mesta av detta år har gått åt till att förtydliggöra värdegränser och pröva hur mina färdigheter håller. Jag läser nästa års karta och vet inte hur långt jag vågar dra slutsatserna. Jag ser andras kartor och ser processen, men vet inte om det kommer att gälla mig. Har jag venus i första huset på grund av en reaktion på smärta eller tack vare glädje? Jag vet inte hur det kommer att gå, men idag har jag lugn.. och lite glädje och en hel del tålamod. Och ute lyser solen och smälter sakta isen..