Lycka är en fågel?

Vaknar och har svårt att stiga upp: vad ska motivera mig idag? Inget speciellt fel med dagen. Okej, känner mig fortfarande sjuk, men inte för sjuk för att sitta framför datorn och ha det roligt. Kanske städa lite. Packa inför flytten. Till sist stiger jag upp bara för att jag vet att om jag inte gör det så kommer jag att drabbas av migrän. Fluktuerande sovvanor är en trigger för mig.

Sätter ihop en tre-fröers rätt för mina fåglar och sjunger "feed the birds, tuppence a bag.." och känner mig lycklig i hela kroppen. Tänker på hur det var när de var små och oerhört högljudda, pep starkt varenda sekund, och de var så stora och fluffiga att det var absurdt att tänka sig att de var yngre än deras föräldrar som flög brevid hela tiden. Det var både pain och pleasure att ha dem vid mitt fönster då. Men mest gav de glädje.

Sitter nu med kaffe och tittar ut på mitt träd, min gravgård, min sandväg. För mig är det här det vackraste stället på jorden och jag känner mig ambivalent inför flytten. Mest är jag glad över att få bo med två superfina människor, men jag kan inte längre sitta i mitt rum och njuta på samma sätt sedan. Estetiken är okej, men inte rätt, huset är åt fel håll, ljuset faller förbi. Ljus är viktigt. Jag får söka mig annanstans.

(Det är nu jag brukar ta upp att jag är ju vågen och estetiken och harmonin i min omgivning är oerhört viktig för att jag ska känna mig lycklig. Ljus. Någonstans att sitta och skriva/arbeta och titta ut på sådant som ger mig ro.)

Min känsla för estetik går nog mot pastoral romanticism, jag tänker tilllbaka på hur jag stortrivdes i England i Surrey och Somerset där det var nära till tåg och små centrum medan jag ändå vaknade upp med små bruna harar i trädgården och ljudet av kor i den stora hagen brevid.

Kor riktigt nära huset i Egham.

Nåjo, men nu bor jag i Åbo stad och jag hoppas på att jag fortfarande får mata fåglar, för jag känner djupt att nånting fattas.. Mitt liv är helt bra, ändå söker jag motivation när jag ska stiga upp. Inte ska det väl vara så här?

Disputation, djuriskt, difference

Gick på Monica Ålgars doktorsdisputation igår. (Hon är skorpion och bara ett år yngre än mig, det kändes väldigt annorlunda att se på en disputation som var så "nära" mig på flera sätt.) Hon disputerade inom psykologin med Shapes and Sizes – Body Image, Body Dissatisfaction and Disordered Eating in Relation to Gender and Gender Identity.


Det kom en hel del statistik som visade på att kroppsmissnöje inte är bara de unga kvinnornas sak och jag hurrade (tyst i mitt sinne) när det kom fram att hon hade undersökt transpersoner och kommit fram till att könskorrigering kan göra en del av dem lyckligare. Det verkar ju ganska logiskt och det brukar behövas undersökningar för att få till stånd vettiga lagar.

Upplevde den smått oroväckande effekten av att ju mera de talade om kroppsmissnöje desto obekvämare blev jag i min kropp, precis som i hennes exempel om hur kvinnor kunde bli mer osäkra efter att ha sett en massa timglasformade vaser. En liten tid in i disputationen satt jag samtidigt och funderade på hur jag kunde effektivera fettförbränning i min vardag, typ genom att satsa mer energi när jag går i trappor, buttcrunches, och till slut gjorde jag mini-magmuskelcrunches medan jag lyssnade. Osäker? Jag brukar kunna visa mittfinger till samhällets normer till en viss del. Antagligen är jag på något plan oroad om att vara otillräcklig för någon annan, ens bara lite. Äh, dumheter alltså, men det är lite så, man försöker vara lite påfågel och skaka fjädrarna för uppmärksamhet för man vill, vill, vill så gärna att de ska bli ens egen.

Source: CriEnglish.com

Sedan sade Ålgars ordet evolution och jag ryggade tillbaka. Kroppslighet är viktig, åh ja, har diskuterat detta fram och tillbaka i kvinnovetenskapliga kurser i flera varv, men jag tycker illa om att förklara mänskligt beteende i biologiska termer (beyond the very basics, alltså). Teorierna baserade på evolutionstänkande tenderar att tycka att allting har med överlevnad och fortplanting att göra, vilket i och för sig är ett intressant narrativ, men eftersom psykologin ämnar att göra livet bättre för verkliga människor så är jag mindre road när jag personligen tycker att de gräver i fel jord. Jag har inte själv läst Ålgars avhandling så jag kan inte kommentera hur hon använder evolutionsteorin, det kanske var en helt bra bas även om jag ryser för att dra analytiska slutsatser om beteende från sådant. Om vi ska tycka om Barbie och Ken enligt symmetri- och evolutionsidén så har nog någonting gått väldigt fel inom psykologins forskningsfält. Har de tillräckligt många queer personer som fattar att forska i annorlundahet och förstår att tolka inom andra ramar än de normativa?  Jag känner mig något lugnad av att de åtminstone har Ålgars som gör arbete där, enligt vad hon skriver i kolumnerna så ger hon intrycket av att vara en smart, djuptänkande person som har kapacitet att se saker.

Träd är att andas!

Målade av mig i januari 2010.

Jag älskar att måla. När jag målar i akryl använder jag starka färger och av någon orsak målar jag en massa träd. Får jag ett oanvänt kanvas framför mig så ser jag genast: träd!

Av någon orsak har många i min omgivning på senaste tiden talat om flyttande och att hitta lägenheter. Jag anser att jag har det mest fulländade lilla stället i studentbyn. Självmordsetta, visst, men jag lever i mitt huvud, jag märker inte att den är liten och behöver jag mer rum går jag ut på promenad vid åstranden. På våren blommar trädet utanför mitt fönster. Då doftar det söt blomdoft och hela trädet är vackert utfyllt med gulgröna blommor, man hör ljudet av dåsiga humlor, härligt! Fåglar finns det också, ibland kommer de in och det är komiskt att vakna på morgonen och se en talgoxe sitta i mitt exotiska hibiskusträd. Jag trivs här.

Men jag funderar på om det skulle vara en idé att flytta bort och vara två, för det kunde bli riktigt roligt, helt superbt! (Har dock många funderingar om detta som jag ännu processar.) På samma gång känner jag hur syret går ur mig när jag tänker på att flytta in i en betonglåda närmare centrum. Jag tror att om det finns träd inom synhåll eller på vägen in så kunde jag må helt okej, men jag förstår det inte: varför skulle nån vilja bo på ett ställe där man inte är nära förbundet med ett starkt växande liv? Att ha ett träd nära är att andas!

Som tur är Åbo en trädvänlig stad, det finns en hel del gator med träd. Och i vissa fall är jag redo att kompromissa. Man kan ju ha andra härligheter istället, som blomlådor med pelargoner eller nåt (och då kan man säkert få där brevid nån sorts litet appelsinträd också!).

Bild från Desktop Nexus Wallpaper.

Foto jag tog av julgranen vid Åbo domkyrka i december 2011.

PS: jag har också en fascination med att odla små inomhusträd, liksom hibiskusen jag nämnde, azaleor (som brukar dö varje gång jag måste resa bort för en längre tid så just nu har jag ingen), eucalyptus gunnii träd, och så har jag en poinsettia som jag försöker få att se bonsai-aktig ut.

Kreativa kurser och sen kurser från helvetet..

Försöker limma fast en bild på en hal mapp, med gesso. Note to self: börja med att måla gesso på mappen, no doubt fungerar det mycket bättre. Men jag har hörnet i press nu (se bild ovan), hoppas det håller.

Hade stora planer för vampyr-portfolion också då när vi hade den kursen, men livet gav mig några skarpa sparkar då, så det var riktigt tillräckligt att bara få portfolion gjord. Tar igen förlorad tid i den här kursen istället.. Har det roligt, helt enkelt.

Den hösten gjorde mig till en kämpe för humana kurser som tar i beaktande att livet händer åt studerande också, man kan inte räkna med att allt vi behöver hantera är stress och pengalöshet och sådant som går att förebygga med studenthälsan. Kurser som går många månader i streck och kastar käpp i hjulet för fortsatta studier är ett rent helvete. För mig gick faran över och vår långa kurs i litteraturhistoria gick riktigt bra. Men det kunde ha blivit väldigt annorlunda.

Nåja, men tillbaka till det roliga..! Jag ska fortsätta lägga ut gesso och hoppas på att det här fungerar, för jag är väldigt otålig att få börja sätta ihop alla delar nu! (Det fattas visserligen ännu några skriverier, men det ordnar sig.)

För barnens skull

Funderar på det där med att skydda barnen genom att stanna tillsammans även när det inte fungerar. Jag tänker på vad som skulle ha hänt mig om mina föräldrar hade bestämt sig för att pina sig igenom ett konfliktartat äktenskap för vår skull. Jag kommer ihåg stridsrop och smällar i dörrar, men för det mesta var det okej.. om jag kommer ihåg rätt. Men ändå. När de skiljde sig tyckte jag att det var bäst så, för de älskade inte varandra så som de skulle, även om någon slags kärlek antagligen fanns där.

Redan då, där kring 12 eller 13, visste jag att kärlek ska vara nånting annat, någonting bättre, lyckligare. Jag oroade mig mest om min syster. Det var en stor förändring och visst fanns där en viss stress, men det kändes inte som att falla, det var okej, bäst så, naturligt.

Vid det laget hade jag redan lärt mig en massa dåliga psykologiska vanor på grund av mobbning, jag var allmänt en nervös och tyst person, så min attityd handlade nog inte om att jag skulle ha varit otroligt stark och säker.

Tänk om de hade stannat tillsammans för vår skull. Till råga på allt det skit jag hade lärt mig om livet och om människor skulle jag kanske ha anammat deras tankesätt och lärt mig att kärlek och lycka inte är värt att priorisera i livet, att man ska stanna på platser där man inte mår bra, korsfästas så andra kan gå fria. Nej hu. Tack och lov att de skiljde sig och visade en mer hälsosam livshållning. Jag har tillräckligt med bördor som det är.

Och jag ville ju att de skulle vara lyckliga.

Måste läsa.. Anorexi comic!

Bilden ovan: LÄS DEN HÄR

Serien helt från början, klicka här.

Det här är helt sjukt bra, har länkat till den förut på facebook. Är alltid lika imponerad av både hur hon behandlar ämnet och hennes ljuvliga klara comic-stil. På något plan kan jag relatera, fastän jag aldrig ens har prövat på diet. Har för mycket ego för sådant, att banta skulle ta på min stolthet, är fast besluten att bara anpassa min livsstil så att jag får det resultat jag vill ha. Jag kan vara jäkla envis. Därför skrämmer det mig lite att jag kan känna igen tankesättet och empatisera, eftersom viljekraften finns där och kunde användas fel, men det är inget att oroa sig över, jag har mina envisa principer som räddar mig.

I högstadiet hade vi en vän som led av anorexi. Hon blev bara skin och ben, nästan dog. Det är viktigt med konst och underhållning som sprider kunskap, så att vi kan bättre förstå, stödja så gott vi kan.

Ta bort barnen, de är för feta?

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

"Should obese kids be placed in foster care?"

Rädda barnen. Javisst, hälsa är bra, men vad är det här? Jag talar om rädslan. Det stora obehaget. Så stort att man måste ta barnen ifrån sina hem och sätta dem med temporärt nya föräldrar. Det gör säkert barnet gott, emotionellt, psykiskt hälsosamt. Men ja, fetma är ju så farligt, då passar man inte in, kan inte göra en massa dumma sportgrejer, klä sig i modet designat åt smalare folk, fetma är så väldans oattraktivt, men nej, nej, det här handlar ju förstås om *hälsa*. Bra excuse, va? Säger man det ordet behöver man inte tala om allt det andra, om hur annat tolereras men fetma syns och då är det inte okej.

Hysteri. Det finns flera feta nu säger de, därför har vi panik. Det finns inte rum för mer än några stycken kroppstyper, alla på den smalare sidan. Det går inte att skymma undan, fetma syns. Allt annat kan vi ljuga om. Det är okej. Vi röker, men det är bara coolt. Dricker som fan, kanske det är ohälsosamt, men alla har så roligt. Vi gråter inombords och går till jobbet med ett leende. Vågar inte ha djupa relationer, men det är okej, vi ska ju alla vara individer nu ändå. Tar ut sin bitterhet på familjen, men det är inte vårt problem. Stressar, men det betyder att man är viktig. Äter kemikalier, orkar inte hitta naturligare alternativ. Äter höns som lidit hela sitt liv i en minibur, kor som fått hormonsprutor. Men fetma syns, usch så fult, den kan inte kontrollera sig! Riktig hälsa bryr vi oss fan i, vi vill bara inte se på sådant som går utanför våra sociala regler för vad som är okej.

Personligen känner jag på mig när jag går över den vikt som för mig känns bra, jag lyssnar på min kropp, stressar inte så mycket, dricker ibland, försöker undvika kemikalier, håller mig på vegetarian-sidan oftast. Jag är inte perfekt och bryr mg inte om ifall andra inte är perfekta heller. Jag är bara arg på att sådant här talas om utan att titta på samhällets idéer och hang-ups, precis som om det här vore en neutral sak. Tala om det ärligt! Vi skuldbelägger andras kroppar, ropar fula ord eller tittar på dem snett, för så där som det är "okej" att tafsa på nån lättklädd så saknar den feta kroppen integritet. They're asking for it?

Och vem i helvete tycker att det inte skulle vara traumatiskt för ett barn att få höra att den är så fet att den inte får bo med sin familj mera?

Bild från: ruineshumaines tumblr / foto av moocat.