Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.

Och religionsvetaren vaknar till liv!

Har sett på en väldigt söt film idag: Little Krishna - The Darling of Vrindavan. Tyvärr har jag bara läst några ynka stycken översatt originaltext om honom, så hur mycket de håller sig till, hmm, sanningen, det vet jag inte. Troende folk verkar tycka om filmen, det är ju ett bra tecken!

Inte filmen.

Det hela började från klippet ovan, som ledde till en youtube rekommendation till filmen. Krishna rap!? Jovisst. För länge sedan när jag läste religionsvetenskap som mitt huvudämne så var Lord Krishna den enda av de hinduiska gudarna som blev riktigt levande för mig. På något sätt fick jag snabbt en personlig relation till Krishna, det kändes så alltså, som om han gjorde en förbindelse för att jag visade intresse. (Det går förstås att tolka erfarenheten på flera sätt.) Deras "hare krishna" mantra är en mood booster även då jag egentligen inte vill känna så mycket glädje. Det är som i filmen, jag känner mig gladare även då jag inte önskar det. Men ta mig inte på fel sätt, jag har inget intresse av att joina rörelsen som vi ser på gatorna ibland här i väst. Det passar mig icke. (Även om det tydligen finns lesbisk-vänliga hinduer: The Gay and Lesbian Vaishnava Association.)

Ska fortsätta kvällen med att titta på Barbie: Princess Charm School och se om den är så evil som den låter. "Alla flickor vill bli en prinsessa" och alla flickor är prinsessor är sådant jag har hört eller uppfattat härtills. Ganska snävt definierad flicka det där, men det är helt okej för mig, för jag känner själv inte något behov att *alltid* kvalificera som flicka/kvinna.

Hmm. Måste jag sätta in en kommentar om hur jag bryr mig skit i vad ni andra tror på och önskar att samma frid ges åt mig? Vissa folk tror att så fort man tror på nåt så vill man sprida det vidare och få andra att förstå. Jo jag tackar.. Gissa varför jag till sist inte orkade med tanken om att jag skulle vara religionsvetare och för evig stå där i mitten mellan ateister och troende? Ateister är för fan likadana. Ofta lite mindre självinsikt bara, eftersom det finns tanken om att de skulle vara "neutrala". Suck.

Våra vänners liv: modern manlighet

Vad kan en grabb-serie ge en lesbisk kvinna som jag, som annars inte brukar bry mig så mycket om vad de gör där på maskulinitetssidan? Turns out: mycket. Man kunde tro att en serie som kretsar kring fyra män kunde bli tråkig för någon som erfar identikationsdilemman med potentiell alienation i heterosexuella attraktionsscener, men nej, tv-serien är gripande, rolig och relevant också för mig.

Jag tror det har något att göra med att grabbarna beter sig som människor istället för att upprepa gamla manlighetsmönster där dualiteten manligt-kvinnligt är skarpt skildrad. Vissa kallar det mjuk manlighet, jag skulle hellre kalla det en mänskligare manlighet som tillåter bredare känslouttryck. I stort sätt har serien inte ett unikt tema, men skönt är det ändå, mycket på grund av hur de har tillgängliggjort berättelserna genom att visa huvudkaraktärerna som riktiga människor inklusive känslor och värme. Det gör att kön och regler spelar mindre roll, deras berättelser är också min berättelse.

Handlingen berättar om fyra män i olika roller med olika makt i olika situationer, det är inte så enkelt som att vara en manly man alltså. Man ser inte kvinnorna så mycket men serien handlar om männens umgänge, livet från deras synvinkel och i deras vängemenskap, så det känns inte relevant att fördjupa sig i kvinnorna på samma sätt.

Min största kritik hittills är att ibland känns personerna de möter i sina liv lite för platta och stereotypa, och av någon orsak har jag inte fått tillräckligt djupt grepp om karaktärerna så att de skulle framträda för mig tydligare än deras egon (hur de presenterar sig) och deras situationer. De känns lite avlägsna på det sättet, som vänner men inte nära vänner. Jag vill närmare. Mer. Ska börja se på avsnitt 6/10 snart. Berätta inte hur det slutar!

(Se den på Yles arena, medan avsnitt ännu finns kvar.)

Manshatare my ass, you go girls!

Stötte på denna artikel i Sydsvenskan idag: Feministisk kör möter motstånd. Dessa flickor från Heleneholms gymnasium (Malmö) har fått höra en hel del fula ord för att de sjunger om problematiska värderingar och jämställdhet. En annan flickgrupp "fikagirls" hade inga problem att komma med i skolkatalogen medan Systerskapskören fick kämpa.

Artikeln citerar rektorn som menar att ett utskott måste vara politiskt och religiöst obundet. Det är sorgligt att jämlikhetsfrågor betraktas som någonting politiskt istället för ett av skolans självklara värden. Å andra sidan känns det säkert politiskt för dem som anser att kvinnor och män har medfödda skillnader och roller.

Körens facebook-sida har samlat på sig fula kommentarer så som dessa:

"Jag tror inte de är feminister som vill ha jämställdhet utan jag tror helt enkelt att de bara hatar män..."

"det finns inget jag hatar mer än maktgalna kvinnor som inte vet sin plats i samhället! ni har bara fått för lite kuk, det är fan sant och ni vet det! --- Jag ska leta upp er och knulla er i ansiktet era jävla slynor!"

"Nämen kvinnor förstår inte ironi. Det är därför de är lägre ställda."

Oförståelse, aggressivitet, hot, förringande. Bevisar inte kommentarer som dessa att det behövs en feministkör i skolan?

Tjuven, rättvisa och garn

Polisen menar att vi får ersatt vad sakerna var värda, men hur ska jag sätta pris på det som fanns på datorn? Sakerna får vi inte tillbaka, de är redan sålda. Ingen chans att ge ordentligt med böter heller så att typen skulle få känslan att det helt enkelt inte lönar sig att göra sånt här. Ganska hopplöst är det alltså..

Antagligen har han inte det så lätt i livet heller, men man kan inte göra så här. Vi har en fungerande socialhjälp i landet. Man får inte en massa alkohol och kläder får såna pengar, men att gå å ta från humanister som lever på studielån, vafan, det finns inget Robin Hood i det.

In other news..

Jag ska försöka sticka. Senast jag gjorde det var väl i lågstadiet eller högstadiet för att vi måste. Tyckte aldrig speciellt om det för det var så förknippat med "riktig kvinnlighet" och de där fånen som inte var snälla vare sig mot mig eller med varandra. Nu har jag Meo som mentor och Meo är cool, så det här går nog bra.

Valde bögvänliga färger också på mitt garn, heh heh. Leve regnbågsfolket!

Har huvudvärk. Ska vila, sedan måla och skriva om det sköna röda. Mer blogging later, alltså.

Stress, redan?

Det stressar mig att ha för mycket att göra, att ha för många små projekt som inte hör ihop. Så istället för att ta itu med dem med kaos inuti mig målar jag en stund. Försöker hitta lugn.

Folk fungerar olika under stress. Jag bara låser mig och allting går saktare. Ska undvika sånt jobb som kräver att man tar itu med väldigt många olika sorters saker på en gång, sådant som inte går att sortera under ett tema. Det där med att kvinnor är bra på multitasking är nog en lögn. Personlighetsdrag måste det ju handla om. Eller kanske jag inte är tillräckligt kvinna.

Det gör inget om 4 av 6 projekt inte blir av. Men jag vill. Jag ska. Envis är jag. Nu, arbeta!


PS. Temat påminner mig om denna tolkning av våra kartor.. och ja, visst är jag fascinerad.
~ ~ ~
Because you are a realistic and sensitive person, deeply concerned with the immediate needs of others and well-grounded in ordinary living, you are bound to feel safe and secure with your partner's own pragmatic and sensible approach to life. The two of you have few illusions about the effort needed to build a solid relationship, and both of you are prepared to work hard for what you want from love and from life, for you are cautious souls who expect nothing for free. You are also attracted by your partner's more rational and reasoning attitude toward problems and conflicts, and the clear and lively qualities of her mind stimulate and fascinate you.
~ ~ ~
Det här är bara en aspekt, det fortsätter med annat, så som "The two of you also have the ability to laugh together" och "Your relationship tends to bring a quality of playfulness and vitality out of both you and your partner", med mera.

Pojk-lucia och skönhetstävlingslucian

Jag går på en kurs om flickor just nu, det får en att fundera på dessa saker som Lucia. Jag har länge känt mig obekväm med konceptet för att jag känner till den bäst som en skönhetstävling. När det var aktuellt läste jag i tidningen om vilka frågor de ställde till luciakandidaterna i år och funderade över varför de frågar om triviala saker som favoritsmycke. Jag ville hellre se att tävlingen skulle handla om omtänksamhet och att göra goda gärningar.

Nu funderar jag mer på hur det firar flickighet och hur konstigt det är att det värderas högt för en dag när det annars brukar få så mycket skit (dock inte från alla håll). Det finns de som vill bort från den mjuka passiva kvinnan och färgen rosa. Det finns de som tycker att barn inte ska ha tillgång till alltför radikala (tradtionella) könsroller, speciellt när de är små. Flickighet i media brukar endera ha låg status eller användas till att förlöjliga de som gör det. Och sedan har vi Lucia, där en flicka firas och står i centrum för en dag.

Det där med pojklucior.. I unga åldrar verkar det helt okej, ju yngre de är desto mindre ser de ut att göra ett visst kön. Men vid äldre år? Kommer de att göra flickighet eller är det ett sätt att sudda ut flickigheten genom att göra det neutralt? På samma sätt frågar jag om en kvinnlig julgubbe klarar av att göra den varma faderlige arketypen eller ersätts den med ett neutrum eller en moder? Jag tycker att vi behöver mångfald, därför ställer jag mig skeptisk till att omvandla Luciatraditionen. Att göra mångfald genom att ta isär arketypen fungerar inte riktigt förutom i enskilda konstuttryck och liknande. En arketyp är en helhet.

Å andra sidan finns det många som inte passar in i rollerna man eller kvinna. Varför inte låta dem vara med? Det är onödigt att tvinga folk att välja kön, kan de vara Lucia så kan de, kan en person av kvinnligt kön göra julgubbe så kan hon. Men om Lucia slutar vara en flicksymbol mister vi en av de få dagarna där en flicka står i centrum. Är det jämlikhet?

Jag vill slutligen berätta om min lucia-erfarenhet detta år. När Lucia gick ned för kyrkotrappan försökte jag sätta mig in i hur det var att vara ung flicka och jag kom ihåg den maktlöshet jag ofta erfor. För en stund tänkte jag mig hur det skulle vara att då få sätta på sig en krona av ljus och stå i centrum för alla blickar och utstråla vänlighet, godhet, generositet, att vara vacker för en stund och stå för någonting viktigt. Plötsligt blev det någonting mycket mer än en skönhetstävling. Det finns makt i att vara Lucia, trots att hon är ung, trots att hon är flicka. Det gör luciatraditionen viktig och relevant att hålla igång än idag.

Kalle Anka och den föråldrade kvinnosynen

Rädda barnen från Kalle Anka? Jag kommer ihåg hur förargad jag var över hur de karaktärer som jag annars identifierade mig med - Knatte, Fnatte och Tjatte - betedde sig mot flickscouterna och Kajsas systerdöttrar. Deras hån och iscensättandet av dumma könsroller. Det var löjligt och fel, tyckte jag, och jag kände mig avvisad och utstött ur den gemenskap jag ofta kände med de tre små pojkankorna. Men i nästa berättelse var det förlåtet, jag kunde vara Tjattig igen. Jag minns inte hur gammal jag var, men någonstans där mellan lågstadiet och högstadiet.

Jag kommenterade på Lady Dahmers inlägg så här:
Jag är nog med i gruppen som läste det som liten och har ändå vuxit upp till en normbrytande feminist. Jag vet inte hur det är med de riktigt små, men när jag var där kring 12 så var jag nog medveten om att Kalle Anka lekte med stereotyper och speglade olika sorters roller, inte tog jag det som en sanning om hur jag ska vara eller som en beskrivning av "normal verklighet". Underskatta inte barnen.


Visst blir vi socialiserade som små och lär oss roller, men jag tycker att tricket är att lära ut så många roller som möjligt och frihet och förmåga att välja själv. Vissa personer är väldigt Kajsa-Ankiga, andra är Tjattiga, det är inte rättvist att neka folk att spela "traditionell kvinnlighet" med pink om de tycker att det är roligt, det viktiga är att vi får välja och att samhället inte skuldbelägger personer för den roll de väljer. Det är frihet. Det är jämlikhet.

Så länge det finns andra rollmodeller omkring flickbarnen så kan de väl inte växa upp och tro att de ska bli Kajsor. I dagens samhälle ser vi många starka kvinnor som alternativ till den mjukare versionen, är det ens möjligt att växa upp till en 50-tals husfru mera? Det blir inte heller bättre av att vi byter ut 50-tals husfrun mot en G.I. Jane, då sitter vi fortfarande fast i samma gängor.

Jag hör till dem som tycker att om vi vill ha ett annorlunda samhälle måste vi börja med vår verklighet, inte med konsten. Konsten anpassar sig till samhället. Det är svårt att säga vad barn förstår och lägger vikt på, det viktiga är att vi ger dem verktyg att bearbeta och behandla sin verklighet. Att vissa personer är noga med att vara smala och vackra, tja, det är deras börda, deras normer, det är inte alls självklart att barnen lär sig från tidningen eller fiktionen att det är så man ska vara. Jag skulle hellre sätta skulden på verkligheten som ger tyngd och värde åt denna fantasi.

Årets julkalender, tjuvarnas jul

Bild från svt.se.

Jag tittar på SVTs julkalender Tjuvarnas jul. Roligt, det händer mycket, berättelsen är varm och spännande. Den är precis sådan som jag vill att en julkalender ska vara.

Speciellt intressant är det att se deras idéer om familj, etik, fattigdom, kärlek, heder, makt och klass samt utförandet av olika former av könsroller, könsöverskridningar. Dessutom är det roligt att lyssna till deras användning av lustiga ord och att beundra kostymerna.

Man kan inte undgå att märka Dickens-känslan i berättelsen. I början var jag rädd för att berättelsen skulle gå för mycket i historiska fotspår och inte lyckas med att vara en unik story, men efter 10 avsnitt har den oron gått över. Nu återstår det att se vad de tänker göra med problemet fattigdom samt om flickan Charlie återgår till att ha ett flicknamn när julen kommer.

Tjuvberättelsen tog tag i mig genom familjetemat. "Lyckans ost", tänkte jag, "som får en unge bara så där." Började fundera på potentiella framtidsplaner, sånt man gör sedan när det passar in i livet. Det slutade med att jag sökte upp information om IVM och funderade på vad som skulle vara ideallösningen för ett lesbiskt par. Ja, julen är en familjecentrerad fest och tjuvarnas jul är så gosig att man blir väl lite påverkad. Okej, mycket påverkad..

Rekommenderar den varmt, trots att jag smått bävar för det sannolika slutet där ihopsättningen av kärnfamiljen kompletterar idyllen. Men kärlek är ju fint också, så vi får se hur det görs..

Dearest Butler

Tillbaka till vad vi ska läsa för kursen litteraturteori. Har länge tänkt läsa Judith Butler istället för att bara läsa om henne, hon är ju genial, men oj, det är inte alldeles lätt text att komma igenom. Har börjat på kapitel 1 och försöker fundera ut om hon talar om konstruerad kategori "kvinna" bara i ett politiskt sammanhang (hur det används/skapas där), eller om hon menar det helt allmänt; att det inte är vi/samhället som skapar "kvinnor" utan det är politiken/systemet som gör det. Jag räknar med att hitta nån sorts smart förklaring på det hela på internet senare...

Unga kvinnor och bröd i sjukyran

Little Women är en awfully lång bok. Det var roligt i början, men bara 3 kapitel in så väntar jag på att den ska gå framåt.. mycket framåt.. nära slutet framåt. Lyssnar på den på Librivox, tycker inte att läsaren lyckats bra, men den var snabbast att hitta. Är sjuk, you see, och ligger och vilar hela tiden, orkar inte hålla i en bok eller fokusera på text, så audiobok är bäst.

Jag tror att vid något ställe slutade karaktärerna verka som riktiga människor och därför tappade jag intresset. Eller så clash:ar jag så väldigt med deras idéer om hur kvinnor ska vara att jag är för irriterad för att kunna se dem som personer istället för dogma. Är förstås väldigt förtjust i Jo, men jag vet hur det slutar, goodbye lesbian dream, vilket får mig att känna någon sorts förbittring varje gång jag delight i det hon gör.

Funderar på hur man sätter "små/unga" och "kvinnor" ihop. Och vilken sorts barn/ungdomssyn boken speglar, de talar ju hela tiden om hur de ska/måste vara. Och på något sätt slipper man aldrig ifrån det historiska perspektivet, så jag önskar att jag hade en mer detaljerad idé om kvinnosynen under författaren Louisa May Alcotts tid.

---

On a different note.. Bakade snabbt bröd. Har tappat min aptit men känner hunger, så det lönar sig kanske inte att koka mat, men bröd kan man äta lite i gången och eget bröd är väldigt mättande. Har en massa fina frön i dem. Använder basreceptet:
4 dl vatten
en torrjäst påse
2 msk olja
1 tsk salt
..och så kastar man i olika sorters mjöl, flingor, kryddor tills det ser bra ut. In i ugnen på ca: 200 grader C tills de verkar vara färdiga.

Har tent på torsdag. Måste bli frisk. Dessutom börjar kursen diktens dimensioner, förhoppningsvis inte med en massa uppgifter. Väldigt mycket arbete i period 1..

Planer avklarade!

Is this the face of someone som var på Turkkusex-mässan?

Yes, yes it is.

X)

Såg på intressanta shower, träffade ljuvliga människor, inhandlade saker och hade roligt.

Läste på hemsidan att Chelsea Charm's bröst växer varje månad med 2,5 cm p.g.a. den teknik som använts för att göra dem stora. Redan nu är de skrämmande stora, kommer hon inte att bli invalidiserad till sist? Det är ju inte bara sådär att gå omkring och bära på dem. Funderade att det kanske är lite som att vara eternally pregnant? All den där vätskan och tyngden..

Tyckte väldigt om showen med männen i balett-outfits. De dansade väldigt bra och steg över gränser.

På tal om balett så fanns ju Turun Baletti där, men jag vågade mig inte på det där med riktig smisk. Framför alla. Det såg ut att göra verkligen ont! X) Kanske nästa år, eh?

Ron Jeremy verkade som en helt ljuvlig person!

Panthera Blacksmith var super impressive, charmig också, såg ut att njuta av det hon gjorde, stark som bara den, helt otrolig. Trots det var jag mest i identification-mode, så på sätt och vis njöt jag mer av Cricket, som jag kunde se på utan att gränser i mig blev diffusa. Det är konstigt att det fungerar så, att med vissa sorters looks så kan jag inte ta den distans som behövs för att kunna känna attraktion. Fasnar någonstans. Det brukar ofta bli så med typer som är väldigt traditionellt feminina. Kan inte riktigt njuta av dem för jag kan inte stanna i subjektspositionen, min position är luddig. Jag fattar det icke.

De hade konst (tavlor) uppe också på ett ställe. Inspirerande!

Kunde säga mycket mer om kvällen och kamrater, hade det verkligen roligt, men det här  får räcka for now. Skulle vara roligt att gå dit med en lover också. Future plans..

Att leka kön

Kvinna, kvinlighet, trams om långt böljande hår och skor som man inte kan springa i. Njae, inte så intresserad, inte sådär seriöst, det är svårt att ta det på allvar. Inuti känner jag mig ganska androgyn med kvinnlig betoning, vilken roll jag drar är sedan en annan story..

Allmänt tycker jag om relativt söta kläder och klänningar och så, men blir det för flickigt börjar jag må illa. Det känns som att ljuga istället för att leka, för att det kommer för nära samhällets generella idé om vad en kvinna är och folk fattar inte att när de ser min roll (performance) så är det inte på riktigt, inte på allvar. Då vill man bara springa. Jag är då ingen sådan kvinna! Queer, individualitet, frihet!

Likaså blir jag upprörd och orolig när allting följer de konventionella reglerna alltför mycket. Män i kostymer och kvinnor i långa klänningar så långt ögat kan se - något sådant kan inte vara naturligt!? Om de annars skulle gå omkring och bryta normer så skulle det vara hilarious att göra någonting sådant. Men när det binära som redan finns där varje dag sätts på full volym, då blir det närmast en skräckfest. Jag önskar mig en värld med fler pojkar i klänningar och fler flickor med pojkstil.

Men det är enkelt att sitta här och begära saker. Oftast är jag själv så mjuk att jag tycker att den roll som representerar mig bäst de flesta dagar är någonting feminint. Med att "göra mig till kvinna" vill jag signalera en viss böjlighet, lenhet, lugn och allt möjligt annat som är förknippat med konceptet feminin. Det hindrar inte att jag kan känna mig androgyn istället för kvinna eller slå över till ytterst feminin man. Rollen jag visar upp är ändå oftast den samma: kläder och stil som går mot det feminina.

Tog bild idag av vad det innebär att leka kön. Vissa personer ser riktigt flickiga ut hela tiden och behöver inte framhäva det. Jag går sällan ut utan att framhäva min roll, tycker att jag inte är tillräckligt tydlig utan mejk och jag vill att folk ska kunna se vem jag är, även om det är bara en liten del av det hela.

Före och efter rollframhävning. Kanske ni fattar vad jag menar. Å andra sidan kan man inte se objektivt på sig själv, så vad ni ser vet jag inte. Hursomhelst kan det vara riktigt roligt att leka kön, även om dikotomin kvinna-man inte känns speciellt relevant eller på riktigt (förutom då andra tycker att det är naturligt och på allvar och ojämlikhet förekommer). Konstnärstok som man är så har jag en make-up kit som har 88 färger så att jag kan välja enligt hur jag känner mig den dagen. Den stil jag framhäver är främst ett uttryck för min personlighet, inte nödvändigtvis hur jag uppfattar min könsidentitet den stunden eller vilken könsroll jag tänker hålla mig till. Screw the rules.

Jag drar gränsen vid obekväma skor. Att lida för kvinnlighet medan män går omkring i ordentliga skor, aldrig i livet!