Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.

Internationella flickdagen 2012

Den första internationella flickdagen. Tänka sig. Flickskap, som så ofta nedvärderas (rosa är löjligt, t.ex.), har en dag för sig. Det finns en massa orsaker till varför det här är viktigt, jag har själv skrivit förut om Lucia och maktlöshet och min awesome syster har idag skrivit om den farliga flickan.

Själv blev jag inspirerad av min kämppis som fick idén att fira dagen genom klädstil. Vi är gemensamt inspirerade av det vi har hört på litteraturvetenskapliga institutionen om gurlesque, och kämppisen gjorde en superb kombo medan jag höll mig något nedtonad. Till min annars dysterfärgade klädsel satte jag till ett plasthalsband som min uberlilla syster har gjort. Det lättade upp det mörka och gjorde outfitten mer intressant. Perfekt!

Jaha.. Vissa tyckte att jag borde sätta upp den här fjantbilden idag.

Här ser man till och med halsbandet. Fint, va? <3>

Poserar som en outfit-bloggare före jag rusar till morgonstudierna.
Inspirerad av kursen Bloggriot slash feminism.

Glad flickdag, alltså! I USA är det också National Coming Out Day, så hurra för alla som stiger ut ur skåp och förtryck och sådant idag också! Man kommer ju inte ut en gång för alla, det måste göras gång på gång när man kommer till en ny grupp människor på grund av samhällets heteronormativitet, så den dagen kunde göras internationell också tycker jag. En sådan dag tycks ju behövas. Men man behöver ju inte komma ut om man inte vill och orkar förstås. Känner vissa knepiga personer som tycker om att folk gissar villt. Personligen så smälter jag in för mycket i mängden och det blir tungt i längden, jag orkar inte med det. Så man får väl göra som det passar en.

Hett, ända tills...

Okej, de fastnar på polisens kamera, polisen kör fast dem och trots det heta ögonblicket väljer hon halsbandet.. great, so far so good, det måste vara ett jäkla fint halsband, right? Men usch, så tar nån manlig typ en bild av det hela och kvinnan med halsbandet ler åt honom förnöjt, bilen drar iväg och lämnar polisen trånande i dammet.

Alltså.. Är det bara jag eller är det så att jävlarna befäster heteronormen med den här reklamen? Det lesbiska förlorar åt mannen. Varför fan kunde dom inte ha haft en annan kvinna i bilen, då skulle reklamen ha känts helt bra, riktigt appealing till och med..

Frågan blir alltså: varför finns den där homo-antydda scenen med om den inte är för (heltid eller partiellt) lesbiskt orienterade folk? Gör det nåt för straighta kvinnor som vill ha halsbandet? Eller är målgruppen männen, som ska köpa halsbandet åt sina kvinnor medan deras undermedvetande tror att de kanske skulle få igång en trekant om hon har det på sig?

Påskkort behöver inte alls vara tråkiga!

Sitter här och ser helt oskyldig ut!

Farsan tog fram ett gammalt album fullt av kort. Julkort, påskkort, annars bara kort.. När folk inte hade bloggar så skickade de riktiga känna på kort med egen handstilsskrift. Det var tider det. Och motiven, ha, måste visa några..

(Förlåt, kvaliteten är dålig men det är svårt att redigera foton på lilla Max, miniläppären. Klicka på bilderna för större versioner.)

Glad påsk! ..från de kusliga barnen med förbannelseäggen.

Choklaaaad!

Din brist på intresse är inte en turn-off.

Sätt barnen upp i träden så får ni fira påsk i fred.

Vadå? Visst är de eko-ägg! *piskar på*

Lammet ser inte ut att njuta, men det är okej, det blir lammstek snart.

Tack för mig! Glad påsk! he he he

Gravida män, ska det vara shockerande?

Dokumentärfilmscover från MoviePosterDB.

Kanske jag har sysslat med kvinnovetenskap för (tillräckligt) länge när jag tycker att det är konstigt att någon reagerar på gravida män. Vad spelar det för roll? Jee att de kan genomgå en viss omvandling från kvinnlig kropp till manlig och fortfarande bli gravida!

I artiklen Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön berättas det om den ålderdomliga synen att det finns två klara biologiska kön med regler som inte kan brytas. Det handlar förstås om normer men det talas om "natur" isället, vilket är ett enkelt sätt att legitimisera sin ståndpunkt. Man säger bara ordet "naturligt" eller "biologiskt" och sedan behöver man inte förklara mer. Eller?

Det finns ingen orsak att säga att man måste välja antingen eller när det finns möjligheter. Samhället kollapsar inte om vi inte upprätthåller tanken om två naturliga komplementerande kön.

Dessutom har vi redan "ett tredje kön" och allt möjligt annat. Se Middle Sexes på youtube.

Artikeln Solklart brott mot mänskliga rättigheter säger att "Det råder stor internationell samstämmighet om att tvångssteriliseringar är oförenliga med mänskliga rättigheter." Därför kom det som en shock för mig att höra att Sverige, som annars är bra på att föra fram minoritetsrättigheter, har tvångssterilisering för transpersoner. Att vi har det i Finland också förvånar mig mindre, för vi låter ju inte ens våra homosexuella ha ett äktenskap (ännu).

Från vad jag förstår så har denna tvångssterilisering ingen medicinsk orsak (se denna artikel t.ex.), det är bara så att det skulle förvirra personer om vi avvek från tvåkönsmodellen. Dags att tänka om, säger jag.

Tjuven, rättvisa och garn

Polisen menar att vi får ersatt vad sakerna var värda, men hur ska jag sätta pris på det som fanns på datorn? Sakerna får vi inte tillbaka, de är redan sålda. Ingen chans att ge ordentligt med böter heller så att typen skulle få känslan att det helt enkelt inte lönar sig att göra sånt här. Ganska hopplöst är det alltså..

Antagligen har han inte det så lätt i livet heller, men man kan inte göra så här. Vi har en fungerande socialhjälp i landet. Man får inte en massa alkohol och kläder får såna pengar, men att gå å ta från humanister som lever på studielån, vafan, det finns inget Robin Hood i det.

In other news..

Jag ska försöka sticka. Senast jag gjorde det var väl i lågstadiet eller högstadiet för att vi måste. Tyckte aldrig speciellt om det för det var så förknippat med "riktig kvinnlighet" och de där fånen som inte var snälla vare sig mot mig eller med varandra. Nu har jag Meo som mentor och Meo är cool, så det här går nog bra.

Valde bögvänliga färger också på mitt garn, heh heh. Leve regnbågsfolket!

Har huvudvärk. Ska vila, sedan måla och skriva om det sköna röda. Mer blogging later, alltså.

Pojk-lucia och skönhetstävlingslucian

Jag går på en kurs om flickor just nu, det får en att fundera på dessa saker som Lucia. Jag har länge känt mig obekväm med konceptet för att jag känner till den bäst som en skönhetstävling. När det var aktuellt läste jag i tidningen om vilka frågor de ställde till luciakandidaterna i år och funderade över varför de frågar om triviala saker som favoritsmycke. Jag ville hellre se att tävlingen skulle handla om omtänksamhet och att göra goda gärningar.

Nu funderar jag mer på hur det firar flickighet och hur konstigt det är att det värderas högt för en dag när det annars brukar få så mycket skit (dock inte från alla håll). Det finns de som vill bort från den mjuka passiva kvinnan och färgen rosa. Det finns de som tycker att barn inte ska ha tillgång till alltför radikala (tradtionella) könsroller, speciellt när de är små. Flickighet i media brukar endera ha låg status eller användas till att förlöjliga de som gör det. Och sedan har vi Lucia, där en flicka firas och står i centrum för en dag.

Det där med pojklucior.. I unga åldrar verkar det helt okej, ju yngre de är desto mindre ser de ut att göra ett visst kön. Men vid äldre år? Kommer de att göra flickighet eller är det ett sätt att sudda ut flickigheten genom att göra det neutralt? På samma sätt frågar jag om en kvinnlig julgubbe klarar av att göra den varma faderlige arketypen eller ersätts den med ett neutrum eller en moder? Jag tycker att vi behöver mångfald, därför ställer jag mig skeptisk till att omvandla Luciatraditionen. Att göra mångfald genom att ta isär arketypen fungerar inte riktigt förutom i enskilda konstuttryck och liknande. En arketyp är en helhet.

Å andra sidan finns det många som inte passar in i rollerna man eller kvinna. Varför inte låta dem vara med? Det är onödigt att tvinga folk att välja kön, kan de vara Lucia så kan de, kan en person av kvinnligt kön göra julgubbe så kan hon. Men om Lucia slutar vara en flicksymbol mister vi en av de få dagarna där en flicka står i centrum. Är det jämlikhet?

Jag vill slutligen berätta om min lucia-erfarenhet detta år. När Lucia gick ned för kyrkotrappan försökte jag sätta mig in i hur det var att vara ung flicka och jag kom ihåg den maktlöshet jag ofta erfor. För en stund tänkte jag mig hur det skulle vara att då få sätta på sig en krona av ljus och stå i centrum för alla blickar och utstråla vänlighet, godhet, generositet, att vara vacker för en stund och stå för någonting viktigt. Plötsligt blev det någonting mycket mer än en skönhetstävling. Det finns makt i att vara Lucia, trots att hon är ung, trots att hon är flicka. Det gör luciatraditionen viktig och relevant att hålla igång än idag.

Kalle Anka och den föråldrade kvinnosynen

Rädda barnen från Kalle Anka? Jag kommer ihåg hur förargad jag var över hur de karaktärer som jag annars identifierade mig med - Knatte, Fnatte och Tjatte - betedde sig mot flickscouterna och Kajsas systerdöttrar. Deras hån och iscensättandet av dumma könsroller. Det var löjligt och fel, tyckte jag, och jag kände mig avvisad och utstött ur den gemenskap jag ofta kände med de tre små pojkankorna. Men i nästa berättelse var det förlåtet, jag kunde vara Tjattig igen. Jag minns inte hur gammal jag var, men någonstans där mellan lågstadiet och högstadiet.

Jag kommenterade på Lady Dahmers inlägg så här:
Jag är nog med i gruppen som läste det som liten och har ändå vuxit upp till en normbrytande feminist. Jag vet inte hur det är med de riktigt små, men när jag var där kring 12 så var jag nog medveten om att Kalle Anka lekte med stereotyper och speglade olika sorters roller, inte tog jag det som en sanning om hur jag ska vara eller som en beskrivning av "normal verklighet". Underskatta inte barnen.


Visst blir vi socialiserade som små och lär oss roller, men jag tycker att tricket är att lära ut så många roller som möjligt och frihet och förmåga att välja själv. Vissa personer är väldigt Kajsa-Ankiga, andra är Tjattiga, det är inte rättvist att neka folk att spela "traditionell kvinnlighet" med pink om de tycker att det är roligt, det viktiga är att vi får välja och att samhället inte skuldbelägger personer för den roll de väljer. Det är frihet. Det är jämlikhet.

Så länge det finns andra rollmodeller omkring flickbarnen så kan de väl inte växa upp och tro att de ska bli Kajsor. I dagens samhälle ser vi många starka kvinnor som alternativ till den mjukare versionen, är det ens möjligt att växa upp till en 50-tals husfru mera? Det blir inte heller bättre av att vi byter ut 50-tals husfrun mot en G.I. Jane, då sitter vi fortfarande fast i samma gängor.

Jag hör till dem som tycker att om vi vill ha ett annorlunda samhälle måste vi börja med vår verklighet, inte med konsten. Konsten anpassar sig till samhället. Det är svårt att säga vad barn förstår och lägger vikt på, det viktiga är att vi ger dem verktyg att bearbeta och behandla sin verklighet. Att vissa personer är noga med att vara smala och vackra, tja, det är deras börda, deras normer, det är inte alls självklart att barnen lär sig från tidningen eller fiktionen att det är så man ska vara. Jag skulle hellre sätta skulden på verkligheten som ger tyngd och värde åt denna fantasi.

Stämningen på ÅAs litteraturvetenskap..

Bilderna är från denna tumblr.

Bitter. Vi hade vampyrkurs och barnlitteraturteori, häxkurs är på kommande. Vad får vi nästa år? Senaste ord om det: inte mycket. Och efter det: humanistflum på högsta nivå när många ämnen försöker dela kurser. Tur att man hann få grunderna i litteraturvetenskap före det nya systemet. Bättre att ha pengar än kvalitet är det nya mottot vid Åbo Akademi.

Allt möjligt hittar man i tidningen..

Distraherad av artiklar och kommentarer..

- Att folk reagerar på att "nu talas det om bögarna igen" är liksom att säga att nu talas det om jordbrukarna igen, men av nån orsak när det gäller homosexuella så är det alltid ett försök till att styra världen (läste till och med att vi gör det redan, hurra!!). Ja, och heteron blir kuvad när den måste se homon överallt och höra om oss och liknande. Vad är det för sorts folk som vill ha frihet att vara fobisk och hatisk?

- Majoriteten som känner sig hotad av minoriteter, allt från annan hudfärg, annat språk och annan sexuell läggning. Jämlikhet gör inte majoriteten mindre viktig, fortfarande är de/vi en majoritet som ändå låter högst. Ni/vi försvinner inte i tomma intet genom att andra också får en röst och visibilitet, helt på riktigt! Jag har länge hoppats på att min hud skulle bli mindre blek, men näpp, vi måste nog släppa in mer invandrare först.

- Och ja, den dekadenta dansen på slottet. Vi borde helt klart fira med vodka och ett tänt ljus i fönstret och skippa allt vad som heter högtidsfest, för vi är finländare och här är vi alla så jämlika och avundsjuka att vi inte klarar av att ha en grupp med människor som får fira lite extra. Att vi sedan hyllar ishockey-hjältarna som gudar och då ska det ordnas evenemang, det är inte alls skenheligt. För all del, om någon tror att den hör till gruppen Bättre Människa så kan man gärna påminna personen om mänsklighetens jämlikhet, men låt nu folk leka. Det blir så oändligt tråkigt när vi alla ska vara på samma nivå hela tiden. Man blir inte Bättre Människa bara genom att ha pengar, det behövs lite piss i huvudet för att ha snobberi på köpet också. Låt oss inte dra alla över samma kam.

Stänger tidningen. Har studier att fortsätta med. Skriver mer hjärtevärmande saker senare, efter att klorna har dragits in igen.

En utsugande humanistjävel, en börda för samhället!

Det ska vara lönsamt.

Det är vi, men på lång sikt. Ni märker inte att vi är borta förrän det inte finns experter att konsultera. Då står ni där med Solveig von Schoultzs diktsamling och skulle vilja säga något om vårt finlandssvenska kulturarv, men av de "konstpersoner" som finns att ta till har endast en riktigt liten del haft tillfälle att fördjupa sig i en av de minst uppskattade litteraturformerna idag: diktkonsten. Och någon vann nobelpriset i litteratur. Jaha, vem vet någonting om författaren och kan ge kommentarer till YLE? Anyone..?

Men det är okej, vi har ju annat att köpa och göra livet roligt med. Vi förlorar kultur och historia, vi förstår inte längre lika mycket och ser inte lika många infallsvinklar, men det är okej. Det är bara nuet som räknas. Och pengarna. Dom räknas extra noga.

"Nedskärningarna kommer ganska snabbt att märkas i klassrum, på tidningsredaktioner och på radiokanaler. Det är här som våra studenter placerar sig, så det här är en sak som kommer att beröra hela Svenskfinland." Så säger Mia Österlund i YLE intervju. Jag säger så här: vi är inte Steve Jobs, vi skänker inte miljoner till universitetet, men vi är er vardag. Hur vill ni att er vardag ska se ut i framtiden?

I ett samhälle där allting ska vara lönsamt hade jag naivt levt i hopp om att åtminstone universitetet värnar om de högre värdena, det där med kunskap och kvalitet, kulturarv och kulturliv. Eftersom vi inte är tillräckligt framgångsrika skjuts vi i foten och förväntas springa fortare. Alternativt slås ämnen ihop och vi förlorar djup och kunskap i processen. Är ÅA i ekonomisk kris eller handlar detta om att ge in för populära värderingar om livets lönsamhet? Vad är det ÅA värderar egentligen?

Läs också: Fridas inlägg om kulturämnenas lönsamhet.

Och Satus inlägg om demonteringen av litteraturvetenskapen.

En kunglig dag alltså

Man måste väl säga nåt, so here goes, kronprinsessan Victoria med make besökte min studiebyggnad Arken här i Åbo idag och folk verkade uttrycka en stark ambivalens över det hela: de flesta var snarky men kom ändå och tittade på.

Jag tyckte det var ganska roligt, det är okej att gå med i leken och känna sig lite löjlig över att stå och vänta på att titta på en människa eller två. Arken hade många polismänniskor och begränsningar, påminde om någon action-film, och det blev ännu intressantare tack vare Malins kunskaper om polisväsendet och urbana överlevnadsskickligheter.

Här berättar Malin (i hörnet med rött hår) antagligen om poliser och deras kläder, åt Frida och Ann-Charlotte.

Vi hade det roligt medan vi väntade (Frida och Michaela pictured above), även om vissa fick kaffeabstinens.

Malin räddade mig från en geting. Sedan började det hända nåt..

Javisst, där är de, de finns på riktigt! Ja, alltså, jag anade alltid att de nog var verkliga, men man får en sådan overklighetskänsla gällande celebrities ibland.

Missade det där med kronprinsessans skor. Folk skrev mycket om det. (Eller kvinnor gjorde det, fattade männen det högklackade allvaret på den ojämna ytan?) Jag såg bara att hon var vänlig och log och tyckte om hennes energi när hon gick förbi.

Vi gick tillbaka till vardagen, till våra älskade texter, och Linda demonstrerade studielyckan av att ha en egen kårkalender.

Andra var lyckliga över sitt älskade kaffe. (Me too.)

Och så var festligheterna slut.

För barnens skull

Funderar på det där med att skydda barnen genom att stanna tillsammans även när det inte fungerar. Jag tänker på vad som skulle ha hänt mig om mina föräldrar hade bestämt sig för att pina sig igenom ett konfliktartat äktenskap för vår skull. Jag kommer ihåg stridsrop och smällar i dörrar, men för det mesta var det okej.. om jag kommer ihåg rätt. Men ändå. När de skiljde sig tyckte jag att det var bäst så, för de älskade inte varandra så som de skulle, även om någon slags kärlek antagligen fanns där.

Redan då, där kring 12 eller 13, visste jag att kärlek ska vara nånting annat, någonting bättre, lyckligare. Jag oroade mig mest om min syster. Det var en stor förändring och visst fanns där en viss stress, men det kändes inte som att falla, det var okej, bäst så, naturligt.

Vid det laget hade jag redan lärt mig en massa dåliga psykologiska vanor på grund av mobbning, jag var allmänt en nervös och tyst person, så min attityd handlade nog inte om att jag skulle ha varit otroligt stark och säker.

Tänk om de hade stannat tillsammans för vår skull. Till råga på allt det skit jag hade lärt mig om livet och om människor skulle jag kanske ha anammat deras tankesätt och lärt mig att kärlek och lycka inte är värt att priorisera i livet, att man ska stanna på platser där man inte mår bra, korsfästas så andra kan gå fria. Nej hu. Tack och lov att de skiljde sig och visade en mer hälsosam livshållning. Jag har tillräckligt med bördor som det är.

Och jag ville ju att de skulle vara lyckliga.

Måste läsa.. Anorexi comic!

Bilden ovan: LÄS DEN HÄR

Serien helt från början, klicka här.

Det här är helt sjukt bra, har länkat till den förut på facebook. Är alltid lika imponerad av både hur hon behandlar ämnet och hennes ljuvliga klara comic-stil. På något plan kan jag relatera, fastän jag aldrig ens har prövat på diet. Har för mycket ego för sådant, att banta skulle ta på min stolthet, är fast besluten att bara anpassa min livsstil så att jag får det resultat jag vill ha. Jag kan vara jäkla envis. Därför skrämmer det mig lite att jag kan känna igen tankesättet och empatisera, eftersom viljekraften finns där och kunde användas fel, men det är inget att oroa sig över, jag har mina envisa principer som räddar mig.

I högstadiet hade vi en vän som led av anorexi. Hon blev bara skin och ben, nästan dog. Det är viktigt med konst och underhållning som sprider kunskap, så att vi kan bättre förstå, stödja så gott vi kan.

Rekommenderad anime: Elfen Lied

Skulle bara se ett avsnitt medan jag åt middag, men jag hade redan kommit upp till de sista avsnitten, det var liksom emotionellt oavslutat. ..Och nu, ja, nu är det över. Jag känner den där bekanta råa känslan inom mig som kommer efter en bra men hjärteskärande anime, som om jag blivit dragen över ett rivjärn, någonting har skalats av och det blöder. Väldigt ledsamma storylines. Jag drar personliga parareller, prövar idéer om hur verkligheten fungerar, och tänker på allt detta vettlösa som man kunde undvika om vi inte var så hårda mot varandra, så där kollektivt. Och hur barn behandlas ibland. Vad barn gör åt varandra på grund av oss. Och hur en sådan här historia inte skulle vara relevant om vi hade kommit över dessa issues.

Kort sagt handlar serien om "diclonius" flickan Lucy och den vanliga människan Kohta, hur de är länkade, vad som hände när Kohtas far och syster blev mördade - han kommer inte ihåg. Diclonius personerna har övernaturliga krafter, de sprids genom ett virus som infekterar människobarn, och flera typer talar om hur deras uppgift är att ta kål på mänskligheten för att skapa en ny värld. Mänskligheten verkar i allmänhet vara väldigt hård mot dessa "freaks" och genom dessa grymheter skapar mänskligheten sitt monster. Utanförskap är ett starkt tema. Ånger. Misshandel. Familj.

Såg förstås animen på japanska, men trailern där uppe är på engelska. Rekommenderar serien. Har inte läst mangan.

Ta bort barnen, de är för feta?

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

"Should obese kids be placed in foster care?"

Rädda barnen. Javisst, hälsa är bra, men vad är det här? Jag talar om rädslan. Det stora obehaget. Så stort att man måste ta barnen ifrån sina hem och sätta dem med temporärt nya föräldrar. Det gör säkert barnet gott, emotionellt, psykiskt hälsosamt. Men ja, fetma är ju så farligt, då passar man inte in, kan inte göra en massa dumma sportgrejer, klä sig i modet designat åt smalare folk, fetma är så väldans oattraktivt, men nej, nej, det här handlar ju förstås om *hälsa*. Bra excuse, va? Säger man det ordet behöver man inte tala om allt det andra, om hur annat tolereras men fetma syns och då är det inte okej.

Hysteri. Det finns flera feta nu säger de, därför har vi panik. Det finns inte rum för mer än några stycken kroppstyper, alla på den smalare sidan. Det går inte att skymma undan, fetma syns. Allt annat kan vi ljuga om. Det är okej. Vi röker, men det är bara coolt. Dricker som fan, kanske det är ohälsosamt, men alla har så roligt. Vi gråter inombords och går till jobbet med ett leende. Vågar inte ha djupa relationer, men det är okej, vi ska ju alla vara individer nu ändå. Tar ut sin bitterhet på familjen, men det är inte vårt problem. Stressar, men det betyder att man är viktig. Äter kemikalier, orkar inte hitta naturligare alternativ. Äter höns som lidit hela sitt liv i en minibur, kor som fått hormonsprutor. Men fetma syns, usch så fult, den kan inte kontrollera sig! Riktig hälsa bryr vi oss fan i, vi vill bara inte se på sådant som går utanför våra sociala regler för vad som är okej.

Personligen känner jag på mig när jag går över den vikt som för mig känns bra, jag lyssnar på min kropp, stressar inte så mycket, dricker ibland, försöker undvika kemikalier, håller mig på vegetarian-sidan oftast. Jag är inte perfekt och bryr mg inte om ifall andra inte är perfekta heller. Jag är bara arg på att sådant här talas om utan att titta på samhällets idéer och hang-ups, precis som om det här vore en neutral sak. Tala om det ärligt! Vi skuldbelägger andras kroppar, ropar fula ord eller tittar på dem snett, för så där som det är "okej" att tafsa på nån lättklädd så saknar den feta kroppen integritet. They're asking for it?

Och vem i helvete tycker att det inte skulle vara traumatiskt för ett barn att få höra att den är så fet att den inte får bo med sin familj mera?

Bild från: ruineshumaines tumblr / foto av moocat.

Kulturevenemang i Åbo

Sitter och funderar på vad allt man borde se nu medan Åbo är kulturstad. Cirque Dracula låter helt fascinerande, vill gå på den. Har tittat på direktsända myror (och funderade över om det var meningsfullt, växte upp på landet, har betraktat hur många myrstackar och myrstigar som helst ju?). Gick på Tom of Finland utställningen för flera månader sedan, vilket var intressant som kulturfenomen, stilval och dess plats i historien. Alice i Underlandet modern fotokonst  utställningen upplevde jag som givande, inspirerande, tankeställande och på vissa ställen skrämmande. Kommer fortfarande starkt ihåg vissa verk och skulle gärna gå på nytt, men vet inte om jag vill kasta mina studieslantar på nånting jag redan sett. Planerar att gå på WAM's vattenutställning, men vill ha någon med mig, för modern konst blir mest roligt när man har någon med sig att analysera verken med (for fun, inte seriöst eller pretentiöst).

Råkade se i DN en artikel om en stor gul gosekanin på Stortorget i Örebro. Lite så som de säger i artikeln känns det med vissa kulturevenemang här i Åbo också. En intressant idé, visst gör det att man tänker på skalan och storlek i staden och hur vi har vissa platser för vissa saker och dylikt, men åh det ser inte så värst snyggt ut i längden. Roligt de första gångerna man ser det men senare börjar man sucka varje gång man går förbi. Så som de där konstiga måsarna, vissa med människofigurer som står på dem, i Aura Å just nu. Tycker om de stora fåglarna, men inte de där figurerna som ser ut att vara suicide bombers. Och hela saken är fult i längden, jag tycker mer om naturidyll. Ja suck.

Men hur som helst. Roligt med kulturevenemang. Roligt att staden bryr sig om sådant. Hoppas det håller i och att kultur av olika slag, inte bara "högkultur" eller det mest moderna, stöds och tas hand om. "Alternativ" kultur  ska synas och också det där med att det finns inte en "människa" utan vi är av olika bakgrund, etnicitet, sexualitet, etc, för annars blir det lätt så att allting riktas till en standardmänniska som är vit, medelklass, hetero, etc.

Slice of life

Livet leker, kursarbetet flödar, tycker om det här.. Söndag känns bra, ska träffa folk för att planera vårt kursprojekt. Där ute lyser solen och hela dagen har fåglar flygit till mitt fönster för att äta solrosfrön. Blåmesar, talgoxar och de där fina gröna som har ett helt otroligt kvitter. ..Nej, inte undulater.

Hälsade på hos syrran igår och det var en mindre (spännande) shock att kunna se på teve (jag har ingen), rolig film - och alla de där reklamerna. Vi satt en stund och himlade oss över de budskap som kommer fram i dom, och värst av allt, att de där pre-feminist Saarioinen reklamerna om mat som mamma har lagat har vunnit pris för bästa reklam någongång i tiden. Ja, den där bubblan vi lever i.. Universitetsvärlden där allt är bra och mer jämlikt och folk är snälla med normbrytare.. och så kommer verkligheten emot där Saarioinen får pris för att ha gått tillbaka till 70-tals värderingar! Inte att undra på att homosexuella inte ännu har ordentlig adoptionsrätt. Man blir så arg. Men det var roligt att rant med syrran.

Gick på Tom of Finland utställningen igår, ska skriva om det senare, det kommer nog att ta en stund. Kan inte riktigt lägga mig till ro före jag gjort något kursarbete, det gnager på mitt sinne, måste fortsätta.. Man har liksom inte rätten att leka för länge före man åtminstone försökt läsa/skriva nånting, även om det är söndag. Dessutom är den där listan på böcker som vi ska läsa till litthissan lång, lång, låånnng.