Det är vi, men på lång sikt. Ni märker inte att vi är borta förrän det inte finns experter att konsultera. Då står ni där med Solveig von Schoultzs diktsamling och skulle vilja säga något om vårt finlandssvenska kulturarv, men av de "konstpersoner" som finns att ta till har endast en riktigt liten del haft tillfälle att fördjupa sig i en av de minst uppskattade litteraturformerna idag: diktkonsten. Och någon vann nobelpriset i litteratur. Jaha, vem vet någonting om författaren och kan ge kommentarer till YLE? Anyone..?
Men det är okej, vi har ju annat att köpa och göra livet roligt med. Vi förlorar kultur och historia, vi förstår inte längre lika mycket och ser inte lika många infallsvinklar, men det är okej. Det är bara nuet som räknas. Och pengarna. Dom räknas extra noga.
"Nedskärningarna kommer ganska snabbt att märkas i klassrum, på tidningsredaktioner och på radiokanaler. Det är här som våra studenter placerar sig, så det här är en sak som kommer att beröra hela Svenskfinland." Så säger Mia Österlund i YLE intervju. Jag säger så här: vi är inte Steve Jobs, vi skänker inte miljoner till universitetet, men vi är er vardag. Hur vill ni att er vardag ska se ut i framtiden?
I ett samhälle där allting ska vara lönsamt hade jag naivt levt i hopp om att åtminstone universitetet värnar om de högre värdena, det där med kunskap och kvalitet, kulturarv och kulturliv. Eftersom vi inte är tillräckligt framgångsrika skjuts vi i foten och förväntas springa fortare. Alternativt slås ämnen ihop och vi förlorar djup och kunskap i processen. Är ÅA i ekonomisk kris eller handlar detta om att ge in för populära värderingar om livets lönsamhet? Vad är det ÅA värderar egentligen?
Läs också: Fridas inlägg om kulturämnenas lönsamhet.
Och Satus inlägg om demonteringen av litteraturvetenskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar