Kalle Anka och den föråldrade kvinnosynen

Rädda barnen från Kalle Anka? Jag kommer ihåg hur förargad jag var över hur de karaktärer som jag annars identifierade mig med - Knatte, Fnatte och Tjatte - betedde sig mot flickscouterna och Kajsas systerdöttrar. Deras hån och iscensättandet av dumma könsroller. Det var löjligt och fel, tyckte jag, och jag kände mig avvisad och utstött ur den gemenskap jag ofta kände med de tre små pojkankorna. Men i nästa berättelse var det förlåtet, jag kunde vara Tjattig igen. Jag minns inte hur gammal jag var, men någonstans där mellan lågstadiet och högstadiet.

Jag kommenterade på Lady Dahmers inlägg så här:
Jag är nog med i gruppen som läste det som liten och har ändå vuxit upp till en normbrytande feminist. Jag vet inte hur det är med de riktigt små, men när jag var där kring 12 så var jag nog medveten om att Kalle Anka lekte med stereotyper och speglade olika sorters roller, inte tog jag det som en sanning om hur jag ska vara eller som en beskrivning av "normal verklighet". Underskatta inte barnen.


Visst blir vi socialiserade som små och lär oss roller, men jag tycker att tricket är att lära ut så många roller som möjligt och frihet och förmåga att välja själv. Vissa personer är väldigt Kajsa-Ankiga, andra är Tjattiga, det är inte rättvist att neka folk att spela "traditionell kvinnlighet" med pink om de tycker att det är roligt, det viktiga är att vi får välja och att samhället inte skuldbelägger personer för den roll de väljer. Det är frihet. Det är jämlikhet.

Så länge det finns andra rollmodeller omkring flickbarnen så kan de väl inte växa upp och tro att de ska bli Kajsor. I dagens samhälle ser vi många starka kvinnor som alternativ till den mjukare versionen, är det ens möjligt att växa upp till en 50-tals husfru mera? Det blir inte heller bättre av att vi byter ut 50-tals husfrun mot en G.I. Jane, då sitter vi fortfarande fast i samma gängor.

Jag hör till dem som tycker att om vi vill ha ett annorlunda samhälle måste vi börja med vår verklighet, inte med konsten. Konsten anpassar sig till samhället. Det är svårt att säga vad barn förstår och lägger vikt på, det viktiga är att vi ger dem verktyg att bearbeta och behandla sin verklighet. Att vissa personer är noga med att vara smala och vackra, tja, det är deras börda, deras normer, det är inte alls självklart att barnen lär sig från tidningen eller fiktionen att det är så man ska vara. Jag skulle hellre sätta skulden på verkligheten som ger tyngd och värde åt denna fantasi.