När du ser på mig blir jag starkt närvarande. Hela jag koncentreras. Jag är här mer än under någon annan stund. Man kunde säga att jag finns mer när du är med mig.
Det känns härligt men sorgset. Jag känner mig senil, jag kan inte återskapa känslan utan dig. Var finns jag då jag inte finns helt och hållet här? Varför tynar jag sakta bort ur mitt eget medvetande när du tittar bortåt, när vi inte är två i ögonblicket? Jag längtar både till dig och till att utforska vad det betyder. Jag längtar också till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar