Det går.

Man behöver bara förstå.. så går det att släppa allting förutom sanningen. Jag kan göra mjukt, hårda kanter och smärta blir okej för jag empatiserar-förstår-förlåter-medarbetar-motverkar då det förklaras, men sanningen kan man inte ändra på. Det är ett irriterande sandkorn i det mjuka, våta. Som exempel ,"det bästa som har hänt mig" betyder bland annat att "allt övrigt är inte tillräckligt bra" eller alternativt "jag känner mig skyldig". Vad ska man göra med sånt? Vägen framåt beror inte på smärtan, det är sanningen som väger i vågskålen.